Förmodligen var det 1974 som jag första gången hörde Status Quo. Jag var alltså 12 bast. Det var min barndomskompis Uffe Englund som en dag, hemma hos honom, spelade Roll Over Lay Down från skivan Hello!. Om det tog sig direkt kommer jag inte längre ihåg, men det var i alla fall början på en resa som slutade 1991. Ja, om den nu verkligen slutade 1991. Det kanske återstår att se.
Som en kort bakgrund kan sägas att Status Quo är ett brittisk rockband som harvat på sedan början av 1960-talet. Under det som jag, helt subjektivt, kallar för bandets storhetstid bemannades det av fyrtiotalisterna Francis Rossi och Rick Parfitt på gitarrer, Alan Lancaster på bas och John Coghlan på trummor. Musikstilen brukar väl oftast beskrivas som boogiebaserad rock. Själv finner jag det där med musikaliska etiketter allt med besvärligt att klara av. Rock, tycker jag nog är beskrivning nog.
Det är inte alldeles lätt att beskriva vad Status Quo betytt för mig. Men under andra halvan av 1970-talet var dom, jag det är väl så det måste beskrivas, mina idoler. Jag nötte deras skivor ”Piledriver”, ”Hello!”, ”Quo”, ”On the level” och ”Blue for you”. Allra mest nötte jag liveskivan ”Live” från 1977. Jag såg dom även live på Hovet minst fyra gånger. Kort sagt var jag under dessa år uppfylld av Status Quo.
Här finns det kanske skäl att kort beröra frågan om vad som är bra, respektive dålig, musik. Jag inser med stigande ålder att den uppdelningen blir mindre och mindre självklar. Från att ha innehaft åsikter om just detta, är jag nog numera anhängare av tanken att en dylik indelning är så subjektiv att den i allt väsentligt är helt ointressant. Det går att sträcka sig till att den som sjunger falskt eller inte spelar i takt åstadkommer dåligt framförd musik, men att rent stilmässigt säga att en viss genre är bättre eller sämre än en annan, är knappast meningsfullt eftersom det alltså är fråga om ren subjektivitet. Jag menar att det inte ens går att säga att musik som säljer många skivor är bra; blott kommersiellt framgångsrik, vilket är något helt annat. Så, när jag påstår att Status Quo var bra, är det alltså inte ett faktiskt konstaterande utan blott manifesterandet av min egen subjektiva uppfattning.
1977 kom albumet ”Rockin’ all over the world” och på något Churchillskt sätt tog slutet på resan sin början. Det albumet var inte alls av samma snitt som de fem föregående studioalbumen. 1978 års album ”If you can’t stand the heat” visade att bandet befann sig på ett sluttande plan och när John Coghlan och Alan Lancaster några år senare lämnade gruppen försvann magin fullständigt. Francis Rossi och Rick Parfitt tröskade på med andra kompletterande musiker och när jag – i vad som må vara hoppets seger över förståndet – såg en sådan konstellation live i Globen 1991 fick jag så kvittot på att allt var förbi. Jag tror knappt jag ens lyssnade på de gamla skivorna på 15 år efter det.
För kanske fem år sedan började jag dock försiktigt försöka närma mig Status Quo igen. Och då det där fantastiska bandet från 1970-talet senare hälft, inte de där nya konstellationerna. Alla skivorna med Status Quo hade jag ju rangerat ut för många år sedan, men tack vare de digitala leverantörerna kunde jag återse mina tonårsidoler så som dom såg ut då, när det begav sig. Och när jag nu i modern tid lyssnar på de där gamla låtarna igen, så blir jag liksom lite sittande och stirrar lätt rakt ut i tomma intet och minns tillbaka… När jag så, för en tid sedan, läste att bandet hade planer på att ånyo göra några konserter med den där gamla riktiga besättningen, då tändes både hopp och förfäran i samma ögonblick. Samtidigt som jag tänkte att jag i så fall bara måste se dom live igen, så tänkte jag samtidigt att det kanske bäst läts bli ifall de inte alls nådde upp till den, förmodligen idealiserade, bild av bandet som finns lagrat i mitt minne. Motsägelsefullt, med andra ord.
När jag så nu i november tittade på 2012 års dokumentär ”Hello Quo!” om bandet, lämnade jag den dokumentären med en mycket märklig känsla. I slutet av den där dokumentären så spelar dom faktiskt en låt tillsammans i den äkta uppsättningen. Det är fyra gamla gubbar som river av låten In My Chair. Och i dokumentärens extramaterial fanns ytterligare, lite lätt trevande, jammande. Det är inte alls samma riv som på den där liveskivan från 1977 utan i stället betydligt grånat och kanske lite trött, men nånstans finns ändå något lite av magin från 1970-talet kvar.
Som sagt, en mycket märklig känsla att se sina tonårsidoler ha blivit folkpensionärer, men detta till trots kunna riva av en rocklåt någonstans i närheten av hur den ska låta. När In My Chair var slut och eftertexterna rullade satt jag igen sådär hålögd och bara stirrade ut i tomma intet igen. För ett ögonblick visste jag inte om jag var i 1970-talets slut eller mitt i verkligheten år 2012. All tid var på något märkligt sätt samtidigt, för en stund. Både jag och gubbarna i bandet är sisådär 35 år äldre nu än då. Men samtidigt som tiden både sprungit ifrån oss har den också följt med oss. Man kanske kan säg att vi har åldrats tillsammans, fast var och en på sitt håll.
Om så för en stund så kanske riktiga Status Quo alltså finns igen. Jag läser på bandets hemsida att dom kommer att genomföra några spelningar i mars 2013 med den riktiga besättningen. Och frågan jag ställer mig själv är alltså om jag vågar se dom live igen, om den chansen uppenbarar sig; eller om jag vågar låta bli att se dom igen, om chansen uppenbarar sig. Och om det verkligen blir så att dom kommer att spela igen med denna riktiga besättning, då kanske ändå inte historien om det som – i mina öron – en gång var världens bästa rockband, tog slut på 1980-talet.