Kategori: Om livet

För nästan 30 år sedan mötte jag Mats, genom en av livets alla tillfälligheter. Det mötet kom att utvecklas till en av livets mer intressanta vänskaper. I september upphörde den vänskapen när Mats liv upphörde besvärande tidigt, dagar innan han skulle fylla 61. Cancer.

Mats lämnar ett tomrum efter sig. Nej, Mats lämnar ett stort tomrum efter sig. Jag har aldrig träffat någon annan som Mats och kommer sannolikt inte att göra det framöver heller. Så hur var han då? Efter att ha funderat på den frågan en stund blir jag nog svaret skyldig. Mats ska inte beskrivas. Mats skulle upplevas. Skulle jag ändå försöka mig på att måla honom i några ord så skulle jag nog börja med hans salta humor. Mats var en rolig jävel, men med skärpa och underfundighet som gav lustifikationerna både botten och tänkvärdhet.

För den utomstående framstod nog Mats som smått avog och svårtillgänglig. Det var inte en chimär. Men för den som blev insläppt i hans liv bjöds det värme och empati. Och väl tilltagna portioner av den där humorn.

Ett intressant livsval som Mats gjorde var att aldrig göra karriär. Mats var kunnig och påläst om både högt och lågt, men han valde att låta sina kognitiva gåvor förgylla hans fritid i stället för hans arbetsliv. Det tycker jag var både modigt och klokt. Eller som Mats själv uttryckte det så utförde han ”lönearbete aningen motvilligt men med visst engagemang”.

Men mest var Mats nog en kulturnörd. Han samlade på skivor, böcker och filmer. Skivsamlingen var mest imponerande och bestod enligt uppgift av cirka tio tusen skivor vid hans död. Som en uppfriskande motpol till det där kulturella samlade han även på amerikanska registreringsskyltar. I hans kök satt det rariteter från samtliga stater på kylskåp och väggar.

Inför sin oundvikligt annalkande bortgång använde Mats själv det slitna citatet ”Deus, dona mihi serenitatem accipere res quae non possum mutare, fortitudinem mutare res quae possum, atque sapientiam differentiam cognosere” vilket brukar översättas med ”Gud, giv mig frid att acceptera det jag inte kan ändra, styrkan att ändra på det jag kan och visdomen att inse skillnaden”. Även om han påpekade att det hela var aningen för religiöst för hans egen smak, så vidhöll han citatet som sin livshållning där mot slutet av livets allt för branta nedförsbacke. En klok inställning kan jag tycka.

Nu är Mats för evigt borta. Inte bara lämnar han det ovan nämnda tomrummet, han sätter även ett tydligt finger på livets obönhörliga slut. När en jämnårig polare dör sticker påminnelsen om den egna förgängligheten lite extra.

Var du än är nu Mats så hoppas jag att du gör livet för de runt dig lika underbart besvärligt som du gjorde det för oss fick förmånen att möta dig.

Hej då kompis!

Från ungefär femte klass var vi fyra grabbar som hängde rätt mycket. En av grabbarna hade jag dessutom känt hela livet. Den vänskapen började med att våra respektive föräldrar var polare, så där som det kan vara.

Utöver allmänna tonårsbestyr tog ett gemensamt musikintresse stor plats i detta gäng. Ett minne som präntat sig fast var en helg när vi var på en av grabbarnas landställe för att slamra med våra instrument och en kväll spetsade köttsoppan med Smirnoff. Vämjeligt, men lärorikt.

Mot slutet av den där eran kom en femte grabb med i gänget. Sen kom väl det där livet så småningom emellan och plötsligt hade det gått 35 år sedan vi sågs. Det första återseendet var på den femte grabbens begravning. Vi andra fyra var inte grabbar längre. Vi hade blivit gubbar. Märkligt. Vi tittade bort en stund och hux flux var vi gamla. Mötet på begravningen blev dock kort. Där och då.

Hur det nu föll sig tog någon i gänget tag i saken och förra sommaren träffades vi igen och hängde en stund. En träff blev två och nyligen blev det så en tredje.

Det är en uppfyllande och samtidigt enastående märklig upplevelse att umgås med de där gubbarna. Mycket är fullt naturligt väldigt annorlunda så här 40 år senare, men mycket är sig också likt. Det är som att vara 15 år och 60 år på samma gång. Omtumlande. Vi är ju de personerna vi är, alltid har varit, samtidigt som livet har slipat ner några av våra hörn och försett oss med en och annan insikt och repa.

Den smått obegripliga mixen av då och nu samtidigt är fångade. Men mest är den mjukgörande för sinnet och balsam för själen. Den utgör på något vis ett kvitto på liv väl levda. Må vara med en och annan omväg, men som ändå ledde oss fram hit. Med ett och annat skrubbsår, men ändå utan några större blemmor. Liv väl levda. Och ännu är det ju inte slut.

En sak som slår mig när jag träffar mina gamla lekkamrater igen nu i modern tid är att det inte var bättre förr. Det är bättre nu. Men samtidigt skulle nuet inte vara detsamma utan det där dået. Resan måste ju börja någonstans. Jag skulle inte vara densamma utan att det där stolliga jag provade på. Och inte heller utan de där ljusglimtarna jag åstadkommit heller. Livet är ju ändå learning by doing.

Och i mötet mellan då och nu blir det tydligt att det alltid finns mer att lära. Och alltid något att skratta åt.

Min morfar hette Gustav Söderberg och föddes den 21 mars 1894. Han dog den 17 april 1971, då var jag nio år och mina minnen av honom är ganska sparsamma. Under senare år har jag dock fått lära mig lite mer om honom och skulle jag ge mig på en kort sammanfattning av honom så vore den nog att han var en besvärlig typ.

Morfars pappa hette Jakob och var 46 år när morfar föddes. Noterbart på den tiden var att Jakobs dåvarande fru inte var morfars biologiska mamma, utan detta var i stället den då 18-åriga Anna Matilda Johansson, en piga som bodde i närheten. Hur det faktiskt hänger ihop finns det numera inte någon som kan bringa klarhet i, men antingen var det så att Jakob var ute och vänstrade med den unga damen eller så var det så att Jakob och hans fru inte kunde få barn själva och den unga damen anlitades som typ surrogatmamma. För det senare talar det för tiden ganska ovanliga att Jakob tog hand om oäktingen Gustav. Jakob gifte om sig och senare fick Gustav en syster, Tyra.

1919 gifte sig morfar med Gunhild Palm (född i Malmö men uppväxt i Marstrand) och 1920 fick dom sonen Bill som föddes i Hacksta, en liten by utanför Enköping. 1921 klev morfar på en båt i Stockholm och den 2 september 1921 klev han iland i Los Angeles. Den 6 mars 1923 kom även Gunhild och Bill till Amerika. Gunhild och Bill tog dock vägen via New York. Det måste ha varit en strapats för dom att ta sig tvärs igenom hela USA, till Gustav i Kalifornien, utan att kunna ett ord engelska.

Morfar började bygga ett hus åt sin familj och livnärde sig i byggbranschen i Kalifornien. Inledningsvis verkar det ha gått ganska bra för morfar och ibland skröt han sedermera bl.a. om vilken stor bil hade hade haft råd att köpa, en Bugatti. Hans skrävlande får faktiskt ett visst stöd av fotografier från den tiden där han är iklädd påtagligt finare kläder än gemene man.

Riktigt vad som hände finns det inte längre någon som kan bringa klarhet i men i början av 1927 lämnade morfar sin fru och son i Los Angeles och åkte tillbaka till Sverige. Detaljerna kring det hela är alltså oklara men ska jag spetsa till det hela så dumpade morfar sin familj och bara stack… Gunhild och Bill blev inte bara lämnade, de blev också hemlösa. Medan Gunhild letade arbete och försörjning fick mor och son lösa sitt boende genom att under en period övernatta i en bordell.

Sonen Bill bar detta att pappa försvann med sig resten av livet. En tid innan Bill dog i januari 2003 fick han en stroke och när Bill hittades satt han ensam i sin fåtölj och på bordet bredvid honom fanns en tom whiskyflaska och foton på hans pappa… Känslan av att ha blivit övergiven av sin pappa hade Bill alltså med sig livet ut.

Bland dom amerikanska släktingarna spreds legenden att morfar emigrerat till Australien, blivit kommunist och supit ihjäl sig; ett av tre var rätt. Morfar åkte som sagt tillbaka till Sverige (enligt familjelegenden här i Sverige så skalade han potatis på båten för att betala för hemresan).

Redan innan morfar åkte till USA så hade han lärt känna min mormor. Vilken relation dom faktiskt hade är även det oklart. Känt är dock att under alla sina år i USA så skrev morfar regelbundet brev till mormor (fast han då alltså var gift med Gunhild och hade sonen Bill). Morsan smygläste senare några av breven när hon var tonåring, men när mormor sedermera dog i december 1985 så var alla breven borta.

1935 gifte sig mormor och morfar och 1936 föddes morsan. Dom bodde inledningsvis i samma Hacksta. En av ödets alla nycker är att morsan och hennes halvbror Bill båda föddes den 6 september, fast då alltså med 16 års mellanrum.

Morfar var alltså övertygad och hårdnackad kommunist; jag minns att det i hans och mormors lägenhet låg travar av kolorerade tidningar med titeln SOVJET (dom måste mormor dock ha kastat när morfar dog, för jag har inget minne av att dom fanns kvar hemma hos mormor när hon blivit änka). Morfar var dock inte bara övertygad kommunist, han var dessutom tjurskallig, diskuterade politik vitt och brett och blev inte sällan livsvarigt osams med folk i omgivningen med anledning av detta. Morsan har berättat att det minsann inte var någon dans på rosor at växa upp i en liten by med en sådan farsa. 1955 flyttade familjen från Hacksta och till Karlbergsvägen i Stockholm.

På morgonen den 17 april 1971 dog morfar, 77 år gammal. Han kom ut i köket, sa till mormor att han hade bäddat sängen och sen föll han ihop död på golvet. Han ligger begravd i en minneslund på Skogskyrkogården.

På något sätt letade sig ett fotografi på en kulstötande 17-årig Bill över till morfars svenska familj. Hur detta gick till är oklart och svårt att få ihop med att det i den amerikanska familjen berättades om att morfar skulle supit ihjäl sig i Australien. Varför skulle någon i USA i så fall ha skickat ett kort till morfar i Sverige på en 17-årig Bill, tio år efter att Gustav lämnat USA? Ingen (nu levande) vet.

Alltsedan jag första gången såg den där bilden som liten pojke har jag då och då undrat över dom där amerikanska släktingarna och främst kring om Bill fick några barn, i så fall mina kusiner. Med stigande ålder undrade jag detta mer frekvent och även mer påtagligt. Har jag några kusiner i USA? Vid några tillfällen under åren har jag gjort tafatta försök att bringa reda i detta. Verktygen för detta var dock få och eftersom det liksom inte pratades i släkten om morfars eskapader i USA så fanns det inte som kunde – eller ville – berätta. Det där med verktygen kom dock att förändras över tid och 2013 gjorde jag ett nytt försök; nu fanns ju Internet, google och flera släktforskningssajter att tillgå. Efter en del sökande på en sån där släktforskningssajt så formulerade jag i augusti 2013 en i mina ögon adekvat sökfras på google. Jag fick några träff och någon av dom översta klickade jag på på chans. Det var en amerikan som skrev på sin blogg om sina släktingar och snart framgick att det fanns svenska kopplingar. Jag slarvläste och skrollade och på något sätt kändes det som skrevs svagt bekant.

Plötsligt på denna blogg dyker då den där bilden på den 17-årige Bill upp. Det var en mycket märklig känsla. Bloggen innehades av Bills son Dan Soderberg. Se där, de amerikanska kusinerna var funna. Jag skrev till Dan via Messenger på Facebook och ett utbytande av kunskaper bröt ut. Vi kom båda två att lära oss saker om våra släktingar som vi inte visste innan. Och i april 2016 träffades vi i Kalifornien.

Jag vet att detta högst sannolikt är ett ganska klassiskt ålderstecken, men det har någon sorts betydelse att få lite vetskap om sin egen plats i familjehistorien. Och att få svar på de där gamla funderingarna om de amerikanska släktingarna har varit värdefullt. Så även om detta ämne är sjukt ointressant för resten av världen så har det alltså fått betydelse för mig.

Den där RIP-trenden förbryllar mig en aning. Om du inte finner anledning att säga något vänligt om och till mig när jag fortfarande lever, är det lite svårt att se poängen i att du gör det efter att jag har kvitterat det jordiska. Säg det nu, eller låt bli. Typ. Lite som den där anglosaxiska bröllopsfloskeln; speak up now or forever hold you peace.

Den gamla traditionen att hedra någons minne verkar alltjämt ganska djupt rotad i vårt samhälle, trots att mycket annat förändrats. Och jag vänder mig inte alls mot den traditionen egentligen. Det som dock förefaller ske är att gillarna (ett ord som kanske inte fanns, fram till nu) liksom verkar bli fler när denna någon har lämnat in. Den sociala strömmen fylls lätt av försena hyllningar när någon (offentlig) person lämnat in.

Med detta sagt medges att även jag kan fångas av det där oåterkalleliga som döden ger. Det där, aldrig igen. Aldrig.

Nu är ju konstruktionen av systemet en gång sådan att livet både börjar och slutar och om det ska fyllas med något skall det göras mellan dessa båda händelser. Det gäller alltså att passa på. Jag har fler än en gång sett prov på det där med vad som kan hända med det som någon tänker sig göra ”sen”. Risken att det förblir ogjort och att det en dag är försent, är stor.

Inte så sällan tänker jag på en tidigare familjemedlem som minsann skulle köpa sig en stor motorcykel när han blev pensionär. Pensionsdagen kom och inte så läng tid därefter släcktes hans ljus för evigt och utan att någonsin ha haft den där motorcykeln. Symboliken blev stark av att på ganska nära håll se vad ”sen” kan åstadkomma. Ouppfyllnad.

Framtidstro är inte fel, det är inte så jag menar. Det är uppskjutandets faror jag försöker resonera kring. Det är klart att livet har ett flertal praktiska parametrar att beakta. Desto mer betydelsefullt att sortera fram det viktiga och inte låta just det bli ogjort. Fokus på rätt saker, typ.

Och detsamma gäller alltså, som jag ser det, det där med att uttrycka sin uppskattning för de personer som gör bra saker med mitt liv.

Livsläxan med detta kanske är att inte låta det där lilla besvärliga ordet ”sen” bli ett hinder för din egen och andras glädje. Så passa på…

Jag rundar därför av med en fråga. Till vem ska du framföra din uppskattning idag?

Ibland – inte alldeles sällan faktiskt – hör eller ser jag människor som talar om en mer eller mindre tydligt angiven svunnen tid och säger att just den tiden var den bästa tiden i deras liv. Det är något sorligt med att höra dylika konstateranden tycker jag. Tänk att ha det bästa bakom sig; liksom hjälplöst utom räckhåll. Det kan inte vara så hoppfullt inför idag, inför framtiden.

Fram till idag har livet bestått av en massa bra och dåliga saker. En rad av mer eller mindre genomtänka beslut som fått alla möjliga olika konsekvenser för oss själva och för dom runt omkring oss. Det är klart, att när en och annan tokighet inträffade i livet var det väldigt lätt hänt att bli fångad av den och låta den liksom skvätta över sin dystra färg även på allt annat. Det är också klart att det går att peka ut händelser genom livet som tvärt om har varit helt fantastiska och därmed tänt en massa livets ljus. Och tillsammans har alltså allt det där fört oss hit där vi är idag. Ska man koka ner allt det där som hänt hittills i ett ord så blir väl det gissningsvis erfarenhet.

Visst känns det liksom naturligt att vissa epoker eller händelser i livet har parkerat sig på en tydlig plats i minnets allra ljusaste rum. Att ha goda minnen om goda tider i livet ser jag som en tillgång. Men det som liksom känns lite sorligt är att bli kvar där i den tid som flytt; att tycka att det var då som livet var, och att det som sker nu inte är lika värdefullt. Den tanken finner jag alltså sorglig och påminnande om att ha gett upp på något vis.

För egen del tror jag i stället att det är bättre att tänka som Ture Rangström formulerade det hela i sin svenska översättning av La Cage Aux Folles; ”vår bästa tid är nu”. Det bästa kanske inte har hänt ännu och det som är kvar av livet är inte bara en transportsträcka. Men visst, om jag ägnar min tid åt att fundera över det som inte är längre, så kanske jag har nära till hands att får för mig att det var bättre förr. Men gårdagen kan jag ju ändå inte göra mycket åt; det är idag jag kan påverka.

Och det var inte bättre förr; det är bättre nu. För nu vet och förstår vi en massa saker som vi inte visste eller förstod förr. Och eftersom lärandet förhoppningsvis inte tar slut så kommer livet att bli snäppet ännu bättre i morgon. Och det där med att det skulle ha varit bättre förr kan nog också vara ett minnets bedrägeri; det är nog lätt hänt att minnas det man vill minnas och skuffa undan det där andra.

Så istället för att förlora sig i det där som ändå aldrig kommer åter, känns det bättre och mer närvarande att se det som att vår bästa tid är nu. Så tänker jag i alla fall.