Så här efter nästan 23 000 dagars liv tror jag mig kunna konstatera att det inte är de där enstaka omvälvande dagarna som utgör livets fundament. Det är torsdagarna. De där alldeles vanliga dagarna som knappt läggs på minnet men som alltid finns där och som alltså utgör den övervägande majoriteten av livets alla dagar. Själv har jag alltså haft ungefär 3 300 torsdagar hittills.
Det borde därmed vara viktigt att det är just de där ordinära dagarna som bara flyter förbi som borde vara de bästa. Därmed inte sagt att gårdagens upplevelse måste överträffas idag. Det är i sin ordning med vanliga dagar utan sensationer, men som ändå är bra i all sin vardaglighet. Det speciella inbaka i det ordinära. Även om jag minns få av de där ungefär 3 300 torsdagarna som jag upplevt hittills, så finn de med mig ändå. De har funnits där och de har byggt grunden till det som blev mitt liv.
Samtidigt kan det också vara så att det är svårt att inse de där avgörande dagarna, just när de sker. Vissa saker sticker naturligt ut; när barnen föds, när någon nära dör. Men många av de dagarna som blev ett vägskäl, en vändpunkt, något som fastnar, kanske inte sticker ut just när de pågår. Det är först senare i livet blir deras betydelse blir tydlig.
Lite som det där att när jag står mitt i det kan det upplevas ostrukturerat och rörigt, men sedan längre fram ter det hela sig självklart och just en av de där dagarna som gjorde livet till vad det blev. Reflektion och eftertanke lever på att det är lättare att förstå dagens betydelse först imorgon.
Förmodligen är det bra att se till så att livet inte bara blir en lång rad torsdagar. En lång rad ordinära dagar som bara bygger ett ordinärt liv. Livet är inte ordinärt. Ska inte vara, i alla fall. I den här änden av resan inser jag riktigheten i den där klyschan att livet är kort. Därför gäller det att leva det. Morgondagen utgör liksom ingen garanti. Det är knappt att resten av den här dagen gör det.
Möjligen handlar allt detta om att balansera flera saker samtidigt; att kunna vrida både det ordinära och det speciella ur en och samma dag. Och om vikten av att hålla två känslor, och två tankar, i själ och huvud samtidigt.
Reflektionen och eftertanken, de är viktiga vänner på livets resa.