Om den s.k. klimatdebatten

Det råder ingen brist på stora ord och höga röster i debatt och flöde när talare och skribenter skall inskärpa klimatfrågans betydelse. Det är både bra och dåligt. Bra är att det får fler att uppmärksamma saken, dåligt är att det riskerar att (här som beträffande allt annat) förleda läsare och lyssnare att tro att den som hörs mest också har mest rätt. Nyanser och eftertanke riskerar att gå förlorade, vilket är beklagligt när det gäller en så viktig fråga.

För egen del var jag ganska sen att vakna upp när det gäller mitt eget lilla bidrag till att försöka minska mitt klimatavtryck. Å andra sidan är jag ofta sen med det allra mesta, så inget nytt under solen där. Jag gillar filosofin att alla kan göra något, även om ingen kan göra allt. Så jag drar mitt förmenta klimatstrå till stacken genom att sortera mina sopor, köra hybridbil och andra små saker som jag kan råda över. Inga stora saker med andra ord, men ändå detta något som vi alla kan göra.

När jag så smått försöker ta in debatt och flöde i frågan blir jag i lika delar förfärad och trött. Främst av två skäl, tror jag. Dels för att allt för många högljudda i ämnet föreslår i allt väsentligt meningslösa åtgärder och dels för att (även den här) debatten och flödet närmast sekundsnabbt övergår till metadiskussioner.

I samma ögonblick som saker bli politik går det oftast över styr på något vis. Politik handlar allt för sällan om vett, sans och sakfrågor men allt för ofta om det som uttrycktes så väl i en av mina favoritfilmer The American President (1995), ”making you afraid of it and telling you who´s to blame for it”. Det är något påfallande osympatiskt med agitation av typen ”det är ditt fel att det är såhär” i motsats till det påtagligt mer sympatiska ”hur kan vi hjälpas åt för att göra det här bättre”.

Rent sakligt är det förstås också ett problem i sammanhanget att åtgärder på nivån fler och bredare gångvägar, förbud mot sugrör i plast och dylikt gör mindre för att lätta på klimatavtrycket än vad det riskerar att reta upp människor. Sverige, och även resten av Europa, gör bland de minsta klimatavtrycken i världen (1). Visst gör ett minskat bruk av plast miljönytta, men exempelvis förbud mot sugrör i plast gör sannolikt i bästa fall försumbar nytta i förhållande till vilken miljönytta det skulle göra att stänga ett par kolkraftverk. Den gamla devisen sila mygg och svälja kameler comes to mind.

Slår vi ihop skrämseltaktik, tonläge och mindre effektiva åtgärder så kommer klimatagitatorernas pedagogiska utmaning snart i dagen. Som jag ser det vore det alltså bättre att försöka få med oss alla på en förbättrande och meningsfull resa framåt under parollen ”alla kan göra något”, i stället för att fokusera på att få oss att framstå som skurkar eller känna skam. Men jag kan ju ha missuppfattat alltihopa, precis som vanligt.   

(1) https://kvartal.se/artiklar/jag-tvivlar-inte-pa-klimatkrisen-men-jag-tvivlar-pa-mediabilden/

Om Elin Ersson

I skrivande stund är Elin Ersson dömd för brott mot luftfartslagen av Göteborgs tingsrätt. Domen lär ha överklagats och vad hovrätten säger om saken är alltså inte känt när jag skriver dessa rader.

Om jag skulle förenkla det som läggs Elin Ersson till last skulle jag säga att hon tog lagen i egna händer. Hon lät sin egen uppfattning om rätt och fel få företräde framför vad lagen säger om rätt och fel.

I det mediala bruset har jag nog uppfattat det som att majoriteten av de som uttalar sig inte sympatiserar med Elin Erssons tilltag. Men jag kanske bara har lyssnat dåligt. För egen del tycker jag att hennes agerande är intressant och på sätt och vis tankeväckande, även om jag inte nödvändigtvis sympatiserar med hennes ställningstagande i sak.

Det som väcker mitt intresse är frågan om hur samhället skulle ha sett ut om ingen i historien satt sig upp mot den då rådande ordningen. Det är väl en variation på temat att om stenåldersbarnen gjort som deras föräldrar sagt åt dom så hade vi fortfarande levt på stenåldern. Rådande ordningar måste väl utmanas fortlöpande? Vad hade hänt om Rosa Parks inte tagit den där bussen? Säkert hade någon annan gjort det vid ett snare tillfälle. Hursom så tror jag att vi har ett antal civila olydiga att tacka för att en del gammalt är förbi och att vi i någon mån utvecklat vårt samhälle.

Här ligger det alltså en intressant konflikt mellan att rätta sig efter de regler som gäller för den samhälleliga samvaron å den ena sidan, mot att ta fajten med sådant som är knasigt och borde ändras. Svårigheten är naturligtvis att hålla isär sådant som bara är min egen personliga åsikt om vad som är fel, och vad som i något sorts högre sammanhang faktiskt är fel.

Ett ordnat samhälle behöver regler för samvaron, just för att det annars riskerar att inte vara ett ordnat samhälle. Eller, land skall med lag byggas som Karl XV sa. Samtidigt skall man hålla ett kritiskt öga på dessa lagar så att de är rimliga ur diverse olika perspektiv. Lagen bör ju vara rätt också, inte bara lag. Parallellt med detta ligger också det där med att allt som ”gått formellt korrekt till” inte heller behöver vara rätt i den där högre meningen. Exempelvis har ju fler än en politiker skyddat sitt omoraliska självskoende med att dom faktiskt bara har följt reglerna och inte gjort några formella fel.  

Den rådande ordningen behöver alltså utmanas och synas och då är det tur att det finns sådana som Elin Ersson som är beredda att försaka något för att hålla denna process igång.