Om den s.k. klimatdebatten

Det råder ingen brist på stora ord och höga röster i debatt och flöde när talare och skribenter skall inskärpa klimatfrågans betydelse. Det är både bra och dåligt. Bra är att det får fler att uppmärksamma saken, dåligt är att det riskerar att (här som beträffande allt annat) förleda läsare och lyssnare att tro att den som hörs mest också har mest rätt. Nyanser och eftertanke riskerar att gå förlorade, vilket är beklagligt när det gäller en så viktig fråga.

För egen del var jag ganska sen att vakna upp när det gäller mitt eget lilla bidrag till att försöka minska mitt klimatavtryck. Å andra sidan är jag ofta sen med det allra mesta, så inget nytt under solen där. Jag gillar filosofin att alla kan göra något, även om ingen kan göra allt. Så jag drar mitt förmenta klimatstrå till stacken genom att sortera mina sopor, köra hybridbil och andra små saker som jag kan råda över. Inga stora saker med andra ord, men ändå detta något som vi alla kan göra.

När jag så smått försöker ta in debatt och flöde i frågan blir jag i lika delar förfärad och trött. Främst av två skäl, tror jag. Dels för att allt för många högljudda i ämnet föreslår i allt väsentligt meningslösa åtgärder och dels för att (även den här) debatten och flödet närmast sekundsnabbt övergår till metadiskussioner.

I samma ögonblick som saker bli politik går det oftast över styr på något vis. Politik handlar allt för sällan om vett, sans och sakfrågor men allt för ofta om det som uttrycktes så väl i en av mina favoritfilmer The American President (1995), ”making you afraid of it and telling you who´s to blame for it”. Det är något påfallande osympatiskt med agitation av typen ”det är ditt fel att det är såhär” i motsats till det påtagligt mer sympatiska ”hur kan vi hjälpas åt för att göra det här bättre”.

Rent sakligt är det förstås också ett problem i sammanhanget att åtgärder på nivån fler och bredare gångvägar, förbud mot sugrör i plast och dylikt gör mindre för att lätta på klimatavtrycket än vad det riskerar att reta upp människor. Sverige, och även resten av Europa, gör bland de minsta klimatavtrycken i världen (1). Visst gör ett minskat bruk av plast miljönytta, men exempelvis förbud mot sugrör i plast gör sannolikt i bästa fall försumbar nytta i förhållande till vilken miljönytta det skulle göra att stänga ett par kolkraftverk. Den gamla devisen sila mygg och svälja kameler comes to mind.

Slår vi ihop skrämseltaktik, tonläge och mindre effektiva åtgärder så kommer klimatagitatorernas pedagogiska utmaning snart i dagen. Som jag ser det vore det alltså bättre att försöka få med oss alla på en förbättrande och meningsfull resa framåt under parollen ”alla kan göra något”, i stället för att fokusera på att få oss att framstå som skurkar eller känna skam. Men jag kan ju ha missuppfattat alltihopa, precis som vanligt.   

(1) https://kvartal.se/artiklar/jag-tvivlar-inte-pa-klimatkrisen-men-jag-tvivlar-pa-mediabilden/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *