Om identitet – Vilka ser vi ut att vara, och vilka är vi?

Vem är du, vem är jag? Nu var det ju inte Lasse Holm jag skulle skriva om, utan om identitet, men eftersom han har en poäng i sin frågeställning lät jag den bli ingress till nedan.

Någon har sagt att, du är den du ser ut att vara. Jag kan inte oreserverat hålla med om det, men visst finns det något kraftfullt i det där första intrycket vi får av varandra. Så väldigt kort och hastigt stämmer det säkert att du är den du ser ut att vara. När vi sedan lär känna våra medmänniskor händer dock allt som oftast att den där första bilden, de där första intrycken, modifieras. Ibland till det bättre. Ibland till det sämre.

Det hela beror på minst två saker, som jag ser det. Hur du framställer dig och hur du uppfattas. Att du inte ensam har makten över hur din identitet uppfattas av andra, beror bl.a. på att du inte äger mottagarens uppfattning. Låt mig ta ett banalt exempel. Du sätter på dig en tröja som du själv tycker är väldigt snygg och du bär den därför med viss stolthet. Betänk om jag, när jag ser din tröja, tvärt om tycker att den är bland det fulaste jag sett. Då är det lätt hänt att jag upplever att du klär dig illa, trots att du vinnlagt dig om det motsatta. Och det motsatta; den unge man som till en skolavslutning ikläder sig kostym för första gången i sitt liv må uppfattas som stilig och regal av far- och morföräldrar medan han själv känner sig utklädd och inte alls sig själv. Vi äger alltså inte själva, till fullo, hur vi uppfattas. Men vi har stora möjligheter att påverka det, skulle jag säga.

Nästa sak – vilket är en fortsättning på det nyss sagda – som är intressant när det gäller identitet är hur vi själva väljer att försöka skapa bilden av oss själva. Alltså hur vi målar upp oss för andra och hur vi därmed väljer – mer eller mindre medvetet – att försöka kommunicera vilka vi är. Jag har redan berört att klädval kan vara en sådan kommunikation. En till sida av detta är hur vi rent verbalt presenterar oss när vi träffar människor för första gången. Genom att lyssna på hur människor presenterar sig kan man få en liten bild av deras egen bild av sig själva; antingen den de tror sig vara eller den de vill framstå att vara. Hur presenterar du dig när du träffar nya människor första gången i olika sammanhang?

För egen del har jag under livet alltid identifierat mig själv väldigt mycket med mitt arbete. Varför vet jag faktiskt inte. Numera gör jag dock inte det längre. Varför vet jag faktiskt inte heller. Ska jag våga mig på en vild gissning så är den att jag numera är mer trygg i mig själv som person och att jag inte har samma behov av att ”gömma mig” bakom en yrkesroll. Jag kan numera något bättre klara av att vara den jag är. Men visst är det så att även yrkesval blir en del av hur vi kommunicerar vilka vi är. Håll med om att en bödel uppfattas annorlunda än en präst enbart med anledning av sitt yrkesval? Och våra yrkesval tycks viktiga i vår kultur. Jag var för flera år sen på en kurs där jag vägrade tala om vad jag arbetade med, just för att det inte skulle ge en förment bild av vem jag är och för att övriga kursdeltagare skulle få skapa sig sina bilder utifrån hur jag agerade och inte utifrån en titel. Detta var uppenbarligen provocerande för en tämligen vild diskussion tog vid enbart av denna min vägran (det slutade med att jag föll till föga, berättade vad jag arbeta med, och fick kommentarer av typen ”det var väl inte så farligt att du behövde dölja det?”).

Sen är det ju så att det kan finnas förväntningar – möjligen rätteligen fördomar – att vissa personer till det yttre skall framstå på ett visst sätt. Låt mig ta ett exempel från när jag gick juristlinjen på universitetet. Det var dags för föreläsning av en professor (vars namn jag inte längre minns). Åhörarna var samlade och professorn träder in i salen. Håll med om att titeln ”professor i juridik” matar fördomen om hur en sådan ser ut? Tänk själv vilken (mer eller mindre fördomsfull) bild som dyker upp i ditt eget huvud när jag skriver ”professor i juridik”. När då en man kliver in i salen, iklädd en blålila t-shirt med någon sorts batiktryck, beigea kortbrallor och sandaler, blir det första intrycket något skevt eftersom det inte alls korrelerade med fördomen; ingen på de föregående ca hundra föreläsningarna som jag hade varit på, såg tillnärmelsevis ut på detta sätt. Det han sade var dock inte alls mindre begåvat än någon annan sagt vid någon annan föreläsning. Lärdomen av den föreläsningen var – bortsett från lite juridik – att det kan finnas en poäng i att lyssna på vad en person säger och inte förledas till att dennes yttre säger allt; eller annorlunda uttryckt – dina fördomar kan förleda dig och/eller det första intrycket kan vara vilseledande av olika skäl.

Sen är det tvivels utan så att ingen person är bara en sak. För att citera den amerikanske advokaten Bryan Stevenson så är vi inte ens enbart det sämsta av oss. Den som ljugit är inte bara en lögnare; den som stulit är inte bara en tjuv; inte ens den som dödat en annan människa är bara en mördare. Tvärt om är vi inte heller bara det bästa av oss. Den som en förmiddag räddat en annan människa från att drunkna, kan ju mycket väl slå sina barn senare samma dag. Var och ens identitet blir därmed summan av någon sorts pussel där de olika bitarna till slut skapar någon sorts helhet. Att denna helhet är omöjlig att uppfatta vid det där första ögonkastet och av det där flyktiga vi ser ut att vara, förefaller ganska självklart.

Som jag ser det är vi alltså inte dom vi ser ut att vara; vi är dom vi är, även om det förstås kan vara enklare att tro att vi är de vi ser ut att vara.

Om att få rätt – Blir det rätt bara för att du får som du vill?

Blir det rätt bara för att du får som du vill?

Ibland hör jag, eller läser, om någon som fått rätt mot någon annan. Ett sådant uttalande brukar dock vanligen inte betyda att det blivit rätt, utan i stället att denna någon fått som denne vill. En sådan utgång behöver ju i och för sig inte innebära att det blev rätt, eller rättvist. Vad som är rätt, eller rättvist, i någon högre, eller i vart fall objektiv mening, är sällan självklart. Tvärtom synes även uppfattningen om vad som är rätt eller rättvist, ofta vara tämligen subjektiv. Så frågan borde väl då bli, vad är rätt?

Innan jag försöker gå loss på frågan om vad som är rätt kan det finnas anledning att uppmärksamma den eventuella skillnaden mellan att få rätt och att det blir rätt. Som jag nyss var inne på uppfattar jag det som att få rätt egentligen är en synonym till att få som man vill. Låt mig ta ett exempel.

För en tid sedan såg jag en artikel i en nyhetstidning om att en kvinna ”fått rätt” mot någon sorts försäljare som förmått kvinnan att köpa något som hon – i vart fall sedermera – inte ville ha. Efter vissa turer hade det säljande bolaget gått med på att låta kvinnan lämna tillbaka det hon köpt och slippa betala något mer för detta. Rubriken till artikeln skanderade att kvinnan fått rätt mot säljarbolaget. Som jag ser det kan det debatteras huruvida det blev rätt. Att kvinnan (till slut) fick som hon ville förefaller tydligt. Men om detta också innebär att det i rent objektiv mening blev rätt, menar jag inte alls är säkert. Minst säljarbolaget skulle gissningsvis ha en motsatt uppfattning. Principen om att ingångna avtal skall hållas och att avtalsparter har rätt att förlita sig på att det överenskomna faktiskt gäller, skulle säkert och ha något att invända i debatten. Onekligen inträder även frågan vad det är som säljarbolaget fått? Orätt?

Att det blir rätt borde dock, menar jag, i stället ta avstamp i något mer generellt synsätt på vad som som är rätt (och följaktligen även vad som motsatsvis är orätt) och inte i huruvida en enskild individ får sin egen vilja igenom. Att det blir rätt i egentlig mening borde i så fall innebära att var och en erhåller – eller möjligen förlorar – i enlighet med vad som i en objektiv mening är rätt, och inte vad den enskilde individen själv anser är (dennes) rätt.

Här börjar då problematiken kring att utröna vad som i objektiv mening är rätt, skymta fram.

För att få lite systematik i resonemanget väljer jag att dela in saken i tre kategorier, subjektiv rätt, legal rätt och objektiv rätt. Den subjektiva rätten är enklast; det är det som var och en själv anser vara rätt. Den legala rätten är den rätt som följer av de lagar och liknande formella regler som gäller i respektive samhälle. Den objektiva rätten är den rätt som skulle sägas vara självklar och gäller överallt och för alla, utan att det behöver debatteras eller lagstiftas om saken.

I den bästa av världar sammanfaller dessa tre olika rätter med varandra. Men i den värld som vi faktiskt lever i är det dock långt från säkert att de gör så. Jag menar nog dessutom att det är enastående svårt att vaska fram vilken den objektiva rätten är. Inom bl.a. filosofin används begreppet naturrätten för att försöka ge sken av att vissa regler hade just ett sådant naturligt ursprung att de vore objektivt sett självklara, eller i vart fall så nära självklara man kan komma. Lyssnar vi på libertarianerna och Locke skulle rätten till liv, frihet och egendom vara sådana objektiva rätter. Möjligen kan man i stora delar av världen finna majoritet för synsättet att var och en själv skall äga sitt eget liv. Sen om man därefter råkar ställa sig frågan om vad som innefattas i begreppet livet, kanske självklarheten mattas något? Att var och en bör ha rätt att slippa bli ihjälslagen kanske är någorlunda odiskutabelt. Men om vi talar om att fylla sitt liv med ett meningsfullt innehåll, är det då alltjämt lika odiskutabelt vad rätten till sitt liv innebär? Att kunna fastställa den objektiva rätten helt utan att drabbas av sina egna åsikter, är nog svårt.

Den legala rätten kan väl sägas bestå av tre beståndsdelar. Till någon del består den förmodligen av lagstiftarens förhoppning om att få oss människor att agera rätt mot varandra; därmed i någon mån ett utflöde av den objektiva rätten. Att det är förbjudet att slå ihjäl sina medmänniskor torde kunna ses som ett utflöde för den mer objektiva rätten. Några dylika lagregler till finns det säkert. Mest handlar dock lagstiftning nog om att skapa en viss reda i samhället. Att alla i riket skall köra på höger sida lär knappast ha mycket med någon objektiv rätt att göra, utan enbart som en ordningsregel för att det inte skall bli (ännu mer) kaos på vägarna. Rent praktiska frågor med andra ord, vars högre ordning är lite svåra att se. Den tredje delen är nog rent politisk styrning; en administration inför en regel för att dom tycker att den är bra, medan nästa administration tar bort den för att dom tycker annorlunda. Åsikter, med andra ord och näppeligen fråga om någon objektiv rätt alls. Försiktighetsvis skulle jag därför våga påstå att väldigt lite av den legala rätten kan jämställas med den objektiva rätten.

Att utröna vad som är rätt låter sig alltså, sammanfattningsvis, inte göras med någon större lätthet. Och att i det ljuset säga att man just har fått rätt, kanske enbart visar att den som yttrade dig sålunda inte riktigt har tillgodogjort sig innebörden i begreppet rätt och komplexiteten i begreppet? Poängen med detta inlägg blir väl då kanske, att den som säger sig ha fått rätt, har missat just själva poängen.

Om Status Quo – Värdens bästa rockband som försvann. Och kom tillbaka?

Värdens bästa rockband som försvann. Och kom tillbaka?

Förmodligen var det 1974 som jag första gången hörde Status Quo. Jag var alltså 12 bast. Det var min barndomskompis Uffe Englund som en dag, hemma hos honom, spelade Roll Over Lay Down från skivan Hello!. Om det tog sig direkt kommer jag inte längre ihåg, men det var i alla fall början på en resa som slutade 1991. Ja, om den nu verkligen slutade 1991. Det kanske återstår att se.

Som en kort bakgrund kan sägas att Status Quo är ett brittisk rockband som harvat på sedan början av 1960-talet. Under det som jag, helt subjektivt, kallar för bandets storhetstid bemannades det av fyrtiotalisterna Francis Rossi och Rick Parfitt på gitarrer, Alan Lancaster på bas och John Coghlan på trummor. Musikstilen brukar väl oftast beskrivas som boogiebaserad rock. Själv finner jag det där med musikaliska etiketter allt med besvärligt att klara av. Rock, tycker jag nog är beskrivning nog.

Det är inte alldeles lätt att beskriva vad Status Quo betytt för mig. Men under andra halvan av 1970-talet var dom, jag det är väl så det måste beskrivas, mina idoler. Jag nötte deras skivor ”Piledriver”, ”Hello!”, ”Quo”, ”On the level” och ”Blue for you”. Allra mest nötte jag liveskivan ”Live” från 1977. Jag såg dom även live på Hovet minst fyra gånger. Kort sagt var jag under dessa år uppfylld av Status Quo.

Här finns det kanske skäl att kort beröra frågan om vad som är bra, respektive dålig, musik. Jag inser med stigande ålder att den uppdelningen blir mindre och mindre självklar. Från att ha innehaft åsikter om just detta, är jag nog numera anhängare av tanken att en dylik indelning är så subjektiv att den i allt väsentligt är helt ointressant. Det går att sträcka sig till att den som sjunger falskt eller inte spelar i takt åstadkommer dåligt framförd musik, men att rent stilmässigt säga att en viss genre är bättre eller sämre än en annan, är knappast meningsfullt eftersom det alltså är fråga om ren subjektivitet. Jag menar att det inte ens går att säga att musik som säljer många skivor är bra; blott kommersiellt framgångsrik, vilket är något helt annat. Så, när jag påstår att Status Quo var bra, är det alltså inte ett faktiskt konstaterande utan blott manifesterandet av min egen subjektiva uppfattning.

1977 kom albumet ”Rockin’ all over the world” och på något Churchillskt sätt tog slutet på resan sin början. Det albumet var inte alls av samma snitt som de fem föregående studioalbumen. 1978 års album ”If you can’t stand the heat” visade att bandet befann sig på ett sluttande plan och när John Coghlan och Alan Lancaster några år senare lämnade gruppen försvann magin fullständigt. Francis Rossi och Rick Parfitt tröskade på med andra kompletterande musiker och när jag – i vad som må vara hoppets seger över förståndet – såg en sådan konstellation live i Globen 1991 fick jag så kvittot på att allt var förbi. Jag tror knappt jag ens lyssnade på de gamla skivorna på 15 år efter det.

För kanske fem år sedan började jag dock försiktigt försöka närma mig Status Quo igen. Och då det där fantastiska bandet från 1970-talet senare hälft, inte de där nya konstellationerna. Alla skivorna med Status Quo hade jag ju rangerat ut för många år sedan, men tack vare de digitala leverantörerna kunde jag återse mina tonårsidoler så som dom såg ut då, när det begav sig. Och när jag nu i modern tid lyssnar på de där gamla låtarna igen, så blir jag liksom lite sittande och stirrar lätt rakt ut i tomma intet och minns tillbaka… När jag så, för en tid sedan, läste att bandet hade planer på att ånyo göra några konserter med den där gamla riktiga besättningen, då tändes både hopp och förfäran i samma ögonblick. Samtidigt som jag tänkte att jag i så fall bara måste se dom live igen, så tänkte jag samtidigt att det kanske bäst läts bli ifall de inte alls nådde upp till den, förmodligen idealiserade, bild av bandet som finns lagrat i mitt minne. Motsägelsefullt, med andra ord.

När jag så nu i november tittade på 2012 års dokumentär ”Hello Quo!” om bandet, lämnade jag den dokumentären med en mycket märklig känsla. I slutet av den där dokumentären så spelar dom faktiskt en låt tillsammans i den äkta uppsättningen. Det är fyra gamla gubbar som river av låten In My Chair. Och i dokumentärens extramaterial fanns ytterligare, lite lätt trevande, jammande. Det är inte alls samma riv som på den där liveskivan från 1977 utan i stället betydligt grånat och kanske lite trött, men nånstans finns ändå något lite av magin från 1970-talet kvar.

Som sagt, en mycket märklig känsla att se sina tonårsidoler ha blivit folkpensionärer, men detta till trots kunna riva av en rocklåt någonstans i närheten av hur den ska låta. När In My Chair var slut och eftertexterna rullade satt jag igen sådär hålögd och bara stirrade ut i tomma intet igen. För ett ögonblick visste jag inte om jag var i 1970-talets slut eller mitt i verkligheten år 2012. All tid var på något märkligt sätt samtidigt, för en stund. Både jag och gubbarna i bandet är sisådär 35 år äldre nu än då. Men samtidigt som tiden både sprungit ifrån oss har den också följt med oss. Man kanske kan säg att vi har åldrats tillsammans, fast var och en på sitt håll.

Om så för en stund så kanske riktiga Status Quo alltså finns igen. Jag läser på bandets hemsida att dom kommer att genomföra några spelningar i mars 2013 med den riktiga besättningen. Och frågan jag ställer mig själv är alltså om jag vågar se dom live igen, om den chansen uppenbarar sig; eller om jag vågar låta bli att se dom igen, om chansen uppenbarar sig. Och om det verkligen blir så att dom kommer att spela igen med denna riktiga besättning, då kanske ändå inte historien om det som – i mina öron – en gång var världens bästa rockband, tog slut på 1980-talet.

Om det där med ”snygg” – Hur Mia Karlsson fick mig att förstå något som jag borde ha begripit för länge sedan

Hur Mia Karlsson fick mig att förstå något som jag borde ha begripit för länge sedan.

Länge såg jag det okomplicerat att tycka – och säga – att en kvinna var snygg. Samtidigt som jag alltid föreställt mig att det var en komplimang att säga till en kvinna att hon var snygg så insåg jag ju även att en persons yttre inte nödvändigtvis säger något om dennes inre – den som är snygg kan mycket väl också vara elak. Men så lyssnade jag på Mia ”Coldheart” Karlssons (gitarrist och sångerska i det eminenta rockbandet Crucified Barbara) krönika i P4 Dalarnas program Brus & Kompani, om just det där med snygg. Då kom saken i ett för mig nytt ljus.

Det jag hör Mia Karlsson säga är att det kanske inte alls är en komplimang att säga till en kvinna att hon är snygg eftersom det faktum att hon kommit att ha ett visst utseende är rena slumpen och inte frukten av någon egen prestation. I stället hör jag henne säga att en komplimang är att säga något gott om något hon har presterat eller för den person hon är. Det går ju bra att vara snygg samtidigt som man är både elak och korkad. Samtidigt går det ju att vara ful samtidigt som man är både god och begåvad. I korthet så finns det alltså inte någon självklar korrelation mellan en persons yttre och inre egenskaper. Detta kan man ju tycka att jag borde ha begripit alldeles på egen hand och dessutom för länge sedan. Må så vara. Men Mia Karlsson satte fingret på det hela på ett så tydligt och självklart sätt att det gav en bild jag inte haft tidigare.

Hennes poäng, som jag uppfattar den, är; bekräfta mig hellre för den jag är och det jag gör, än för hur jag råkar se ut.

Samtidigt handlar nog det här även till viss del om det där med yta, på ett mer generellt plan. Men även det är ju en hoper gamla sanningar; bara för att pappret är ack så galant så behöver ju inte kolan som ligger i vara det minsta smakfull. Fokusera i stället på hur kolan smakar och släng pappret i närmaste papperskorg. Men eftersom yta alltjämt används för marknadsföring av diverse saker och fenomen, är det väl gissningsvis så att människan har en tendens att falla för yta.

Därtill kan jag notera att det jag tycker är snyggt, inte självklart uppfattas lika av andra. Mer än en gång har det hänt att jag till manlig bekant yttrar om en kvinna att hon var snygg, och fått responsen ”tycker du?” med förvåning i rösten. Det får mig att förstå att frågan om snygghet till inte obetydlig del är subjektiv. Ytlig och subjektiv.

Slutligen går jag då lös på det allra svåraste. Med risk för att det skall framstå som jag trots allt inte begripit ett skvatt av vad Mia Karlsson sagt kan jag bara inte låta bli att alltjämt tycka att även hon – just hon – är just det; snygg. Men – vilket jag hoppas är sensmoralen här – hon är inte bara, eller ens främst, snygg. Hon är främst Mia Karlsson, bra på rock, bra på hästar, bra på att formulera kloka budskap och en trave andra bra saker som jag ännu inte upptäckt. Efter att ha begripit det, vågar jag alltså trots allt kosta på mig att fortsätta tycka att hon dessutom är, ja just det; snygg.

Om att börja på nytt – Om inte friska, så i alla fall nya, tag

Om inte friska, så i alla fall nya, tag.

I februari 2006 började jag blogga. Det hela gick förstås – liksom livet i övrigt – i vågor. Under slutet av förra året, och allt mer i början av detta, infann sig så en påtaglig leda över bloggandet. Jag var helt enkelt less på skiten… Resultatet blev att jag lade ner bloggandet; inte i termer av ”aldrig mer” utan i stället med hopp om att inspirationen skulle återkomma eftersom det finns ett mått av tillfredsställelse i att babbla om sig själv, sina funderingar och åsikter.

Så efter dryga halvårets paus kom jag mig alltså för med att börja på nytt. Jag tänker just börja på nytt; inte börja om igen där jag var.

Som jag ser det bör det handla om att försöka göra något som är snäppet bättre än det jag gjorde förra gången; eller i vart fall annorlunda eller på ett annorlunda sätt. Det handlar väl kanske om hopp om någon sorts utveckling.

Så nu när jag startar med bloggandet igen är det alltså tanken att det skall bli något nytt och inte bara en repris av det som jag kom att tröttna på. Hur jag dock skall åstadkomma detta är alltjämt höljt i dunkel. Men jag ska ändå försöka.