Om att gå långsamt

Under ett försommarsamtal med min mångårige vän Roger kom vi in på det där med att gå långsamt kan vara en metod för att hantera stress. Både redan uppkommen stress och i förebyggande syfte.

Själv kom jag på det långsamma gåendets terapeutiska effekt mest av en tillfällighet för drygt 20 år sedan. Jag var på mitt första besök på den afrikanska kontinenten med anledning av att min dåvarande arbetsgivare hade skickat mig på kurs i Agadir i Marocko. Inte skickat mot min vilja, utan i bästa samförstånd.

Efter eftermiddag när vi hade en längre rast mellan två kurspass skulle jag gå till hotellrummet. När jag gick över den stenlagda gången inom på hotellområdet slog det mig att jag gick mycket fortare än vad det fanns anledning att göra. Jag slog av märkbart på takten och gick nästan överdrivet långsamt.

En överraskande ro infann sig nästan på en gång. Bara det att jag gick och rörde mig långsammare fick den gynnsamma effekten att jag kände mig lugnare. Stressen rann av mig och jag kunde fortsätta i ett behagligare tempo.

Det är konstigt att något så enkelt, närmast banalt, gjorde detta. Och det gör det fortfarande. När jag inser att jag är stressad eller uppskruvad tillämpar jag sedan dess samma knap. Jag går långsamt. Kanske överdrivet långsamt. Och det hjälper. Varje gång.

En utveckling av detta är att jag sedan flera år har en liten inplastad lapp på mitt kontor. Den fungerar ungefär som ett förspel till det där med att gå långsamt. Som ett litet verktyg som förhoppningsvis ger samma effekt när jag sitter stilla. På lappen står det ”det är inte bråttom”.

Den gör också nytta. Inte lika stor och inte lika påtaglig som det där med att gå långsamt. Men den hjälper mig att göra min mentala promenad lite långsammare.

Vid det där försommarsamtalet som jag och Roger hade resonerade vi om hur vi skulle ta oss ann den annalkande sommaren. Efter en stunds resonerande kom Roger på det – gå långsamt genom sommaren.

Jag argumenterar att det är en bra början, men att det gör lika stor nytta för välbefinnandet och stressbekämpningen oavsett årstid.

Prova själv när du känner dig stressad eller uppskruvad. Gå en liten promenad och gå den långsamt. Hjälper det dig också?

Om Mats

För nästan 30 år sedan mötte jag Mats, genom en av livets alla tillfälligheter. Det mötet kom att utvecklas till en av livets mer intressanta vänskaper. I september upphörde den vänskapen när Mats liv upphörde besvärande tidigt, dagar innan han skulle fylla 61. Cancer.

Mats lämnar ett tomrum efter sig. Nej, Mats lämnar ett stort tomrum efter sig. Jag har aldrig träffat någon annan som Mats och kommer sannolikt inte att göra det framöver heller. Så hur var han då? Efter att ha funderat på den frågan en stund blir jag nog svaret skyldig. Mats ska inte beskrivas. Mats skulle upplevas. Skulle jag ändå försöka mig på att måla honom i några ord så skulle jag nog börja med hans salta humor. Mats var en rolig jävel, men med skärpa och underfundighet som gav lustifikationerna både botten och tänkvärdhet.

För den utomstående framstod nog Mats som smått avog och svårtillgänglig. Det var inte en chimär. Men för den som blev insläppt i hans liv bjöds det värme och empati. Och väl tilltagna portioner av den där humorn.

Ett intressant livsval som Mats gjorde var att aldrig göra karriär. Mats var kunnig och påläst om både högt och lågt, men han valde att låta sina kognitiva gåvor förgylla hans fritid i stället för hans arbetsliv. Det tycker jag var både modigt och klokt. Eller som Mats själv uttryckte det så utförde han ”lönearbete aningen motvilligt men med visst engagemang”.

Men mest var Mats nog en kulturnörd. Han samlade på skivor, böcker och filmer. Skivsamlingen var mest imponerande och bestod enligt uppgift av cirka tio tusen skivor vid hans död. Som en uppfriskande motpol till det där kulturella samlade han även på amerikanska registreringsskyltar. I hans kök satt det rariteter från samtliga stater på kylskåp och väggar.

Inför sin oundvikligt annalkande bortgång använde Mats själv det slitna citatet ”Deus, dona mihi serenitatem accipere res quae non possum mutare, fortitudinem mutare res quae possum, atque sapientiam differentiam cognosere” vilket brukar översättas med ”Gud, giv mig frid att acceptera det jag inte kan ändra, styrkan att ändra på det jag kan och visdomen att inse skillnaden”. Även om han påpekade att det hela var aningen för religiöst för hans egen smak, så vidhöll han citatet som sin livshållning där mot slutet av livets allt för branta nedförsbacke. En klok inställning kan jag tycka.

Nu är Mats för evigt borta. Inte bara lämnar han det ovan nämnda tomrummet, han sätter även ett tydligt finger på livets obönhörliga slut. När en jämnårig polare dör sticker påminnelsen om den egna förgängligheten lite extra.

Var du än är nu Mats så hoppas jag att du gör livet för de runt dig lika underbart besvärligt som du gjorde det för oss fick förmånen att möta dig.

Hej då kompis!

Om att vara en damhockeysupporter

Sedan några år har jag snöat in på damhockey i allmänhet och på favoritlaget SDE i synnerhet.

Påfallande ofta får jag samma fråga från personer i publiken när jag går och tittar på en SDHL-match. ”Spelar din dotter i något av lagen?” Svaret är nej. Det gör mig förbryllad att frågan över huvud taget ställs. Jag vågar påstå att ingen som går och tittar på en SHL-match får motsvarande fråga om dennes son spelar i något av lagen.

Jag får för mig att bakgrunden till att den där frågan ställs har något att göra med synen på damhockey. Att den liksom inte vore riktigt på riktigt, utan bara för de närmast sörjande. Något perifert som inte riktigt förtjänar att tas på allvar. Det är en mycket ledsam syn på saken, i mina ögon.

Det är 50 år sedan jag första gången fascinerades av hockey. Med stora gosseögon såg jag Honken, Uffe Sterner och gänget på en flimrande tv. Att titta på hockey-VM var liksom en tradition när jag var liten. Under åren som följt har intresset gått i vågor och även om det tidvis varit knappt skönjbart, har det aldrig upphört. För ungefär fem år sedan råkade jag mer eller mindre av en tillfällighet titta på några SDHL-matcher som dök upp på SVT. Jag blev fångad. Om jag ska försöka hitta vad som fångade mig så tror jag att det handlade om att det mer var finess och minde brölande hos damerna. Att det dock var på fullt allvar, gick inte att missa.

Ett par säsonger senare så fastnade mitt hjärta för SDE. Varför det blev just SDE är svårt att på något mer vetenskapligt sätt förstå och förklara. Det handlade mest om någon sorts attityd eller känsla, som jag uppfattade från det laget. Och nu är jag en återkommande supporter som hänger på varje hemmamatch.

Det där med jämställdhet är på något vis både krångligt och enkelt på en och samma gång. De kvinnor som enbart tjattrar om jämställdhet lämnar mig ofta kall. Men de som gör, imponerar i stället. De tjejer som inte bara pratar om att musikbranschen borde vara mer jämställd, utan som också tar upp gitarren och spelar. De tjejer som inte bara pratar om att hockeyn borde vara mer jämställd, utan som också tar upp klubban och spelar. De som gör, de imponerar på mig.

Fler än en har föraktfullt yttrat att damhockey inte är riktig hockey. Trams. Damhockey är mer hockey än vad herrhockey är, om du frågar mig. Mindre testo och mera hockey. Bättre kan det inte bli.

Men skillnaderna i förutsättningarna för damhockey och herrhockeyn är obegripligt stora. Och i någon mån bottnar det kanske i det där som jag inledde med. Att allt för många uppfattar damhockey som något obskyrt för de närmaste sörjande, när den rätteligen borde vara minst lika intresseväckande som herrhockey. Egentligen mer.

Börja titta på damhockey du också. En bra start hittar du på sdhl.se. Och ge era döttrar en klubba. Sannolikheten är stor att även du kommer att bli imponerad.

Om då och nu samtidigt

Från ungefär femte klass var vi fyra grabbar som hängde rätt mycket. En av grabbarna hade jag dessutom känt hela livet. Den vänskapen började med att våra respektive föräldrar var polare, så där som det kan vara.

Utöver allmänna tonårsbestyr tog ett gemensamt musikintresse stor plats i detta gäng. Ett minne som präntat sig fast var en helg när vi var på en av grabbarnas landställe för att slamra med våra instrument och en kväll spetsade köttsoppan med Smirnoff. Vämjeligt, men lärorikt.

Mot slutet av den där eran kom en femte grabb med i gänget. Sen kom väl det där livet så småningom emellan och plötsligt hade det gått 35 år sedan vi sågs. Det första återseendet var på den femte grabbens begravning. Vi andra fyra var inte grabbar längre. Vi hade blivit gubbar. Märkligt. Vi tittade bort en stund och hux flux var vi gamla. Mötet på begravningen blev dock kort. Där och då.

Hur det nu föll sig tog någon i gänget tag i saken och förra sommaren träffades vi igen och hängde en stund. En träff blev två och nyligen blev det så en tredje.

Det är en uppfyllande och samtidigt enastående märklig upplevelse att umgås med de där gubbarna. Mycket är fullt naturligt väldigt annorlunda så här 40 år senare, men mycket är sig också likt. Det är som att vara 15 år och 60 år på samma gång. Omtumlande. Vi är ju de personerna vi är, alltid har varit, samtidigt som livet har slipat ner några av våra hörn och försett oss med en och annan insikt och repa.

Den smått obegripliga mixen av då och nu samtidigt är fångade. Men mest är den mjukgörande för sinnet och balsam för själen. Den utgör på något vis ett kvitto på liv väl levda. Må vara med en och annan omväg, men som ändå ledde oss fram hit. Med ett och annat skrubbsår, men ändå utan några större blemmor. Liv väl levda. Och ännu är det ju inte slut.

En sak som slår mig när jag träffar mina gamla lekkamrater igen nu i modern tid är att det inte var bättre förr. Det är bättre nu. Men samtidigt skulle nuet inte vara detsamma utan det där dået. Resan måste ju börja någonstans. Jag skulle inte vara densamma utan att det där stolliga jag provade på. Och inte heller utan de där ljusglimtarna jag åstadkommit heller. Livet är ju ändå learning by doing.

Och i mötet mellan då och nu blir det tydligt att det alltid finns mer att lära. Och alltid något att skratta åt.

Om Michael B. Tretow

Bo Michael Tretow föddes i Norrköping den 20 augusti 1944. För mitt sätt att lyssna på musik har han haft en betydelse som både är svår att mäta och svår att överskatta. Att det har förhållit sig på det viset har jag förstått sedan länge. Helt nyligen fick jag ännu ett kvitto på den saken.

Micke – jag tar mig friheten att kalla honom för det, fast vi inte alls känner varandra – är naturligtvis mest känd för att under åren 1972 – 1982 ha varit ABBA:s ljudtekniker. Det finns gott om berättelser om hans betydelse för att ABBA kom att låta som de lät och för att ABBA:s jobb i studion kom att vara som det var. Benny Andersson berättade i en gammal tv-intervju att det inte gick en dag i studion utan att de vred sig i skrattparoxysmer och att orsaken till detta nästan alltid var Micke.

Det påstås att Stikkan Andersson försökte ge Micke sparken i skarven mellan 1970 och 1980-talen. Det var nog en av Stikkans sämre idéer i så fall och dessbättre en som aldrig kom att genomföras fullt ut. Om legenden stämmer så övergick Micke från att vara anställd på Polar till att bli inhyrd i stället. Men bakom spakarna blev han dessbättre kvar.

Mickes ljudtrollerier fick mig alltså att lyssna på musik på ett annat sätt än tidigare. Jag skulle säga att den uppenbara vändningen kom 1976 i samband med att ABBA släppte albumet Arrival. Visst har Bennys melodier varit grunden till allt, men på denna grund stod sedan det där ljudhuset som Micke hade byggt. Jag vågar kalla det som Micke gjorde för magi. Även efter att luften gick ur ABBA 1982 så kunde denna magi skymtas i annat som Micke var inblandad i. Chess, är ett exempel.

Nu var ju Micke inte bara andras tjänare. Han har en rätt imponerande egen katalog av musik. Och även i den katalogen finns den där magin. Hans båda sommarprogram (1986 och 2001) kanske kan beskrivas som ljudcirkus.

Det måste påpekas att den där ljudmagin inte handlade om tillgången till teknik i toppklass i en välbyggd studio. På skivan ”Kungsgatan 25” (för övrigt den adress i Norrköping som Micke bodde på som ung) finns exempel på musik som Micke spelade in hemma i sitt tonårsrum med mycket enkla medel. Det är obegripligt hur han fick det att låta som det gjorde. Talang. Råkar man dessutom sätta riktigt bra verktyg i händerna på en talang så blir det ju inte sämre…

Men vinden vände. För tjugo år sedan fick Micke en stroke och vägen tillbaka blev lång. En följd av den där stroken är tydligen att hans minne av hur den där magin skapas, är borta. Så därför förvånar det ju inte att Micke inte har varit involverad i det nya som ABBA har gjort. Och det hörs.

Grunden i nya ABBA är fortfarande Bennys kompositioner. Men sen då? På denna grund vilar numera något helt annat än den ljudmagi som Micke skapade. Det låter bra, men det låter inte ABBA. Till slut fick jag alltså kvitto på det jag har trott i över 40 år, att det var Micke som gjorde att ABBA lät ABBA.

Om sorg

Det är fredagen den 3 maj 2019 och klockan har precis passerat fyra på morgonen. Jag vaknar på ett hotellrum i Los Angeles av att jag är pissnödig. Reflexmässigt slänger jag ett öga på telefonen som ligger bredvid sängen, innan jag går till toaletten. Ett nytt meddelande på Messenger. Åter från det kaklade utrymmet noterar jag vem som hade skickat meddelandet och dess korta innehåll. En svårfångad känsla sprider sig i mig.

Budskapet i meddelandet är kort och lättbegripligt. Min dotters häst är död. Dottern, som då fyller 23 om några dagar, ligger i hotellrummet bredvid och sover. Hon och hästen har tillbringat tio år tillsamman och den relation som de hade var både nära och speciell. Jag har också gillat hästen i fråga. Dels för att han varit en otroligt charmig individ men sannolikt mest för den lycka han hittills har givit min dotter. Hittills. Plötsligt denna för oss tidigare morgon har år av lycka förbytts till sorg. Poff. På ett ögonblick.

Det finns bara en sak för mig att göra. Jag samlar mig i två minuter innan jag går och knackar på dörren till hotellrummet bredvid där dottern sover. Dörren öppnas, jag går fram till henne och håller om henne medan jag berättar den korta nyheten.

Vi sitter där och håller om varandra en stund. Jag vet inte om det är en minut eller en halvtimme. En odefinierbar stund. Det är sorgligt att han är borta. Det som biter mig mest är dock inte just det att han är borta, utan vad det här betyder för henne. Jag kan inte föreställa mig vad hon känner, men det är lätt att förstå att det är en djup och innerlig sorg. En smärta. Och det är detta hennes lidande som gör mig som ondast, där vi sitter så långt hemifrån.

En märklighet framträder. Jag inser att jag inte kände sorg på samma sätt när min pappa dog, nästan tolv år innan denna tidiga morgon. Det får mig att fundera och förklaringen känns både enkel och självklar. En sak är att uppleva sin egen sorg. En annan sak är att uppleva djup sorg hos någon som står mitt hjärta närmast. Min sorg kan jag hantera. Hennes sorg kan jag inte hantera. Det finns inte ett skit jag kan göra. Bara uppfatta situationen som den är. Det är tungt och lite svårt att hantera. Svårt att hantera, att inte kunna hantera.

Vi samlar oss något och när Starbucks på Sunset boulevard öppnar klockan fem på morgonen så hänger vi på låset. Vi sitter där, dricker vårt kaffe och utbyter några meningslösheter. Det finns ju liksom inget vettigt att säga i det här läget. När kaffet är slut går vi tillbaka till hotellet och de kommande dagarna går på något vis långsammare än de innan.

Nu har två år passerat, men de där känslorna finns kvar. Tiden gör saker både med oss och med våra upplevelser. Men kvar finns dom. Och alla mest kommer jag nog att minnas den där uppenbara onyttan jag upplevde över att inte kunna förta något av min älskade dotters djupa sorg. Att inte kunna göra någon nytta. Sånt finns kvar i ett pappahjärta.

När vi kom hem fick jag uppdraget att köra urnan med hästens aska till dottern. Det känns som ett hedersuppdrag och resan blir liksom högtidlig på något vis. Och så fick jag ju ändå chansen att bidra på något litet marginellt vis ändå, om än bara med en liten praktikalitet.

Om den s.k. klimatdebatten

Det råder ingen brist på stora ord och höga röster i debatt och flöde när talare och skribenter skall inskärpa klimatfrågans betydelse. Det är både bra och dåligt. Bra är att det får fler att uppmärksamma saken, dåligt är att det riskerar att (här som beträffande allt annat) förleda läsare och lyssnare att tro att den som hörs mest också har mest rätt. Nyanser och eftertanke riskerar att gå förlorade, vilket är beklagligt när det gäller en så viktig fråga.

För egen del var jag ganska sen att vakna upp när det gäller mitt eget lilla bidrag till att försöka minska mitt klimatavtryck. Å andra sidan är jag ofta sen med det allra mesta, så inget nytt under solen där. Jag gillar filosofin att alla kan göra något, även om ingen kan göra allt. Så jag drar mitt förmenta klimatstrå till stacken genom att sortera mina sopor, köra hybridbil och andra små saker som jag kan råda över. Inga stora saker med andra ord, men ändå detta något som vi alla kan göra.

När jag så smått försöker ta in debatt och flöde i frågan blir jag i lika delar förfärad och trött. Främst av två skäl, tror jag. Dels för att allt för många högljudda i ämnet föreslår i allt väsentligt meningslösa åtgärder och dels för att (även den här) debatten och flödet närmast sekundsnabbt övergår till metadiskussioner.

I samma ögonblick som saker bli politik går det oftast över styr på något vis. Politik handlar allt för sällan om vett, sans och sakfrågor men allt för ofta om det som uttrycktes så väl i en av mina favoritfilmer The American President (1995), ”making you afraid of it and telling you who´s to blame for it”. Det är något påfallande osympatiskt med agitation av typen ”det är ditt fel att det är såhär” i motsats till det påtagligt mer sympatiska ”hur kan vi hjälpas åt för att göra det här bättre”.

Rent sakligt är det förstås också ett problem i sammanhanget att åtgärder på nivån fler och bredare gångvägar, förbud mot sugrör i plast och dylikt gör mindre för att lätta på klimatavtrycket än vad det riskerar att reta upp människor. Sverige, och även resten av Europa, gör bland de minsta klimatavtrycken i världen (1). Visst gör ett minskat bruk av plast miljönytta, men exempelvis förbud mot sugrör i plast gör sannolikt i bästa fall försumbar nytta i förhållande till vilken miljönytta det skulle göra att stänga ett par kolkraftverk. Den gamla devisen sila mygg och svälja kameler comes to mind.

Slår vi ihop skrämseltaktik, tonläge och mindre effektiva åtgärder så kommer klimatagitatorernas pedagogiska utmaning snart i dagen. Som jag ser det vore det alltså bättre att försöka få med oss alla på en förbättrande och meningsfull resa framåt under parollen ”alla kan göra något”, i stället för att fokusera på att få oss att framstå som skurkar eller känna skam. Men jag kan ju ha missuppfattat alltihopa, precis som vanligt.   

(1) https://kvartal.se/artiklar/jag-tvivlar-inte-pa-klimatkrisen-men-jag-tvivlar-pa-mediabilden/

Om Elin Ersson

I skrivande stund är Elin Ersson dömd för brott mot luftfartslagen av Göteborgs tingsrätt. Domen lär ha överklagats och vad hovrätten säger om saken är alltså inte känt när jag skriver dessa rader.

Om jag skulle förenkla det som läggs Elin Ersson till last skulle jag säga att hon tog lagen i egna händer. Hon lät sin egen uppfattning om rätt och fel få företräde framför vad lagen säger om rätt och fel.

I det mediala bruset har jag nog uppfattat det som att majoriteten av de som uttalar sig inte sympatiserar med Elin Erssons tilltag. Men jag kanske bara har lyssnat dåligt. För egen del tycker jag att hennes agerande är intressant och på sätt och vis tankeväckande, även om jag inte nödvändigtvis sympatiserar med hennes ställningstagande i sak.

Det som väcker mitt intresse är frågan om hur samhället skulle ha sett ut om ingen i historien satt sig upp mot den då rådande ordningen. Det är väl en variation på temat att om stenåldersbarnen gjort som deras föräldrar sagt åt dom så hade vi fortfarande levt på stenåldern. Rådande ordningar måste väl utmanas fortlöpande? Vad hade hänt om Rosa Parks inte tagit den där bussen? Säkert hade någon annan gjort det vid ett snare tillfälle. Hursom så tror jag att vi har ett antal civila olydiga att tacka för att en del gammalt är förbi och att vi i någon mån utvecklat vårt samhälle.

Här ligger det alltså en intressant konflikt mellan att rätta sig efter de regler som gäller för den samhälleliga samvaron å den ena sidan, mot att ta fajten med sådant som är knasigt och borde ändras. Svårigheten är naturligtvis att hålla isär sådant som bara är min egen personliga åsikt om vad som är fel, och vad som i något sorts högre sammanhang faktiskt är fel.

Ett ordnat samhälle behöver regler för samvaron, just för att det annars riskerar att inte vara ett ordnat samhälle. Eller, land skall med lag byggas som Karl XV sa. Samtidigt skall man hålla ett kritiskt öga på dessa lagar så att de är rimliga ur diverse olika perspektiv. Lagen bör ju vara rätt också, inte bara lag. Parallellt med detta ligger också det där med att allt som ”gått formellt korrekt till” inte heller behöver vara rätt i den där högre meningen. Exempelvis har ju fler än en politiker skyddat sitt omoraliska självskoende med att dom faktiskt bara har följt reglerna och inte gjort några formella fel.  

Den rådande ordningen behöver alltså utmanas och synas och då är det tur att det finns sådana som Elin Ersson som är beredda att försaka något för att hålla denna process igång.

Om Johanna Ottosson

I skrivande stund har Johanna Ottosson 102 395 prenumeranter på YouTube. Det är ju en ansenlig följarskara. Jag har tittat på hennes videor då och då och min personliga uppfattning är att hon har talang för det hon gör. Hennes sminkrutinvideo från den 6 mars 2018 är faktiskt briljant. Skulle jag försöka formulera det hela aningen vuxet skulle jag säga att hon har förmågan att göra något fungerande av kaoset hon lever i. För det verkar vara ett kaos. Bara genom att titta på hennes videor framträder detta kaos. Men samtidigt som detta kaos nästan övermannar henne, så lyckas hon också göra något konstruktivt och kreativt i, och av, det.

Men det där kaoset verkar inte bara vara en källa till hennes kreativa signatur på YouTube. Den verkar också vara en källa till en del besvär i livet. Att hon är som hon är, och har det som hon har det, utgör möjligen grunden för att hon gör det hon gör på det sättet hon gör det. Kort sagt, hennes kaos är både a gift and a curse…

Sannolikt är det en mycket motsägelsefull upplevelse att nå framgång – för det måste jag nog säga att Johanna har gjort – med en konstform som vilar på ett visst mått av destruktivitet. Den onda cirkeln är lätt att skönja runt hörnet; ju mer kaos hon har desto större blir hennes framgång och ju större hennes framgång blir desto större blir hennes kaos. Hur slutar en sådan spiral?

Johanna är inte den första konstnär som jag har hört talas om, vars grogrund för artisteriet är ett liv med ett betydande mått av kaos. Kanske kan man vända på det hela och säga att det är ont om stora konstnärer som lever – eller levt – stabila liv.

Samtidigt är det något fantastiskt med moderna plattformar av typen YouTube, som träder fram med Johanna (och många med henne). Vem som helst kan ta sin alldeles egna talang och verklighet och göra något alldeles eget av den. Det är något oemotståndligt sympatiskt med detta och med avsaknaden av mediala förståsigpåare som utgör filter mellan johannorna i världen, och oss andra. Sen får den mer eller mindre virala verkligheten ha sin gång.

Jag uppfattar alltså Johanna som lite all over the place och hyfsat out of control. Men samtidigt känner jag någon sorts sympati för henne. Nånstans i hennes kaos skymtar det fram en liten sökande flicka som bara försöker hitta rätt i en ack så konstig och förvirrande värld; don’t we all? Samtidigt som hon gapar och svär så är hon skör och sökande. Hon är liksom flera saker på en gång. Eller som åsnan i Shrek sa, människor består av olika lager…

Johanna är ju inte mer än människa.

I skrivande stund är Johanna ”offline”. Jag tycker att det kan finnas anledning för mig att inte säga mer än så om den saken. Det får i stället bli upp till Johanna själv hur hon framöver väljer att kommunicera det som händer i hennes liv. Och jag kan tycka att andra borde ge henne samma utrymme.

Igen, Johanna är ju inte mer än människa.

Om utseendets vanskliga betydelse

I flödet på Instagram fladdrar det förbi ett klipp som en ung kvinna har lagt ut. Hon berättar om en taggig inre resa nära förknippad med hennes relation till sitt yttre. Jag känner henne inte alls, man jag har av olika tillfälligheter sett henne några gånger.

Skrivandet stannar upp. Jag borde kanske inte skiva om detta. Den sociala matrisen som gäller för närvarande medger inte att en gubbjävel uttalar sig om en (ung) kvinnas utseende. Men eftersom jag försöker säga något som har med mer än hennes utseende att göra, tar jag risken. Vilken samhällets dom blir, får vi därmed se.

Det som slagit mig när jag råkat se henne är att hennes yttre på ett tämligen påtagligt sätt är henne till fördel. Låt vara att jag visserligen inte formulerade den reflektionen fullt lika semantiskt välordnat då när den slog mig. När hon då berättar om sin tidigare mycket negativa relation till sitt eget yttre, blir jag först förvånad – hon kan hon, som ser ut sådär, tycka så illa om sig själv? – och sedan dyster; varför ska hon, som ser ut sådär, tycka så illa om sig själv?

Det samhälle vi lever i skapar mängder med förväntningar. Vi ska vara framgångsrika, snygga, rika, lyckliga, bla bla bla. Och eftersom förväntningar är besvikelsens moder så ligger det ju allt för nära till hands att utebliven uppfyllnad av endera av dessa förväntningar, skapar just besvikelse. Att samhället förmår oss till olika grader av självhat är så korkat att det är svårt att klä i anständiga ordalag.

Den unga kvinnans beskrivning av att hon känt att hon inte duger som hon är, träffar mig av någon anledning. Vad jag och alla andra må ha för uppfattning om henne hamnar liksom i bakvattnet förstår jag. Hennes egen självbild tar över och hon beskriver något hur hon har försökt övermanna denna negativa självbild; på helt fel sätt skulle hon till slut förstå.

En parameter som kanske spelat in för henne är hennes ungdom. I den ändan av livet som hon befinner sig i är ju utforskandet av den egna identiteten mera påtagligt än i den ändan som jag befinner mig. Och medan man kanske letar efter vem man är där inne, så får det där som man på utsidan ser ut att vara, en mera påtaglig plats.

Att hon ändå kommit igenom den där dimman och kommit att tycka om sitt eget yttre som det nu råkar vara, värmer mig dock. Det finns hopp, tänker jag. Om hon har gått från att hata sig yttre, till att tycka om det – då finns det hopp; även för alla andra som inte kommit dit ännu.

Det jag skrev ovan är förstås helt fel. Rätt formulerat borde väl vara – varför ska någon, oavsett hur hen ser ut, behöva tycka illa om sig själv.