Om Michael B. Tretow

Bo Michael Tretow föddes i Norrköping den 20 augusti 1944. För mitt sätt att lyssna på musik har han haft en betydelse som både är svår att mäta och svår att överskatta. Att det har förhållit sig på det viset har jag förstått sedan länge. Helt nyligen fick jag ännu ett kvitto på den saken.

Micke – jag tar mig friheten att kalla honom för det, fast vi inte alls känner varandra – är naturligtvis mest känd för att under åren 1972 – 1982 ha varit ABBA:s ljudtekniker. Det finns gott om berättelser om hans betydelse för att ABBA kom att låta som de lät och för att ABBA:s jobb i studion kom att vara som det var. Benny Andersson berättade i en gammal tv-intervju att det inte gick en dag i studion utan att de vred sig i skrattparoxysmer och att orsaken till detta nästan alltid var Micke.

Det påstås att Stikkan Andersson försökte ge Micke sparken i skarven mellan 1970 och 1980-talen. Det var nog en av Stikkans sämre idéer i så fall och dessbättre en som aldrig kom att genomföras fullt ut. Om legenden stämmer så övergick Micke från att vara anställd på Polar till att bli inhyrd i stället. Men bakom spakarna blev han dessbättre kvar.

Mickes ljudtrollerier fick mig alltså att lyssna på musik på ett annat sätt än tidigare. Jag skulle säga att den uppenbara vändningen kom 1976 i samband med att ABBA släppte albumet Arrival. Visst har Bennys melodier varit grunden till allt, men på denna grund stod sedan det där ljudhuset som Micke hade byggt. Jag vågar kalla det som Micke gjorde för magi. Även efter att luften gick ur ABBA 1982 så kunde denna magi skymtas i annat som Micke var inblandad i. Chess, är ett exempel.

Nu var ju Micke inte bara andras tjänare. Han har en rätt imponerande egen katalog av musik. Och även i den katalogen finns den där magin. Hans båda sommarprogram (1986 och 2001) kanske kan beskrivas som ljudcirkus.

Det måste påpekas att den där ljudmagin inte handlade om tillgången till teknik i toppklass i en välbyggd studio. På skivan ”Kungsgatan 25” (för övrigt den adress i Norrköping som Micke bodde på som ung) finns exempel på musik som Micke spelade in hemma i sitt tonårsrum med mycket enkla medel. Det är obegripligt hur han fick det att låta som det gjorde. Talang. Råkar man dessutom sätta riktigt bra verktyg i händerna på en talang så blir det ju inte sämre…

Men vinden vände. För tjugo år sedan fick Micke en stroke och vägen tillbaka blev lång. En följd av den där stroken är tydligen att hans minne av hur den där magin skapas, är borta. Så därför förvånar det ju inte att Micke inte har varit involverad i det nya som ABBA har gjort. Och det hörs.

Grunden i nya ABBA är fortfarande Bennys kompositioner. Men sen då? På denna grund vilar numera något helt annat än den ljudmagi som Micke skapade. Det låter bra, men det låter inte ABBA. Till slut fick jag alltså kvitto på det jag har trott i över 40 år, att det var Micke som gjorde att ABBA lät ABBA.

Om sorg

Det är fredagen den 3 maj 2019 och klockan har precis passerat fyra på morgonen. Jag vaknar på ett hotellrum i Los Angeles av att jag är pissnödig. Reflexmässigt slänger jag ett öga på telefonen som ligger bredvid sängen, innan jag går till toaletten. Ett nytt meddelande på Messenger. Åter från det kaklade utrymmet noterar jag vem som hade skickat meddelandet och dess korta innehåll. En svårfångad känsla sprider sig i mig.

Budskapet i meddelandet är kort och lättbegripligt. Min dotters häst är död. Dottern, som då fyller 23 om några dagar, ligger i hotellrummet bredvid och sover. Hon och hästen har tillbringat tio år tillsamman och den relation som de hade var både nära och speciell. Jag har också gillat hästen i fråga. Dels för att han varit en otroligt charmig individ men sannolikt mest för den lycka han hittills har givit min dotter. Hittills. Plötsligt denna för oss tidigare morgon har år av lycka förbytts till sorg. Poff. På ett ögonblick.

Det finns bara en sak för mig att göra. Jag samlar mig i två minuter innan jag går och knackar på dörren till hotellrummet bredvid där dottern sover. Dörren öppnas, jag går fram till henne och håller om henne medan jag berättar den korta nyheten.

Vi sitter där och håller om varandra en stund. Jag vet inte om det är en minut eller en halvtimme. En odefinierbar stund. Det är sorgligt att han är borta. Det som biter mig mest är dock inte just det att han är borta, utan vad det här betyder för henne. Jag kan inte föreställa mig vad hon känner, men det är lätt att förstå att det är en djup och innerlig sorg. En smärta. Och det är detta hennes lidande som gör mig som ondast, där vi sitter så långt hemifrån.

En märklighet framträder. Jag inser att jag inte kände sorg på samma sätt när min pappa dog, nästan tolv år innan denna tidiga morgon. Det får mig att fundera och förklaringen känns både enkel och självklar. En sak är att uppleva sin egen sorg. En annan sak är att uppleva djup sorg hos någon som står mitt hjärta närmast. Min sorg kan jag hantera. Hennes sorg kan jag inte hantera. Det finns inte ett skit jag kan göra. Bara uppfatta situationen som den är. Det är tungt och lite svårt att hantera. Svårt att hantera, att inte kunna hantera.

Vi samlar oss något och när Starbucks på Sunset boulevard öppnar klockan fem på morgonen så hänger vi på låset. Vi sitter där, dricker vårt kaffe och utbyter några meningslösheter. Det finns ju liksom inget vettigt att säga i det här läget. När kaffet är slut går vi tillbaka till hotellet och de kommande dagarna går på något vis långsammare än de innan.

Nu har två år passerat, men de där känslorna finns kvar. Tiden gör saker både med oss och med våra upplevelser. Men kvar finns dom. Och alla mest kommer jag nog att minnas den där uppenbara onyttan jag upplevde över att inte kunna förta något av min älskade dotters djupa sorg. Att inte kunna göra någon nytta. Sånt finns kvar i ett pappahjärta.

När vi kom hem fick jag uppdraget att köra urnan med hästens aska till dottern. Det känns som ett hedersuppdrag och resan blir liksom högtidlig på något vis. Och så fick jag ju ändå chansen att bidra på något litet marginellt vis ändå, om än bara med en liten praktikalitet.

Om den s.k. klimatdebatten

Det råder ingen brist på stora ord och höga röster i debatt och flöde när talare och skribenter skall inskärpa klimatfrågans betydelse. Det är både bra och dåligt. Bra är att det får fler att uppmärksamma saken, dåligt är att det riskerar att (här som beträffande allt annat) förleda läsare och lyssnare att tro att den som hörs mest också har mest rätt. Nyanser och eftertanke riskerar att gå förlorade, vilket är beklagligt när det gäller en så viktig fråga.

För egen del var jag ganska sen att vakna upp när det gäller mitt eget lilla bidrag till att försöka minska mitt klimatavtryck. Å andra sidan är jag ofta sen med det allra mesta, så inget nytt under solen där. Jag gillar filosofin att alla kan göra något, även om ingen kan göra allt. Så jag drar mitt förmenta klimatstrå till stacken genom att sortera mina sopor, köra hybridbil och andra små saker som jag kan råda över. Inga stora saker med andra ord, men ändå detta något som vi alla kan göra.

När jag så smått försöker ta in debatt och flöde i frågan blir jag i lika delar förfärad och trött. Främst av två skäl, tror jag. Dels för att allt för många högljudda i ämnet föreslår i allt väsentligt meningslösa åtgärder och dels för att (även den här) debatten och flödet närmast sekundsnabbt övergår till metadiskussioner.

I samma ögonblick som saker bli politik går det oftast över styr på något vis. Politik handlar allt för sällan om vett, sans och sakfrågor men allt för ofta om det som uttrycktes så väl i en av mina favoritfilmer The American President (1995), ”making you afraid of it and telling you who´s to blame for it”. Det är något påfallande osympatiskt med agitation av typen ”det är ditt fel att det är såhär” i motsats till det påtagligt mer sympatiska ”hur kan vi hjälpas åt för att göra det här bättre”.

Rent sakligt är det förstås också ett problem i sammanhanget att åtgärder på nivån fler och bredare gångvägar, förbud mot sugrör i plast och dylikt gör mindre för att lätta på klimatavtrycket än vad det riskerar att reta upp människor. Sverige, och även resten av Europa, gör bland de minsta klimatavtrycken i världen (1). Visst gör ett minskat bruk av plast miljönytta, men exempelvis förbud mot sugrör i plast gör sannolikt i bästa fall försumbar nytta i förhållande till vilken miljönytta det skulle göra att stänga ett par kolkraftverk. Den gamla devisen sila mygg och svälja kameler comes to mind.

Slår vi ihop skrämseltaktik, tonläge och mindre effektiva åtgärder så kommer klimatagitatorernas pedagogiska utmaning snart i dagen. Som jag ser det vore det alltså bättre att försöka få med oss alla på en förbättrande och meningsfull resa framåt under parollen ”alla kan göra något”, i stället för att fokusera på att få oss att framstå som skurkar eller känna skam. Men jag kan ju ha missuppfattat alltihopa, precis som vanligt.   

(1) https://kvartal.se/artiklar/jag-tvivlar-inte-pa-klimatkrisen-men-jag-tvivlar-pa-mediabilden/

Om Elin Ersson

I skrivande stund är Elin Ersson dömd för brott mot luftfartslagen av Göteborgs tingsrätt. Domen lär ha överklagats och vad hovrätten säger om saken är alltså inte känt när jag skriver dessa rader.

Om jag skulle förenkla det som läggs Elin Ersson till last skulle jag säga att hon tog lagen i egna händer. Hon lät sin egen uppfattning om rätt och fel få företräde framför vad lagen säger om rätt och fel.

I det mediala bruset har jag nog uppfattat det som att majoriteten av de som uttalar sig inte sympatiserar med Elin Erssons tilltag. Men jag kanske bara har lyssnat dåligt. För egen del tycker jag att hennes agerande är intressant och på sätt och vis tankeväckande, även om jag inte nödvändigtvis sympatiserar med hennes ställningstagande i sak.

Det som väcker mitt intresse är frågan om hur samhället skulle ha sett ut om ingen i historien satt sig upp mot den då rådande ordningen. Det är väl en variation på temat att om stenåldersbarnen gjort som deras föräldrar sagt åt dom så hade vi fortfarande levt på stenåldern. Rådande ordningar måste väl utmanas fortlöpande? Vad hade hänt om Rosa Parks inte tagit den där bussen? Säkert hade någon annan gjort det vid ett snare tillfälle. Hursom så tror jag att vi har ett antal civila olydiga att tacka för att en del gammalt är förbi och att vi i någon mån utvecklat vårt samhälle.

Här ligger det alltså en intressant konflikt mellan att rätta sig efter de regler som gäller för den samhälleliga samvaron å den ena sidan, mot att ta fajten med sådant som är knasigt och borde ändras. Svårigheten är naturligtvis att hålla isär sådant som bara är min egen personliga åsikt om vad som är fel, och vad som i något sorts högre sammanhang faktiskt är fel.

Ett ordnat samhälle behöver regler för samvaron, just för att det annars riskerar att inte vara ett ordnat samhälle. Eller, land skall med lag byggas som Karl XV sa. Samtidigt skall man hålla ett kritiskt öga på dessa lagar så att de är rimliga ur diverse olika perspektiv. Lagen bör ju vara rätt också, inte bara lag. Parallellt med detta ligger också det där med att allt som ”gått formellt korrekt till” inte heller behöver vara rätt i den där högre meningen. Exempelvis har ju fler än en politiker skyddat sitt omoraliska självskoende med att dom faktiskt bara har följt reglerna och inte gjort några formella fel.  

Den rådande ordningen behöver alltså utmanas och synas och då är det tur att det finns sådana som Elin Ersson som är beredda att försaka något för att hålla denna process igång.

Om Johanna Ottosson

I skrivande stund har Johanna Ottosson 102 395 prenumeranter på YouTube. Det är ju en ansenlig följarskara. Jag har tittat på hennes videor då och då och min personliga uppfattning är att hon har talang för det hon gör. Hennes sminkrutinvideo från den 6 mars 2018 är faktiskt briljant. Skulle jag försöka formulera det hela aningen vuxet skulle jag säga att hon har förmågan att göra något fungerande av kaoset hon lever i. För det verkar vara ett kaos. Bara genom att titta på hennes videor framträder detta kaos. Men samtidigt som detta kaos nästan övermannar henne, så lyckas hon också göra något konstruktivt och kreativt i, och av, det.

Men det där kaoset verkar inte bara vara en källa till hennes kreativa signatur på YouTube. Den verkar också vara en källa till en del besvär i livet. Att hon är som hon är, och har det som hon har det, utgör möjligen grunden för att hon gör det hon gör på det sättet hon gör det. Kort sagt, hennes kaos är både a gift and a curse…

Sannolikt är det en mycket motsägelsefull upplevelse att nå framgång – för det måste jag nog säga att Johanna har gjort – med en konstform som vilar på ett visst mått av destruktivitet. Den onda cirkeln är lätt att skönja runt hörnet; ju mer kaos hon har desto större blir hennes framgång och ju större hennes framgång blir desto större blir hennes kaos. Hur slutar en sådan spiral?

Johanna är inte den första konstnär som jag har hört talas om, vars grogrund för artisteriet är ett liv med ett betydande mått av kaos. Kanske kan man vända på det hela och säga att det är ont om stora konstnärer som lever – eller levt – stabila liv.

Samtidigt är det något fantastiskt med moderna plattformar av typen YouTube, som träder fram med Johanna (och många med henne). Vem som helst kan ta sin alldeles egna talang och verklighet och göra något alldeles eget av den. Det är något oemotståndligt sympatiskt med detta och med avsaknaden av mediala förståsigpåare som utgör filter mellan johannorna i världen, och oss andra. Sen får den mer eller mindre virala verkligheten ha sin gång.

Jag uppfattar alltså Johanna som lite all over the place och hyfsat out of control. Men samtidigt känner jag någon sorts sympati för henne. Nånstans i hennes kaos skymtar det fram en liten sökande flicka som bara försöker hitta rätt i en ack så konstig och förvirrande värld; don’t we all? Samtidigt som hon gapar och svär så är hon skör och sökande. Hon är liksom flera saker på en gång. Eller som åsnan i Shrek sa, människor består av olika lager…

Johanna är ju inte mer än människa.

I skrivande stund är Johanna ”offline”. Jag tycker att det kan finnas anledning för mig att inte säga mer än så om den saken. Det får i stället bli upp till Johanna själv hur hon framöver väljer att kommunicera det som händer i hennes liv. Och jag kan tycka att andra borde ge henne samma utrymme.

Igen, Johanna är ju inte mer än människa.

Om utseendets vanskliga betydelse

I flödet på Instagram fladdrar det förbi ett klipp som en ung kvinna har lagt ut. Hon berättar om en taggig inre resa nära förknippad med hennes relation till sitt yttre. Jag känner henne inte alls, man jag har av olika tillfälligheter sett henne några gånger.

Skrivandet stannar upp. Jag borde kanske inte skiva om detta. Den sociala matrisen som gäller för närvarande medger inte att en gubbjävel uttalar sig om en (ung) kvinnas utseende. Men eftersom jag försöker säga något som har med mer än hennes utseende att göra, tar jag risken. Vilken samhällets dom blir, får vi därmed se.

Det som slagit mig när jag råkat se henne är att hennes yttre på ett tämligen påtagligt sätt är henne till fördel. Låt vara att jag visserligen inte formulerade den reflektionen fullt lika semantiskt välordnat då när den slog mig. När hon då berättar om sin tidigare mycket negativa relation till sitt eget yttre, blir jag först förvånad – hon kan hon, som ser ut sådär, tycka så illa om sig själv? – och sedan dyster; varför ska hon, som ser ut sådär, tycka så illa om sig själv?

Det samhälle vi lever i skapar mängder med förväntningar. Vi ska vara framgångsrika, snygga, rika, lyckliga, bla bla bla. Och eftersom förväntningar är besvikelsens moder så ligger det ju allt för nära till hands att utebliven uppfyllnad av endera av dessa förväntningar, skapar just besvikelse. Att samhället förmår oss till olika grader av självhat är så korkat att det är svårt att klä i anständiga ordalag.

Den unga kvinnans beskrivning av att hon känt att hon inte duger som hon är, träffar mig av någon anledning. Vad jag och alla andra må ha för uppfattning om henne hamnar liksom i bakvattnet förstår jag. Hennes egen självbild tar över och hon beskriver något hur hon har försökt övermanna denna negativa självbild; på helt fel sätt skulle hon till slut förstå.

En parameter som kanske spelat in för henne är hennes ungdom. I den ändan av livet som hon befinner sig i är ju utforskandet av den egna identiteten mera påtagligt än i den ändan som jag befinner mig. Och medan man kanske letar efter vem man är där inne, så får det där som man på utsidan ser ut att vara, en mera påtaglig plats.

Att hon ändå kommit igenom den där dimman och kommit att tycka om sitt eget yttre som det nu råkar vara, värmer mig dock. Det finns hopp, tänker jag. Om hon har gått från att hata sig yttre, till att tycka om det – då finns det hopp; även för alla andra som inte kommit dit ännu.

Det jag skrev ovan är förstås helt fel. Rätt formulerat borde väl vara – varför ska någon, oavsett hur hen ser ut, behöva tycka illa om sig själv.

Om #metoo

Flödet svämmar över av #metoo. Länge känns det mest som ett flockbeteende. Alla springer åt samma håll; ett vanligt beteende i vårt samhälle. Okända och kända människor berättar sina historier och det blir på något vis bara ord på en skärm. Inte ens när Miriam Bryant och Molly Sandén – artister som jag respekterar för sitt artisteri – berättar sina historier om övergrepp blir det mer än ord på en skärm. Det har blivit en hype.

Jag känner mig utanför. Det är inte min värld. Det här berör inte mig. Jag är ju inte sån. Och det där med gulit by assosiation ogillar jag ganska starkt sedan länge. Det är andras berättelser. Berättelser från en annan värld. En värld där jag inte är med; jag sitter utanför och tittar in.

Och bitvis är det mest en akademisk debatt. Liksom i labform; teoretisk Det är statistik och fina termer. Det är siffror och klyschor som jag slutat lyssna på för länge sedan. Jag är ju inte sån. Det handlar ju inte om mig utan om en helt annan värld.

Det hela tilltar där ute i den digitala verkligheten och jag blir lätt immun. Bara hashtagen dyker upp så skrollar jag avmätt vidare. Ögonens slarviga jakt på något mer intressant. Jag stänger liksom av.

Nästan har jag glömt bort det hela när några berättelser från tjejer som har en plats i mitt hjärta dyker upp. Jag stannar upp. Deras berättelser tränger in. Biter sig fast. Går inte att slarvigt skrolla förbi. Det är ju människor jag bryr mig om. Som jag tycker om. Som ger mitt liv ljus. Dom har också historier att berätta.

Det träffar mig. Det gör ont i hjärtat. Hon? Men hon som är en så underbar människa? Varför hon? Varför är inte hon fredad från detta? Kanske för att det är en verklighet och när den verkligheten drabbar någon jag tycker om, då känns det. Då finns det. Det är inte bara anonyma personer. Inte bara statistik. Inte bara flockbeteende. Inte bara en hype. Det är på riktigt.

När det drabbar dom jag tycker om blir jag liksom involverad på något vis. Då berör dig även mig. Inte bara ”alla andra”.

Så det är väl lika bra att jag rannsakar mitt eget beteende. Var finns jag egentligen i allt det här? Var finns du?

Jag har sedan ganska länge insett att jag inte kan ändra någon annans beteende. Jag kan bara ändra mitt eget. Men det är i vart fall ett steg; att inte vara en del av problemet.

Vad kommer jag fram till? Inte bara trevliga tankar, men åtminstone att jag är bättre nu än vad jag har varit. Att jag är på rätt väg. På vilken väg är du?

Om åldrande

Det där med ålder har av någon anledning fascinerat mig under en stor del av mitt liv. Yoko Ono lär en gång ha sagt ”Some people are old at 18 and some are young at 90. Time is a concept that humans created”. I takt med min egen stigande ålder har jag kommit till att det må ligga något i det där citatet och att kognitiva färdigheter har ganska lite med fysisk ålder att göra.

För min egen del så har två förmenta milstolpar i mitt åldrande givit mig huvudbry; det som till vardags under stundom kallas för ålderskris. Det var dels när jag fyllde 20 – för 35 år sedan – och dels när jag fyllde 50 – för fem år sedan. Att jag väsentligen helt oskadd överlevt båda dessa – där och då – ödesstunder, leder mig till att jag har hyfsad prognos att överleva även några kommande hinder på livets resa.

När jag under åren hamnat i diskussioner om åldersskillnader i förhållandet mellan olika människor har jag ofta stött på idiomet ”vad man har gemensamt”. Det har fått mig att inse att det finns en social matris där ute som synes mena att jag har något gemensamt med personer som råkar vara lika gamla som jag är; och likaledes inte har det med de som inte är det. Som att jag skulle ha något (oklart vad) gemensamt med Tom Cruise, Jon Bon Jovi och Thomas Bodström av det enda skälet att vi råkar vara komna till denna förvirrade värld samma år. Jaha?

Bl.a. genom mina kontakter med ett antal musiker som är födda under 1990-talet – och livets övriga möten – har jag dock kommit att dra två andra slutsatser. Det är minsann högst möjligt att ha relevanta gemensamma nämnare med personer av en helt annan ålder än sin egen, och att en persons ålder säger ganska lite om dennes kognitiva färdigheter. Annorlunda utryckt så är flera av de nittiotalister jag mött på en påfallande högre kognitiv nivå är vad jag och mina jämnåriga var när vi en gång var i samma ålder som dessa nittiotalister är i nu. Vad må sorgligare vara är att jag också har mött personer i min egen ålder – och även däröver – som inte ännu förmått tillskansa sig samma kognitiva färdigheter som dessa nittiotalister redan har gjort. Färdigheter och gemensamheter har därmed – som jag lärt mig att uppfatta det – mycket lite med fysisk ålder att göra; det har i stället med något helt annat att göra (jag har dock ännu inte lyckats med att lista ut vad detta andra är). Yoko Ono synes sålunda ha något av en poäng.

Mitt eget förhållande till mitt egna åldrande har varit ganska olika över tiden. I perioder har jag tänkt att alla tågen liksom har gått och att det bra är väntan kvar. För närvarande tänker jag dock att det i stället gäller att fånga de möjligheter som varje ny dag har. Att varken jag eller någon annan har en evighet till vårt förfogande, är ett faktum. Enligt statistik från SCB är medellivslängden för män i Sverige i runda slängar 79 år. Det skulle i så fall innebära att jag i detta nu har tillryggalagt 79 % av mitt livs tid. Tänkvärt i sig; det gäller alltså att fylla de (statistiskt) återstående 21 % av livet med något vettigt.

En av dessa vettigheter är nog att tillbringa tid med personer som bidrar till att fylla resterande dagar med ljus och glädje. Och detta för att dessa personer är som dom är och alldeles oavsett vilken deras fysiska ålder må vara.

Om arenagig

Som jag svamlat om här några gånger tidigare så var det Hovet som gällde i unga år, när det skulle gås på gig. Det var väl liksom där jag blev inskolad i det där med att gå på konsert tror jag. Men visst förekom det att jag såg gig även på mindre ställen som Mariahissen, Fasching, Brygghuset och nåt hak på Götgatan vars namn jag inte längre minns (där jag för övrigt såg Ebba Grön, vilket var en särdeles kaotisk tillställning och kanske första gången jag upplevde att förbandet var bättre än huvudakten). Men arenagiget var liksom under många år standarden. Tyvärr är arenagig lite för ofta som en powerpoint-presentation; klar på förhand, fri från spontanitet och risken för infall från bandet effektivt undanröjda. Inte skitkul.

Jag tror mig dock av typ 40 års giggående (att uppfinna förment nya ord är alltid roligt för en skribent) ha kommit fram till att dom där klubbgigen är påtagligt mycket roligare än vad arenagigen är. Första aningen om detta uppstod kanske på tidigare omnämnda Mariahissen, sannolikt på mycket tidigt 1980-tal. Jag och några polare var där för att kolla på Wasa Express. Vi hade sett dom några gånger tidigare. I avbrottet mellan två låtar hojtade en av killarna i vårat gäng; ”får Åke komma ut och leka?”. Åke Eriksson var Wasa Express tämligen karismatiske trummis som minde lätt om Animal i mupparna ibland och som kunde hålla rätt underhållande trumsolon (smaka på den; trumsolon är väl annars det närmaste sömnpiller man kan komma i rocksvängen). Vipps stuvade bandet om i sin tänka lårordning och vi bjöds just på ett av dessa trumsolon innan bandet halkade in i nästa låt.

Jag har svårt att se något sådant hända i Globen.

Den där interaktionen mellan akt och publik uppstår ju liksom inte på ett arenagig. Visst kan akten ha publikkontakt även på ett arenagig, men med ett påtagligt bibehållet avstånd.

Ett annat – betydligt nyare – exempel på den där interaktionen (vilket ju också blev lite av en ego boost) var på Harry B James (på gamla adressen) när mitt ena favoritband Browsing Collection lirade där och sångerskan Mimi Brander mellan två låtar pekar på mig och säger ”och så en shout out till Nicklas Rydberg som gjort en egen tröja”. Där stod jag och log fånigt, iklädd min egenhändigt tillverkade Browsing Collection-tisha.

Jag har svårt att se även något sådant hända i Globen.

Samtidigt har jag respekt för det rent logistiska. Det skulle väl liksom knappast funka praktiskt om Bruce Springsteen lirade på Klubben på Fryshuset? Stora och framgångsrika akters logistik kräver på något sätt att dom kan riva av tusentals åhörare samtidigt. Och det kanske också är extra synd på något vis. Tänk vilket drag det skulle bli om den artist som kan få en arena i gung, skulle göra sin grej på typ Debaser…

Om min morfar

Min morfar hette Gustav Söderberg och föddes den 21 mars 1894. Han dog den 17 april 1971, då var jag nio år och mina minnen av honom är ganska sparsamma. Under senare år har jag dock fått lära mig lite mer om honom och skulle jag ge mig på en kort sammanfattning av honom så vore den nog att han var en besvärlig typ.

Morfars pappa hette Jakob och var 46 år när morfar föddes. Noterbart på den tiden var att Jakobs dåvarande fru inte var morfars biologiska mamma, utan detta var i stället den då 18-åriga Anna Matilda Johansson, en piga som bodde i närheten. Hur det faktiskt hänger ihop finns det numera inte någon som kan bringa klarhet i, men antingen var det så att Jakob var ute och vänstrade med den unga damen eller så var det så att Jakob och hans fru inte kunde få barn själva och den unga damen anlitades som typ surrogatmamma. För det senare talar det för tiden ganska ovanliga att Jakob tog hand om oäktingen Gustav. Jakob gifte om sig och senare fick Gustav en syster, Tyra.

1919 gifte sig morfar med Gunhild Palm (född i Malmö men uppväxt i Marstrand) och 1920 fick dom sonen Bill som föddes i Hacksta, en liten by utanför Enköping. 1921 klev morfar på en båt i Stockholm och den 2 september 1921 klev han iland i Los Angeles. Den 6 mars 1923 kom även Gunhild och Bill till Amerika. Gunhild och Bill tog dock vägen via New York. Det måste ha varit en strapats för dom att ta sig tvärs igenom hela USA, till Gustav i Kalifornien, utan att kunna ett ord engelska.

Morfar började bygga ett hus åt sin familj och livnärde sig i byggbranschen i Kalifornien. Inledningsvis verkar det ha gått ganska bra för morfar och ibland skröt han sedermera bl.a. om vilken stor bil hade hade haft råd att köpa, en Bugatti. Hans skrävlande får faktiskt ett visst stöd av fotografier från den tiden där han är iklädd påtagligt finare kläder än gemene man.

Riktigt vad som hände finns det inte längre någon som kan bringa klarhet i men i början av 1927 lämnade morfar sin fru och son i Los Angeles och åkte tillbaka till Sverige. Detaljerna kring det hela är alltså oklara men ska jag spetsa till det hela så dumpade morfar sin familj och bara stack… Gunhild och Bill blev inte bara lämnade, de blev också hemlösa. Medan Gunhild letade arbete och försörjning fick mor och son lösa sitt boende genom att under en period övernatta i en bordell.

Sonen Bill bar detta att pappa försvann med sig resten av livet. En tid innan Bill dog i januari 2003 fick han en stroke och när Bill hittades satt han ensam i sin fåtölj och på bordet bredvid honom fanns en tom whiskyflaska och foton på hans pappa… Känslan av att ha blivit övergiven av sin pappa hade Bill alltså med sig livet ut.

Bland dom amerikanska släktingarna spreds legenden att morfar emigrerat till Australien, blivit kommunist och supit ihjäl sig; ett av tre var rätt. Morfar åkte som sagt tillbaka till Sverige (enligt familjelegenden här i Sverige så skalade han potatis på båten för att betala för hemresan).

Redan innan morfar åkte till USA så hade han lärt känna min mormor. Vilken relation dom faktiskt hade är även det oklart. Känt är dock att under alla sina år i USA så skrev morfar regelbundet brev till mormor (fast han då alltså var gift med Gunhild och hade sonen Bill). Morsan smygläste senare några av breven när hon var tonåring, men när mormor sedermera dog i december 1985 så var alla breven borta.

1935 gifte sig mormor och morfar och 1936 föddes morsan. Dom bodde inledningsvis i samma Hacksta. En av ödets alla nycker är att morsan och hennes halvbror Bill båda föddes den 6 september, fast då alltså med 16 års mellanrum.

Morfar var alltså övertygad och hårdnackad kommunist; jag minns att det i hans och mormors lägenhet låg travar av kolorerade tidningar med titeln SOVJET (dom måste mormor dock ha kastat när morfar dog, för jag har inget minne av att dom fanns kvar hemma hos mormor när hon blivit änka). Morfar var dock inte bara övertygad kommunist, han var dessutom tjurskallig, diskuterade politik vitt och brett och blev inte sällan livsvarigt osams med folk i omgivningen med anledning av detta. Morsan har berättat att det minsann inte var någon dans på rosor at växa upp i en liten by med en sådan farsa. 1955 flyttade familjen från Hacksta och till Karlbergsvägen i Stockholm.

På morgonen den 17 april 1971 dog morfar, 77 år gammal. Han kom ut i köket, sa till mormor att han hade bäddat sängen och sen föll han ihop död på golvet. Han ligger begravd i en minneslund på Skogskyrkogården.

På något sätt letade sig ett fotografi på en kulstötande 17-årig Bill över till morfars svenska familj. Hur detta gick till är oklart och svårt att få ihop med att det i den amerikanska familjen berättades om att morfar skulle supit ihjäl sig i Australien. Varför skulle någon i USA i så fall ha skickat ett kort till morfar i Sverige på en 17-årig Bill, tio år efter att Gustav lämnat USA? Ingen (nu levande) vet.

Alltsedan jag första gången såg den där bilden som liten pojke har jag då och då undrat över dom där amerikanska släktingarna och främst kring om Bill fick några barn, i så fall mina kusiner. Med stigande ålder undrade jag detta mer frekvent och även mer påtagligt. Har jag några kusiner i USA? Vid några tillfällen under åren har jag gjort tafatta försök att bringa reda i detta. Verktygen för detta var dock få och eftersom det liksom inte pratades i släkten om morfars eskapader i USA så fanns det inte som kunde – eller ville – berätta. Det där med verktygen kom dock att förändras över tid och 2013 gjorde jag ett nytt försök; nu fanns ju Internet, google och flera släktforskningssajter att tillgå. Efter en del sökande på en sån där släktforskningssajt så formulerade jag i augusti 2013 en i mina ögon adekvat sökfras på google. Jag fick några träff och någon av dom översta klickade jag på på chans. Det var en amerikan som skrev på sin blogg om sina släktingar och snart framgick att det fanns svenska kopplingar. Jag slarvläste och skrollade och på något sätt kändes det som skrevs svagt bekant.

Plötsligt på denna blogg dyker då den där bilden på den 17-årige Bill upp. Det var en mycket märklig känsla. Bloggen innehades av Bills son Dan Soderberg. Se där, de amerikanska kusinerna var funna. Jag skrev till Dan via Messenger på Facebook och ett utbytande av kunskaper bröt ut. Vi kom båda två att lära oss saker om våra släktingar som vi inte visste innan. Och i april 2016 träffades vi i Kalifornien.

Jag vet att detta högst sannolikt är ett ganska klassiskt ålderstecken, men det har någon sorts betydelse att få lite vetskap om sin egen plats i familjehistorien. Och att få svar på de där gamla funderingarna om de amerikanska släktingarna har varit värdefullt. Så även om detta ämne är sjukt ointressant för resten av världen så har det alltså fått betydelse för mig.