Om Michael B. Tretow

Bo Michael Tretow föddes i Norrköping den 20 augusti 1944. För mitt sätt att lyssna på musik har han haft en betydelse som både är svår att mäta och svår att överskatta. Att det har förhållit sig på det viset har jag förstått sedan länge. Helt nyligen fick jag ännu ett kvitto på den saken.

Micke – jag tar mig friheten att kalla honom för det, fast vi inte alls känner varandra – är naturligtvis mest känd för att under åren 1972 – 1982 ha varit ABBA:s ljudtekniker. Det finns gott om berättelser om hans betydelse för att ABBA kom att låta som de lät och för att ABBA:s jobb i studion kom att vara som det var. Benny Andersson berättade i en gammal tv-intervju att det inte gick en dag i studion utan att de vred sig i skrattparoxysmer och att orsaken till detta nästan alltid var Micke.

Det påstås att Stikkan Andersson försökte ge Micke sparken i skarven mellan 1970 och 1980-talen. Det var nog en av Stikkans sämre idéer i så fall och dessbättre en som aldrig kom att genomföras fullt ut. Om legenden stämmer så övergick Micke från att vara anställd på Polar till att bli inhyrd i stället. Men bakom spakarna blev han dessbättre kvar.

Mickes ljudtrollerier fick mig alltså att lyssna på musik på ett annat sätt än tidigare. Jag skulle säga att den uppenbara vändningen kom 1976 i samband med att ABBA släppte albumet Arrival. Visst har Bennys melodier varit grunden till allt, men på denna grund stod sedan det där ljudhuset som Micke hade byggt. Jag vågar kalla det som Micke gjorde för magi. Även efter att luften gick ur ABBA 1982 så kunde denna magi skymtas i annat som Micke var inblandad i. Chess, är ett exempel.

Nu var ju Micke inte bara andras tjänare. Han har en rätt imponerande egen katalog av musik. Och även i den katalogen finns den där magin. Hans båda sommarprogram (1986 och 2001) kanske kan beskrivas som ljudcirkus.

Det måste påpekas att den där ljudmagin inte handlade om tillgången till teknik i toppklass i en välbyggd studio. På skivan ”Kungsgatan 25” (för övrigt den adress i Norrköping som Micke bodde på som ung) finns exempel på musik som Micke spelade in hemma i sitt tonårsrum med mycket enkla medel. Det är obegripligt hur han fick det att låta som det gjorde. Talang. Råkar man dessutom sätta riktigt bra verktyg i händerna på en talang så blir det ju inte sämre…

Men vinden vände. För tjugo år sedan fick Micke en stroke och vägen tillbaka blev lång. En följd av den där stroken är tydligen att hans minne av hur den där magin skapas, är borta. Så därför förvånar det ju inte att Micke inte har varit involverad i det nya som ABBA har gjort. Och det hörs.

Grunden i nya ABBA är fortfarande Bennys kompositioner. Men sen då? På denna grund vilar numera något helt annat än den ljudmagi som Micke skapade. Det låter bra, men det låter inte ABBA. Till slut fick jag alltså kvitto på det jag har trott i över 40 år, att det var Micke som gjorde att ABBA lät ABBA.

Om sorg

Det är fredagen den 3 maj 2019 och klockan har precis passerat fyra på morgonen. Jag vaknar på ett hotellrum i Los Angeles av att jag är pissnödig. Reflexmässigt slänger jag ett öga på telefonen som ligger bredvid sängen, innan jag går till toaletten. Ett nytt meddelande på Messenger. Åter från det kaklade utrymmet noterar jag vem som hade skickat meddelandet och dess korta innehåll. En svårfångad känsla sprider sig i mig.

Budskapet i meddelandet är kort och lättbegripligt. Min dotters häst är död. Dottern, som då fyller 23 om några dagar, ligger i hotellrummet bredvid och sover. Hon och hästen har tillbringat tio år tillsamman och den relation som de hade var både nära och speciell. Jag har också gillat hästen i fråga. Dels för att han varit en otroligt charmig individ men sannolikt mest för den lycka han hittills har givit min dotter. Hittills. Plötsligt denna för oss tidigare morgon har år av lycka förbytts till sorg. Poff. På ett ögonblick.

Det finns bara en sak för mig att göra. Jag samlar mig i två minuter innan jag går och knackar på dörren till hotellrummet bredvid där dottern sover. Dörren öppnas, jag går fram till henne och håller om henne medan jag berättar den korta nyheten.

Vi sitter där och håller om varandra en stund. Jag vet inte om det är en minut eller en halvtimme. En odefinierbar stund. Det är sorgligt att han är borta. Det som biter mig mest är dock inte just det att han är borta, utan vad det här betyder för henne. Jag kan inte föreställa mig vad hon känner, men det är lätt att förstå att det är en djup och innerlig sorg. En smärta. Och det är detta hennes lidande som gör mig som ondast, där vi sitter så långt hemifrån.

En märklighet framträder. Jag inser att jag inte kände sorg på samma sätt när min pappa dog, nästan tolv år innan denna tidiga morgon. Det får mig att fundera och förklaringen känns både enkel och självklar. En sak är att uppleva sin egen sorg. En annan sak är att uppleva djup sorg hos någon som står mitt hjärta närmast. Min sorg kan jag hantera. Hennes sorg kan jag inte hantera. Det finns inte ett skit jag kan göra. Bara uppfatta situationen som den är. Det är tungt och lite svårt att hantera. Svårt att hantera, att inte kunna hantera.

Vi samlar oss något och när Starbucks på Sunset boulevard öppnar klockan fem på morgonen så hänger vi på låset. Vi sitter där, dricker vårt kaffe och utbyter några meningslösheter. Det finns ju liksom inget vettigt att säga i det här läget. När kaffet är slut går vi tillbaka till hotellet och de kommande dagarna går på något vis långsammare än de innan.

Nu har två år passerat, men de där känslorna finns kvar. Tiden gör saker både med oss och med våra upplevelser. Men kvar finns dom. Och alla mest kommer jag nog att minnas den där uppenbara onyttan jag upplevde över att inte kunna förta något av min älskade dotters djupa sorg. Att inte kunna göra någon nytta. Sånt finns kvar i ett pappahjärta.

När vi kom hem fick jag uppdraget att köra urnan med hästens aska till dottern. Det känns som ett hedersuppdrag och resan blir liksom högtidlig på något vis. Och så fick jag ju ändå chansen att bidra på något litet marginellt vis ändå, om än bara med en liten praktikalitet.

Om den s.k. klimatdebatten

Det råder ingen brist på stora ord och höga röster i debatt och flöde när talare och skribenter skall inskärpa klimatfrågans betydelse. Det är både bra och dåligt. Bra är att det får fler att uppmärksamma saken, dåligt är att det riskerar att (här som beträffande allt annat) förleda läsare och lyssnare att tro att den som hörs mest också har mest rätt. Nyanser och eftertanke riskerar att gå förlorade, vilket är beklagligt när det gäller en så viktig fråga.

För egen del var jag ganska sen att vakna upp när det gäller mitt eget lilla bidrag till att försöka minska mitt klimatavtryck. Å andra sidan är jag ofta sen med det allra mesta, så inget nytt under solen där. Jag gillar filosofin att alla kan göra något, även om ingen kan göra allt. Så jag drar mitt förmenta klimatstrå till stacken genom att sortera mina sopor, köra hybridbil och andra små saker som jag kan råda över. Inga stora saker med andra ord, men ändå detta något som vi alla kan göra.

När jag så smått försöker ta in debatt och flöde i frågan blir jag i lika delar förfärad och trött. Främst av två skäl, tror jag. Dels för att allt för många högljudda i ämnet föreslår i allt väsentligt meningslösa åtgärder och dels för att (även den här) debatten och flödet närmast sekundsnabbt övergår till metadiskussioner.

I samma ögonblick som saker bli politik går det oftast över styr på något vis. Politik handlar allt för sällan om vett, sans och sakfrågor men allt för ofta om det som uttrycktes så väl i en av mina favoritfilmer The American President (1995), ”making you afraid of it and telling you who´s to blame for it”. Det är något påfallande osympatiskt med agitation av typen ”det är ditt fel att det är såhär” i motsats till det påtagligt mer sympatiska ”hur kan vi hjälpas åt för att göra det här bättre”.

Rent sakligt är det förstås också ett problem i sammanhanget att åtgärder på nivån fler och bredare gångvägar, förbud mot sugrör i plast och dylikt gör mindre för att lätta på klimatavtrycket än vad det riskerar att reta upp människor. Sverige, och även resten av Europa, gör bland de minsta klimatavtrycken i världen (1). Visst gör ett minskat bruk av plast miljönytta, men exempelvis förbud mot sugrör i plast gör sannolikt i bästa fall försumbar nytta i förhållande till vilken miljönytta det skulle göra att stänga ett par kolkraftverk. Den gamla devisen sila mygg och svälja kameler comes to mind.

Slår vi ihop skrämseltaktik, tonläge och mindre effektiva åtgärder så kommer klimatagitatorernas pedagogiska utmaning snart i dagen. Som jag ser det vore det alltså bättre att försöka få med oss alla på en förbättrande och meningsfull resa framåt under parollen ”alla kan göra något”, i stället för att fokusera på att få oss att framstå som skurkar eller känna skam. Men jag kan ju ha missuppfattat alltihopa, precis som vanligt.   

(1) https://kvartal.se/artiklar/jag-tvivlar-inte-pa-klimatkrisen-men-jag-tvivlar-pa-mediabilden/

Om Elin Ersson

I skrivande stund är Elin Ersson dömd för brott mot luftfartslagen av Göteborgs tingsrätt. Domen lär ha överklagats och vad hovrätten säger om saken är alltså inte känt när jag skriver dessa rader.

Om jag skulle förenkla det som läggs Elin Ersson till last skulle jag säga att hon tog lagen i egna händer. Hon lät sin egen uppfattning om rätt och fel få företräde framför vad lagen säger om rätt och fel.

I det mediala bruset har jag nog uppfattat det som att majoriteten av de som uttalar sig inte sympatiserar med Elin Erssons tilltag. Men jag kanske bara har lyssnat dåligt. För egen del tycker jag att hennes agerande är intressant och på sätt och vis tankeväckande, även om jag inte nödvändigtvis sympatiserar med hennes ställningstagande i sak.

Det som väcker mitt intresse är frågan om hur samhället skulle ha sett ut om ingen i historien satt sig upp mot den då rådande ordningen. Det är väl en variation på temat att om stenåldersbarnen gjort som deras föräldrar sagt åt dom så hade vi fortfarande levt på stenåldern. Rådande ordningar måste väl utmanas fortlöpande? Vad hade hänt om Rosa Parks inte tagit den där bussen? Säkert hade någon annan gjort det vid ett snare tillfälle. Hursom så tror jag att vi har ett antal civila olydiga att tacka för att en del gammalt är förbi och att vi i någon mån utvecklat vårt samhälle.

Här ligger det alltså en intressant konflikt mellan att rätta sig efter de regler som gäller för den samhälleliga samvaron å den ena sidan, mot att ta fajten med sådant som är knasigt och borde ändras. Svårigheten är naturligtvis att hålla isär sådant som bara är min egen personliga åsikt om vad som är fel, och vad som i något sorts högre sammanhang faktiskt är fel.

Ett ordnat samhälle behöver regler för samvaron, just för att det annars riskerar att inte vara ett ordnat samhälle. Eller, land skall med lag byggas som Karl XV sa. Samtidigt skall man hålla ett kritiskt öga på dessa lagar så att de är rimliga ur diverse olika perspektiv. Lagen bör ju vara rätt också, inte bara lag. Parallellt med detta ligger också det där med att allt som ”gått formellt korrekt till” inte heller behöver vara rätt i den där högre meningen. Exempelvis har ju fler än en politiker skyddat sitt omoraliska självskoende med att dom faktiskt bara har följt reglerna och inte gjort några formella fel.  

Den rådande ordningen behöver alltså utmanas och synas och då är det tur att det finns sådana som Elin Ersson som är beredda att försaka något för att hålla denna process igång.