Det där med ålder har av någon anledning fascinerat mig under en stor del av mitt liv. Yoko Ono lär en gång ha sagt ”Some people are old at 18 and some are young at 90. Time is a concept that humans created”. I takt med min egen stigande ålder har jag kommit till att det må ligga något i det där citatet och att kognitiva färdigheter har ganska lite med fysisk ålder att göra.
För min egen del så har två förmenta milstolpar i mitt åldrande givit mig huvudbry; det som till vardags under stundom kallas för ålderskris. Det var dels när jag fyllde 20 – för 35 år sedan – och dels när jag fyllde 50 – för fem år sedan. Att jag väsentligen helt oskadd överlevt båda dessa – där och då – ödesstunder, leder mig till att jag har hyfsad prognos att överleva även några kommande hinder på livets resa.
När jag under åren hamnat i diskussioner om åldersskillnader i förhållandet mellan olika människor har jag ofta stött på idiomet ”vad man har gemensamt”. Det har fått mig att inse att det finns en social matris där ute som synes mena att jag har något gemensamt med personer som råkar vara lika gamla som jag är; och likaledes inte har det med de som inte är det. Som att jag skulle ha något (oklart vad) gemensamt med Tom Cruise, Jon Bon Jovi och Thomas Bodström av det enda skälet att vi råkar vara komna till denna förvirrade värld samma år. Jaha?
Bl.a. genom mina kontakter med ett antal musiker som är födda under 1990-talet – och livets övriga möten – har jag dock kommit att dra två andra slutsatser. Det är minsann högst möjligt att ha relevanta gemensamma nämnare med personer av en helt annan ålder än sin egen, och att en persons ålder säger ganska lite om dennes kognitiva färdigheter. Annorlunda utryckt så är flera av de nittiotalister jag mött på en påfallande högre kognitiv nivå är vad jag och mina jämnåriga var när vi en gång var i samma ålder som dessa nittiotalister är i nu. Vad må sorgligare vara är att jag också har mött personer i min egen ålder – och även däröver – som inte ännu förmått tillskansa sig samma kognitiva färdigheter som dessa nittiotalister redan har gjort. Färdigheter och gemensamheter har därmed – som jag lärt mig att uppfatta det – mycket lite med fysisk ålder att göra; det har i stället med något helt annat att göra (jag har dock ännu inte lyckats med att lista ut vad detta andra är). Yoko Ono synes sålunda ha något av en poäng.
Mitt eget förhållande till mitt egna åldrande har varit ganska olika över tiden. I perioder har jag tänkt att alla tågen liksom har gått och att det bra är väntan kvar. För närvarande tänker jag dock att det i stället gäller att fånga de möjligheter som varje ny dag har. Att varken jag eller någon annan har en evighet till vårt förfogande, är ett faktum. Enligt statistik från SCB är medellivslängden för män i Sverige i runda slängar 79 år. Det skulle i så fall innebära att jag i detta nu har tillryggalagt 79 % av mitt livs tid. Tänkvärt i sig; det gäller alltså att fylla de (statistiskt) återstående 21 % av livet med något vettigt.
En av dessa vettigheter är nog att tillbringa tid med personer som bidrar till att fylla resterande dagar med ljus och glädje. Och detta för att dessa personer är som dom är och alldeles oavsett vilken deras fysiska ålder må vara.