Kategori: Reflektioner

Någon gång under 1970-talet var min mormor på en resa med stadens tunnelbana. På denna resa hamnade hon – gamla damen – mittemot en punkare. Märk väl att detta alltså var på 1970-talet när punkare och yngre medborgare utstyrslade därlikt var ett merendels nytt påfund. Min mormor var en hyfsat cool tant så hon frågade denne punkare ”varför ser du ut sådär”. Jag var ju inte med under detta samtal, men som jag kände min mormor så ställdes frågan inte alls i ett anklagande tonfall, utan i ett uppriktigt nyfiket. En konversation mellan min numera hädangångne mormor och denna då sannolikt tonårige punkare förflöt under deras gemensamma resa med stadens tunnelbana. Jag gissar att de båda lärde sig saker om varandras generationer och när min mormor klev av sade punkaren till henne, ”du är en cool tant”.

Punkaren hade rätt. Min mormor var en cool tant. Hon var född 1904 och hann bli 81 bast innan hon lämnade detta livet 1985. Det som fångar mig med denna familjelegend om mormor och punkaren, är hennes förmåga att vara öppen för det nya och att inte alls vara fördömande. Gissningsvis begrep hon inte så mycket av det som låg till grund för denne punkares punkande. Men hon var öppen för att lyssna och hade ett ärligt intresse för att förstå.

Sådär vill jag också bli. Nyfiken på det nya och obegripliga. Helst med målet att riktigt förstå, men i vart fall med målet att lyssna och att acceptera det jag inte förstår.

Men så fungerar inte alla, har jag förstått. Fler än en gång har jag träffat på människor som, olika formulerat, argumenterar mot denna sociala mångfald och att man skall hålla sitt umgänge till sina egna led och inte umgås över de sociala gränserna; varken de som rör ålder, klass, eller annat. När jag lyssnat på dessa människor, och försökt förstå hur de resonerar, har det fler än en gång slagit mig att det verkar vara dåligt mer riktiga argument för detta tänk. Det mest återkommande argumentet mot kommunikation och umgänge över dessa sociala gränser, är att det är ”onaturligt”. Jag har inte lyckas förstå det argumentet ännu. Istället tänker jag på min mormor igen och gläds över att hon då en gång agerade ”onaturligt” och att jag fått med mig lite av hennes öppna synsätt, på min resa genom livet.

För en tid sedan satt jag i en foajé och väntade på en person som jag skulle möta. Under tiden jag satt där gick folk förbi. Det var ju individer som passerade mig där jag satt, men de smälte på något vis ihop till en massa som bara brusade för mina ögon.

Strax innan den jag skulle möta dök upp kom dock en kvinna ut genom en dörr och passerade förbi mig. Sättet hon såg ut på, sättet hon vandrade fram över golvet på, sättet hon var på, fångade min blick. Vad hon gjorde som fångade min blick kan jag inte svara på. Att hon gjorde det var dock klart. Våra blickar möttes för ett ögonblick och hon liksom förmedlade ”jo jag ser att du tittar på mig, gör det för ett ögonblick till, så har våra liv passerat varandras och fortsätter i sina respektive riktningar”.

När hon så försvunnit ur mitt synfält slog det mig igen att när jag kan sätta ord på vad det är som fångar min blick, så passerar intresset ofta förbi lika fort som hon försvinner ur mitt synfält. Men när jag inte hittar ord för vad det är som fångar min blick, när jag inte ens för mig själv kan förklara vad det är som hon har – fast det är så enastående uppenbart att hon har det – då brukar fascinationen bli kvar en stund.

Den där omöjligheten att sätta ord på vad hon har som fångar min tanke, den är lika svårbegriplig som den kan vara kraftfull.

Ett besök på ett lokalt snabbmatshak fick mig att fundera. Före mig i kön stod en kvinna strax över 40 med tre grabbar runt 10. Alla tre gav ett något oregerligt intryck och en av dom var helt hopplöst klåfingrig på den där klockan som fanns för att påkalla personalens uppmärksamhet.

När jag stod bakom dom och väntade på min tur formulerades en tweet eller status i mitt huvud om hur white trash-morsan med tre dampungar röjde på snabbmatshaket. Men jag besinnade mig.

Vi hamnade något bord ifrån varandra och medan jag inmundigade min fläsksemla överhörde jag deras samtal. Alltmer framkom att kvinnan inte alls föreföll vara pojkarnas mamma utan att hon i någon annan egenskap tog hand om dom. Och i takt med att pojkarna intog sina respektive måltider blev deras uppförande allt lugnare.

I stället för att det var fråga om en white trash-morsa med tre dampungar framstod det nu i stället som att det var en kvinna som bemödade sig om att ta med någon annans hungerstökiga pojkar till snabbmatshaket.

Hur ofta fattar vi inte beslut, eller bestämmer oss för en uppfattning, på ett bristfälligt underlag? Hur lätt är det inte att få för sig att få en bild av en annan person, på väldigt knapphändig information? I exemplet ovan tog det mig kanske 15 sekunder att ”veta” att det var en white trash-morsa utan koll på sina tre dampungar före mig i kön, medan den bilden kom att modifieras ganska betydligt efter att i bara några minuter lyssnat på deras samtal. Klyschorna om betydelsen av ett första intryck kanske sätter fingret på ett mänskligt beteende, att snabbt vilja sortera saker och personer.

Med lite tur har ovan händelse gjort mig aningen bättre på att inhämta först, innan jag ”vet” något om människor och händelser omkring mig. Med lite tur.

Under senare år har det onekligen varit en del medialt rabalder om konceptet med den kommersiella välfärden. Diverse tidigare helt självklara uppgifter för det allmänna har i stället för att vara det allmännas angelägenhet, i stället anförtrotts det s.k. näringslivet. Honnörsorden i detta fullskaliga politiska experiment har varit ”konkurrensutsättning”, ”valfrihet” och ”upphandling”. Hipp hip hurra.

Min egen syn på företeelsen i fråga har faktiskt kommit att förskjutas en del över tiden, inser jag. Hade jag tagit till orda om detta för sisådär 15 år sedan hade jag högst sannolikt sjungit konceptets lov. Klart som korvspad att vi skall kunna välja våra egna respektive leverantörer av välfärd och inte på öststatsmanér blott hänvisas till vad det allmänna erbjuder. Någonting sådant hade jag förmodligen sagt då. Men någonting har hänt. Jag vet inte om det har hänt något med mig, eller om det har hänt något med konceptet.

Alltså. Kruxet är att det knappast kan finnas något begåvat argument mot valfrihet och mångfald i och för sig. Däremot finns det ont om begåvade argument för att misshushålla med stålarna. Konceptet har två sidor, som jag ser det. Den ena sidan är innehållet på det som den kommersiella välfärden producerar; alltså den s.k. välfärden som sådan. Den andra sidan är hur skattepengarna faktiskt används.

Visar det sig möjligt för dessa kommersiella aktörer som producerar välfärd att göra maffiga vinster på sin verksamhet med de pengar som de får från det allmänna, skulle jag säga att det högst sannolikt visar att upphandlingen av denna välfärd är ett misslyckande. Det allmänna har i så fall nämligen valt att köpa något alldeles onödigt dyrt. Nu har ju förvisso det allmänna mångårigt rykte om sig att snudd på regelmässigt handla till för höga priser, men att göra fel länge gör det ju inte mindre fel.

Om det nu kostar 100 att producera en enhet välfärd kan det knappast vara annat än hål i huvudet av det allmänna att helt frivilligt betala 120 för denna enhet. Och om det nu kostar 100 att producera en enhet välfärd är det lika hål (inte samma hål, men likväl hål) i huvudet av det allmänna att ge uppdraget till någon som bara använder 80 till enheten välfärd och de övriga 20 till att fylla ut sin egen plånbok eller till något helt annat än att producera den där enheten välfärd. Om bara det allmänna fattat detta och hade förmågan att effektivt hålla efter det hela, borde kommersiell välfärd som princip inte vara ett problem.

Jag vet vad blårockarna kommer att säga nu; ”ingen som driver affärsverksamhet vill ju göra det utan att tjäna något på den”. Rätt! Och där har vi nog kanske också den intellektuella nöten med konceptet kommersiell välfärd. Hur ska det vara möjligt för det allmänna att handla en enhet välfärd till rätt pris samtidigt som utföraren skall tjäna en slant på sagda enhet? Och inte blir det hela intellektuellt enklare av att det allmänna i så fall behöver lägga ner resurser utöver de där 100 för att effektivt hålla koll på att dom där aktörerna gör rätt saker för de pengar de får.

Hur jag än vänder på detta har jag alltså numera svårt att få ihop det på ett fungerande sätt. Men det beror förhoppningsvis på mina intellektuella tillkortakommanden, och förhoppningsvis inte på att konceptet är hål i huvudet.

Denna ledare i Dagens Nyheter fann jag intressant. Skribentens budskap är förvisso begränsat till värdeskillnaden i förhållande till barn, men jag tycker mig se att principen förekommer även relaterat till andra epitet än föräldraskap.

I början på 1990-talet var jag på en föreläsning där en person talade om människors värde. Budskapet var att alla människor hade samma värde. Föredragshållaren var påfallande pedagogisk i sin framställning och summerade budskapet på så vis att alla är värda 1; ingen är värd 0,75 och ingen är heller värd 1,25 – alla är värda 1. Jag kan sympatisera med det synsättet. Ingen är förmer, än någon annan. Jag har dock – både före och efter den där föreläsningen – mött människor som själva, med påfallande tydlighet, ser sig själva som förmer än andra. I inget fall har dock dessas synsätt på sitt eget värde, smittat av sig på min uppfattning om dessa personer.

Men, nu lever vi tydligen i en ny tid (igen). Det där med att alla är värda 1 gäller alltså inte, om man skall tro den där skribenten i Dagens Nyheter. Tyvärr har hon nog ett uns av en poäng, får jag för mig när jag sätter upp en finger i den samhälleliga vinden. Men det är inte bara små barn som skapar detta värde över 1.

Om någon slår mig på truten har jag i min egenskap av målsägande för sagda brott, värdet 1. Skulle samma någon dock slå exempelvis Jonas Gardell (förlåt Jonas, det är inte alls riktat mot dig personligen – du råkar bara vara ett hyfsat känt exempel) på truten har han i sin egenskap av målsägande för sagda brott ett värde som överstiger 1; det är nämligen ett s.k. hatbrott och Jonas är mer skyddsvärd än vad jag är. Slutsatsen kan inte bli annan än att Jonas är värd mer än min etta. Det där hatbrottskonceptet är faktiskt lite svårt att förstå för den som gillar det där med människors lika värde.

Nu när vi har öppnat dörren för att vi tydligen har olika värde borde ju denna differentierade värdering ske med viss ordning, kan man tycka. Värderingen ska väl inte få ske helt godtyckligt? Kanske är det dags att inrätta en människovärdesmyndighet som gick igenom folkbokföringen och åsatte oss alla våra respektive rätta värden? Eller? Trots allt har jag svårt att tro att just den idén skulle slå rot och genomföras; inte just nu i alla fall. Men säker är jag tyvärr inte. Tanken om det differentierade människovärdet verkar ju tyvärr ha slagit god rot, även om det som finns längs den vägen framstår som skrämmande. I alla fall i mina ögon. Historien kanske borde lära oss ett och annat om vad en sådan differentiering kan leda till?

Bättre vore, i mina reaktionära ögon, att gå åt andra hållet och i stället fortsätta att propagera för alla människors lika värde. Ingen är, och bör inte heller ses som, mer eller mindre värd än någon annan. Om inte, är det väl inte mer än rätt att den som argumenterar för denna differentiering av människovärde själv börjar med att sätta ned sitt eget värde till 0,75; eller lägre? Vem vill börja?

Media, både gamla och nya och de mittemellan, förefaller fyllda av att lyfta fram människors olikheter och att ställa dessa olikheter mot varandra. För det mesta tycker jag mig få en bild av att mänskligheten blott består av minoriteter av allehanda slag, och att någon majoritet inte finns längre. Och där ute i bruset ägnar sig alltså vissa åt att markera dessa olikheter och dessa minoriteter, och alltså inte sällan på ett sätt så att dessa ställs i någon sorts motsatsförhållande till varandra. Det har på något sätt nästan blivit ett minoritetsrally där ute – den som kan räkna upp flest minoriteter samtidigt vinner.

Vid en hastig blick kan en del av detta först framstå som ganska förståndigt, tänker jag lite slarvigt. Det är väl bra att någon talar för utsatta grupper, som kanske har svårt att tala för sig själva. Men sen blir jag konfunderad och ju mer jag tänker på saken, desto konstigare blir det hela för mig.

Människor är olika, på en massa sätt. Men på andra sätt är människor lika. Varför kan det inte vara tillräckligt att konstatera det, att acceptera det och att respektera det? Vad är egentligen nyttan med att sortera in mänskligheten i olika minoriteter? Ger det något annat än att ställa dessa minoriteter i någon sorts motsatsförhållande till varandra?

Det handlar om att synliggöra denna grupp, hör jag någon argumentera. Eftersom det synliga utrymmet aldrig kan bli mer än 100% har jag svårt att se hur en grupp skall kunna synliggöras, utan att en annan därigenom osynliggörs i motsvarande mån. Eller, om man prioriterar en sak så innebär det obönhörligen att något annat måste nedprioriteras. Därmed blir det liksom ofrånkomligt att dessa olika – verkliga eller förmenta – grupper ställs mot varandra.

Varför kan det inte räcka med att konstatera, acceptera och respektera att människor är lika och olika i olika avseenden?

Jag har funderat en del på det där med framgång. Som med så mycket annat blir även detta begrepp allt oklarare med åren. Vid ett första slarvigt påseende kan framgång förknippas med blott materiella ting. Stort hus, stor bil och mycket cash. Addera gärna ett dagligt arbete som genererar goda intäkter och en titel med förment status. Där har vi det traditionella västerländska beviset på framgång. Och omvänt, den som bor i en liten ruffig lägenhet, har liten eller ingen bil och taskigt med cash, helst även med ett förment skitjobb, är framgångslös. Det vore som sagt enkelt att göra framgångsbedömningen enligt denna traditionella mall, men jag tvekar alltså alltmer att den bedömningen är den bästa.

Alltmer får jag i stället för mig att framgång handlar om annat, mer subtilt och inte alls lika pekuniärt mätbart. Mer får jag för mig att vara en god människa är mer av framgång än det där ytliga. Att kreera något bra.

Ett sätt att visa på skillnaden mellan framgång och framgång, som jag själva tycker är ganska tydligt, är musik. Det är skillnad på den sortens framgång som kan sägas bestå i att göra en låt som säljer flera miljoner skivor, kontra den sortens framgång som kan sägas bestå i att göra en låt som är riktigt bra. Ibland råkar förstås dessa båda sammanfalla, men inte alls alltid. Här ser i alla fall jag att framgångens olikheter träder lite i dagen.

Svaga minnen från ett samtal för många år sen dröjer sig kvar. En person uttryckte om en annan att den andre vore en förlorare eftersom denne jobbade i korvkiosk. Jag minns att jag spontant höll med, men också att jag långt efter att det där samtalet var över började tvivla på mitt medhållande. Tänk om den där personen i korvkiosken gladde hundra personer varje dag med inte bara en enkel men kanske smakfull måltid, utan även med ett vänligt bemötande och kanske goda ord som gjorde kunderna både mätta och glada. Hur kan det vara en förlust att göra hundra medmänniskor mätta och glada, kom jag att fråga mig. Något säger mig att fler än en person som betraktas som framgångsrik på det där ytliga sättet, passerar genom sin dag utan att skänka godhet eller glädje till en enda annan medmänniska.

Någon har sagt, vill jag minnas, att framgång är att leva sitt liv på det sätt man själv vill. Möjligen. Jag tror dock att det också spelar roll att man faktiskt inte låter sitt sätt att leva sitt liv på, går ut över andra. Här snuddar jag vid det där med att vara god mot sina medmänniskor, igen. Omvänt är jag dock ganska säker på att jag inte ser det som framgångsrikt att leva ett liv man verkligen inte vill leva. Det där med att vara trogen sig själv är av vikt, som jag ser det. Är det möjligen så enkelt att det handlar om att skapa sin alldeles egna framgång?