Kategori: Om musik

Bo Michael Tretow föddes i Norrköping den 20 augusti 1944. För mitt sätt att lyssna på musik har han haft en betydelse som både är svår att mäta och svår att överskatta. Att det har förhållit sig på det viset har jag förstått sedan länge. Helt nyligen fick jag ännu ett kvitto på den saken.

Micke – jag tar mig friheten att kalla honom för det, fast vi inte alls känner varandra – är naturligtvis mest känd för att under åren 1972 – 1982 ha varit ABBA:s ljudtekniker. Det finns gott om berättelser om hans betydelse för att ABBA kom att låta som de lät och för att ABBA:s jobb i studion kom att vara som det var. Benny Andersson berättade i en gammal tv-intervju att det inte gick en dag i studion utan att de vred sig i skrattparoxysmer och att orsaken till detta nästan alltid var Micke.

Det påstås att Stikkan Andersson försökte ge Micke sparken i skarven mellan 1970 och 1980-talen. Det var nog en av Stikkans sämre idéer i så fall och dessbättre en som aldrig kom att genomföras fullt ut. Om legenden stämmer så övergick Micke från att vara anställd på Polar till att bli inhyrd i stället. Men bakom spakarna blev han dessbättre kvar.

Mickes ljudtrollerier fick mig alltså att lyssna på musik på ett annat sätt än tidigare. Jag skulle säga att den uppenbara vändningen kom 1976 i samband med att ABBA släppte albumet Arrival. Visst har Bennys melodier varit grunden till allt, men på denna grund stod sedan det där ljudhuset som Micke hade byggt. Jag vågar kalla det som Micke gjorde för magi. Även efter att luften gick ur ABBA 1982 så kunde denna magi skymtas i annat som Micke var inblandad i. Chess, är ett exempel.

Nu var ju Micke inte bara andras tjänare. Han har en rätt imponerande egen katalog av musik. Och även i den katalogen finns den där magin. Hans båda sommarprogram (1986 och 2001) kanske kan beskrivas som ljudcirkus.

Det måste påpekas att den där ljudmagin inte handlade om tillgången till teknik i toppklass i en välbyggd studio. På skivan ”Kungsgatan 25” (för övrigt den adress i Norrköping som Micke bodde på som ung) finns exempel på musik som Micke spelade in hemma i sitt tonårsrum med mycket enkla medel. Det är obegripligt hur han fick det att låta som det gjorde. Talang. Råkar man dessutom sätta riktigt bra verktyg i händerna på en talang så blir det ju inte sämre…

Men vinden vände. För tjugo år sedan fick Micke en stroke och vägen tillbaka blev lång. En följd av den där stroken är tydligen att hans minne av hur den där magin skapas, är borta. Så därför förvånar det ju inte att Micke inte har varit involverad i det nya som ABBA har gjort. Och det hörs.

Grunden i nya ABBA är fortfarande Bennys kompositioner. Men sen då? På denna grund vilar numera något helt annat än den ljudmagi som Micke skapade. Det låter bra, men det låter inte ABBA. Till slut fick jag alltså kvitto på det jag har trott i över 40 år, att det var Micke som gjorde att ABBA lät ABBA.

Som jag svamlat om här några gånger tidigare så var det Hovet som gällde i unga år, när det skulle gås på gig. Det var väl liksom där jag blev inskolad i det där med att gå på konsert tror jag. Men visst förekom det att jag såg gig även på mindre ställen som Mariahissen, Fasching, Brygghuset och nåt hak på Götgatan vars namn jag inte längre minns (där jag för övrigt såg Ebba Grön, vilket var en särdeles kaotisk tillställning och kanske första gången jag upplevde att förbandet var bättre än huvudakten). Men arenagiget var liksom under många år standarden. Tyvärr är arenagig lite för ofta som en powerpoint-presentation; klar på förhand, fri från spontanitet och risken för infall från bandet effektivt undanröjda. Inte skitkul.

Jag tror mig dock av typ 40 års giggående (att uppfinna förment nya ord är alltid roligt för en skribent) ha kommit fram till att dom där klubbgigen är påtagligt mycket roligare än vad arenagigen är. Första aningen om detta uppstod kanske på tidigare omnämnda Mariahissen, sannolikt på mycket tidigt 1980-tal. Jag och några polare var där för att kolla på Wasa Express. Vi hade sett dom några gånger tidigare. I avbrottet mellan två låtar hojtade en av killarna i vårat gäng; ”får Åke komma ut och leka?”. Åke Eriksson var Wasa Express tämligen karismatiske trummis som minde lätt om Animal i mupparna ibland och som kunde hålla rätt underhållande trumsolon (smaka på den; trumsolon är väl annars det närmaste sömnpiller man kan komma i rocksvängen). Vipps stuvade bandet om i sin tänka lårordning och vi bjöds just på ett av dessa trumsolon innan bandet halkade in i nästa låt.

Jag har svårt att se något sådant hända i Globen.

Den där interaktionen mellan akt och publik uppstår ju liksom inte på ett arenagig. Visst kan akten ha publikkontakt även på ett arenagig, men med ett påtagligt bibehållet avstånd.

Ett annat – betydligt nyare – exempel på den där interaktionen (vilket ju också blev lite av en ego boost) var på Harry B James (på gamla adressen) när mitt ena favoritband Browsing Collection lirade där och sångerskan Mimi Brander mellan två låtar pekar på mig och säger ”och så en shout out till Nicklas Rydberg som gjort en egen tröja”. Där stod jag och log fånigt, iklädd min egenhändigt tillverkade Browsing Collection-tisha.

Jag har svårt att se även något sådant hända i Globen.

Samtidigt har jag respekt för det rent logistiska. Det skulle väl liksom knappast funka praktiskt om Bruce Springsteen lirade på Klubben på Fryshuset? Stora och framgångsrika akters logistik kräver på något sätt att dom kan riva av tusentals åhörare samtidigt. Och det kanske också är extra synd på något vis. Tänk vilket drag det skulle bli om den artist som kan få en arena i gung, skulle göra sin grej på typ Debaser…

Det där med musik har en framträdande plats i mitt liv och så har det nog alltid varit. Musikens grepp om mig har förvisso varierat under åren, men musiken har alltid funnits där.

När jag var ungefär 12 år drabbades jag första gången av fenomenet att gilla ett band. Min barndomskompis Uffe spelade skivan Hello! med Status Quo för mig och något hände. Jag köpte skivor som nöttes flitigt och jag gick på flera av deras konserter på Hovet under 1970-talet. Jag hade för första gången fångats av ett band.

Nästa band som gjorde det där med mig var Queen. Jag minns alltjämt känslan av magi när jag låg i mörkret i mitt pojkrum och i mina hörlurar lyssnade på A night at the opera och A day at the races. Såhär i backspegeln kan jag tycka att det är lite trist att jag bara hann se dom live en gång innan Freddy Mercury tog ner skylten. Men jag fick i alla fall se dom live en gång i april 1978 och det minnet sitter i.

Ett annat mycket påtaglig möte med ett band som kom att fånga mig inträffade våren 2010 när jag, förment långt från den där 12-årige gossen, som 48-åring av slentrian tittade på Melodifestivalen och liksom ännu en gång kom att bli i det närmaste överkörd av ett band; Crucified Barbara. År hade förvisso gått, men lite hade uppenbarligen hänt med mitt sätt att förhålla mig till ett, i mina öron, bra band.

Och just nu – ännu något äldre, men alltså näppeligen visare – är det två andra band som har det där greppet om mig; Heavy Tiger och Browsing Collection. Senaste året har jag kajkat landet runt för att få se dessa båda band live så ofta jag kunnat. Och på något märkligt vis är jag som gubbjävel liksom lika fångad av upplevelsen av ett bands storhet, som jag var som liten gosse. Vad kan det vara för mekanismer som skapar detta?

Noteras kan alltså att jag har en tendens av att kunna fångas av band som jag tycker är bra. Det kanske intressantaste med att gilla ett band är chimären av att ha en relation till dess medlemmar. Jag kan liksom få för mig att jag ”känner” medlemmarna, fast det naturligtvis inte alls förhåller sig på det viset. Och numera kan denna chimär bli än mer påtaglig på något vis, när den virtuella världen där ute ger en helt annan tillgång till dessa band än vad tittandet i tidningar och på konvolut kunde erbjuda då i en svunnen tid.

Att fångas av ett band och deras musik har varit, och är alltjämt, en källa till mycket glädje i mitt liv och något som jag hoppas att jag får fortsätta att uppleva livet ut.

En klok människa som jag känner yttrade en gång att de låtar som får mest betydelse i ens liv, har man hört innan man fyllt 20. Kan ligga något i det.

Det var höst och jag hade fyllt 15 på våren samma år när det kom ett album – ett dubbelalbum om man skall vara noga – som gjorde intryck, och som bjöd på en sån där låt som kom att få betydelse; som lever kvar. Alltjämt minns jag väl mitt mörka pojkrum och de svarta hörlurarna (visst var dom av märket Panasonic?) som lät mig möta bl.a. den där låten som alltjämt lever kvar. Musik skulle liksom avnjutas i mörker. Det finns tillfällen när den tanken alltjämt lever kvar. Där i mörkret kan musiken liksom bli ALLT och upplevelsen på något vis TOTAL.

I källaren under ett hotell i München låg under 1970 och 1980-talen en smått klassisk musikstudio – Musicland Studios. 1977 kom alltså ett dubbelalbum som var inspelat där i Musicland, rattat av den likaledes smått klassiske teknikern Reinhold Mack. Låtarna var komponerade av Jeff Lynne och exekutören – som det hette på STIM-listorna förr i världen – var Electric Light Orchestra.

Den där låten som sedan dess följt mig på blandband, hembrända CD-skivor, Spotifylistor och andra samlingar över tiden, låg som tredje låt så sidan ett på det ursprungliga dubbelalbumet Out Of The Blue; Electric Light Orchestra – Sweet Talkin’ Woman.

Vad det är med just denna låt och varför den 38 år senare alltjämt är med mig på min resa genom livet, har jag ärligt talat inte någon aning om. Men med mig finns den. Ibland går det år mellan lyssningarna, men sen plötsligt flyter den upp igen och jag kan nöta den igen som då en gång för en helvetes massa år sedan när jag var en pubertalt förvirrad ung man. Och när förvirringen alltjämt ackompanjerar mig vidare genom livet – månne dock något mindre pubertal, men ändå – kan det ibland kännas ganska tryggt att ha en gammal bundsförvant med sig på resan; en gammal låt som fortfarande kan fånga mig för några minuter och trolla bort allt annat.

Det är något speciellt med musik!

16 år är en ålder som av någon anledning fått vis uppmärksamhet i populärmusikhistorien. Varför det är så har jag dock inte något bra svar på. Någon som vet?

Här kommer några ord om tre olika låtar som handlar om denna ålder. Det finns fler.

You’re Sixteen

Låten skrevs av det mycket produktiva låtskrivarparet – och tillika bröderna – Robert B. Sherman och Richard M. Sherman och framfördes i original av Johnny Burnett 1960.

Mitt möte med låten skedde genom att den förekom i filmen American Graffiti.

Happy Birthday Sweet Sixteen

Musiken skrevs av Neil Sedaka och texten av Howard Greenfield och framfördes i original av Neil Sedaka 1961.

Jack & Diane

Låten skrevs och framfördes i original av John Mellenamp 1982.

Att jag gillar den här låten beror nog mest på den lätt bittra texten. ”Hold on to sixteen as long as you can, change will come around real soon and make us women and men” och ”life goes on, long after the thrill of living is gone” är inget annat än ren poesi för mig.

So 16

Låten skrev av Alexander Kronlund och framfördes i original av Amy Diamond 2008, som praktiskt nog var just 16 år när hon sjöng in låten. Den här låten skiljer sig från de tidigare uppräknade på det sättet att det är den enda av nu omnämnda som är en berättelse ”inifrån”, dvs av den som är 16 och inte om den som är 16. Nåja, nästan. Alexander Kronlund var inte 16 år 2008 (han var 37), men väl hon som sjöng.

Några andra låtar om denna ålder är Only Sixteen med Sam Cooke från 1958, Sweet Little Sixteen med Chuck Berry från 1958, Sixteen Candels med The Crests från 1958, Christine Sixteen med Kiss från 1977 och Sweet 16 med Green Day från 2012. Det finns säkert fler, kanske många fler. Tydligen är det något populärmusikhistoriskt intressant med just denna ålder.

Varför har just åldern 16 satt sådant avtryck i populärmusikhistorien?

Förmodligen var det 1974 som jag första gången hörde Status Quo. Jag var alltså 12 bast. Det var min barndomskompis Uffe Englund som en dag, hemma hos honom, spelade Roll Over Lay Down från skivan Hello!. Om det tog sig direkt kommer jag inte längre ihåg, men det var i alla fall början på en resa som slutade 1991. Ja, om den nu verkligen slutade 1991. Det kanske återstår att se.

Som en kort bakgrund kan sägas att Status Quo är ett brittisk rockband som harvat på sedan början av 1960-talet. Under det som jag, helt subjektivt, kallar för bandets storhetstid bemannades det av fyrtiotalisterna Francis Rossi och Rick Parfitt på gitarrer, Alan Lancaster på bas och John Coghlan på trummor. Musikstilen brukar väl oftast beskrivas som boogiebaserad rock. Själv finner jag det där med musikaliska etiketter allt med besvärligt att klara av. Rock, tycker jag nog är beskrivning nog.

Det är inte alldeles lätt att beskriva vad Status Quo betytt för mig. Men under andra halvan av 1970-talet var dom, jag det är väl så det måste beskrivas, mina idoler. Jag nötte deras skivor ”Piledriver”, ”Hello!”, ”Quo”, ”On the level” och ”Blue for you”. Allra mest nötte jag liveskivan ”Live” från 1977. Jag såg dom även live på Hovet minst fyra gånger. Kort sagt var jag under dessa år uppfylld av Status Quo.

Här finns det kanske skäl att kort beröra frågan om vad som är bra, respektive dålig, musik. Jag inser med stigande ålder att den uppdelningen blir mindre och mindre självklar. Från att ha innehaft åsikter om just detta, är jag nog numera anhängare av tanken att en dylik indelning är så subjektiv att den i allt väsentligt är helt ointressant. Det går att sträcka sig till att den som sjunger falskt eller inte spelar i takt åstadkommer dåligt framförd musik, men att rent stilmässigt säga att en viss genre är bättre eller sämre än en annan, är knappast meningsfullt eftersom det alltså är fråga om ren subjektivitet. Jag menar att det inte ens går att säga att musik som säljer många skivor är bra; blott kommersiellt framgångsrik, vilket är något helt annat. Så, när jag påstår att Status Quo var bra, är det alltså inte ett faktiskt konstaterande utan blott manifesterandet av min egen subjektiva uppfattning.

1977 kom albumet ”Rockin’ all over the world” och på något Churchillskt sätt tog slutet på resan sin början. Det albumet var inte alls av samma snitt som de fem föregående studioalbumen. 1978 års album ”If you can’t stand the heat” visade att bandet befann sig på ett sluttande plan och när John Coghlan och Alan Lancaster några år senare lämnade gruppen försvann magin fullständigt. Francis Rossi och Rick Parfitt tröskade på med andra kompletterande musiker och när jag – i vad som må vara hoppets seger över förståndet – såg en sådan konstellation live i Globen 1991 fick jag så kvittot på att allt var förbi. Jag tror knappt jag ens lyssnade på de gamla skivorna på 15 år efter det.

För kanske fem år sedan började jag dock försiktigt försöka närma mig Status Quo igen. Och då det där fantastiska bandet från 1970-talet senare hälft, inte de där nya konstellationerna. Alla skivorna med Status Quo hade jag ju rangerat ut för många år sedan, men tack vare de digitala leverantörerna kunde jag återse mina tonårsidoler så som dom såg ut då, när det begav sig. Och när jag nu i modern tid lyssnar på de där gamla låtarna igen, så blir jag liksom lite sittande och stirrar lätt rakt ut i tomma intet och minns tillbaka… När jag så, för en tid sedan, läste att bandet hade planer på att ånyo göra några konserter med den där gamla riktiga besättningen, då tändes både hopp och förfäran i samma ögonblick. Samtidigt som jag tänkte att jag i så fall bara måste se dom live igen, så tänkte jag samtidigt att det kanske bäst läts bli ifall de inte alls nådde upp till den, förmodligen idealiserade, bild av bandet som finns lagrat i mitt minne. Motsägelsefullt, med andra ord.

När jag så nu i november tittade på 2012 års dokumentär ”Hello Quo!” om bandet, lämnade jag den dokumentären med en mycket märklig känsla. I slutet av den där dokumentären så spelar dom faktiskt en låt tillsammans i den äkta uppsättningen. Det är fyra gamla gubbar som river av låten In My Chair. Och i dokumentärens extramaterial fanns ytterligare, lite lätt trevande, jammande. Det är inte alls samma riv som på den där liveskivan från 1977 utan i stället betydligt grånat och kanske lite trött, men nånstans finns ändå något lite av magin från 1970-talet kvar.

Som sagt, en mycket märklig känsla att se sina tonårsidoler ha blivit folkpensionärer, men detta till trots kunna riva av en rocklåt någonstans i närheten av hur den ska låta. När In My Chair var slut och eftertexterna rullade satt jag igen sådär hålögd och bara stirrade ut i tomma intet igen. För ett ögonblick visste jag inte om jag var i 1970-talets slut eller mitt i verkligheten år 2012. All tid var på något märkligt sätt samtidigt, för en stund. Både jag och gubbarna i bandet är sisådär 35 år äldre nu än då. Men samtidigt som tiden både sprungit ifrån oss har den också följt med oss. Man kanske kan säg att vi har åldrats tillsammans, fast var och en på sitt håll.

Om så för en stund så kanske riktiga Status Quo alltså finns igen. Jag läser på bandets hemsida att dom kommer att genomföra några spelningar i mars 2013 med den riktiga besättningen. Och frågan jag ställer mig själv är alltså om jag vågar se dom live igen, om den chansen uppenbarar sig; eller om jag vågar låta bli att se dom igen, om chansen uppenbarar sig. Och om det verkligen blir så att dom kommer att spela igen med denna riktiga besättning, då kanske ändå inte historien om det som – i mina öron – en gång var världens bästa rockband, tog slut på 1980-talet.