Om att gilla ett band

Det där med musik har en framträdande plats i mitt liv och så har det nog alltid varit. Musikens grepp om mig har förvisso varierat under åren, men musiken har alltid funnits där.

När jag var ungefär 12 år drabbades jag första gången av fenomenet att gilla ett band. Min barndomskompis Uffe spelade skivan Hello! med Status Quo för mig och något hände. Jag köpte skivor som nöttes flitigt och jag gick på flera av deras konserter på Hovet under 1970-talet. Jag hade för första gången fångats av ett band.

Nästa band som gjorde det där med mig var Queen. Jag minns alltjämt känslan av magi när jag låg i mörkret i mitt pojkrum och i mina hörlurar lyssnade på A night at the opera och A day at the races. Såhär i backspegeln kan jag tycka att det är lite trist att jag bara hann se dom live en gång innan Freddy Mercury tog ner skylten. Men jag fick i alla fall se dom live en gång i april 1978 och det minnet sitter i.

Ett annat mycket påtaglig möte med ett band som kom att fånga mig inträffade våren 2010 när jag, förment långt från den där 12-årige gossen, som 48-åring av slentrian tittade på Melodifestivalen och liksom ännu en gång kom att bli i det närmaste överkörd av ett band; Crucified Barbara. År hade förvisso gått, men lite hade uppenbarligen hänt med mitt sätt att förhålla mig till ett, i mina öron, bra band.

Och just nu – ännu något äldre, men alltså näppeligen visare – är det två andra band som har det där greppet om mig; Heavy Tiger och Browsing Collection. Senaste året har jag kajkat landet runt för att få se dessa båda band live så ofta jag kunnat. Och på något märkligt vis är jag som gubbjävel liksom lika fångad av upplevelsen av ett bands storhet, som jag var som liten gosse. Vad kan det vara för mekanismer som skapar detta?

Noteras kan alltså att jag har en tendens av att kunna fångas av band som jag tycker är bra. Det kanske intressantaste med att gilla ett band är chimären av att ha en relation till dess medlemmar. Jag kan liksom få för mig att jag ”känner” medlemmarna, fast det naturligtvis inte alls förhåller sig på det viset. Och numera kan denna chimär bli än mer påtaglig på något vis, när den virtuella världen där ute ger en helt annan tillgång till dessa band än vad tittandet i tidningar och på konvolut kunde erbjuda då i en svunnen tid.

Att fångas av ett band och deras musik har varit, och är alltjämt, en källa till mycket glädje i mitt liv och något som jag hoppas att jag får fortsätta att uppleva livet ut.

Om musiken som bärare av minnen och känslor

Under något av 1980-talets första år hörde jag en låt med det just då ganska hajpade bandet Isterband (det var kanske egentligen inte ett riktigt band; det var mer ett skolprojekt i någon skola i Nynäshamn). Under en tid vill jag minnas att jag hade den på något blandband eller så. Men nu är det vansinnigt många år sedan jag hörde den. Trots tiden som gått så har låten på något diffust men envist vis dröjt sig kvar hos mig. Jag har tänkt på den då och då men aldrig lyckats hitta den igen. Eftersom Isterband bara framförde eget material drog jag automatiskt slutsatsen att även denna låt var deras egen. Trots bruk av moderna ting som YouTube och annat, har jag inte lyckats återfinna låten i fråga. Förrän häromdan!

När jag googlade på en strof i texten som jag tydligt minns, fick jag ett överraskande svar (vilket inte hänt när jag gjort samma försök tidigare för flera år sedan). Det fanns en låt med Dolly Parton som hade denna strof. Ett par sekunders lyssning gav besked; det var den “försvunna” låten som Dolly Parton sjöng. Lite fortsatt sökande förkunnade att det inte var Dolly som skrev den, utan i stället Donna Summer (och hennes make Bruce Sudano). Det hade alltså varit en Dolly-cover som Isterband framförde då för en massa år sedan och som hade bitit sig fast i mitt minne (Reba McEntire hade tydligen en mindre hit med en cover på låten kring 1995). Det var som tusan. Men versionen med Isterband synes vara för evigt borta.

Och när jag nu igen efter alla dessa år lyssnar på låten så slår mig nostalgin hårt. Inte så att jag längtar tillbaka. Inte heller så att jag drabbas av vanföreställningen att det var bättre förr. Men nostalgin drabbar mig ändå hårt, och påfallande konturlöst. Jag blir bara grovt nostalgisk utan att varken önska, hoppas eller tro någonting. Bara grovt nostalgisk under de ungefärliga fyra minuter som låten pågick i mina öron. Sen framträder lite konturer i den där obarmhärtiga nostalgin. Konturen minner om ångest. Musiken har öppnat en minnets lucka till något inre som jag inte kunnat minnas under decennium. Jag minns ett inre kaos som jag dessbättre har lämnat bakom mig. När nostalgins vågor bedarrat landar jag något; att vara femtionånting är behagligare än att vara tjugonånting.

Låten heter Starting Over Again och finns på Spotify både med Dolly och Reba om du känner för det.