Den där RIP-trenden förbryllar mig en aning. Om du inte finner anledning att säga något vänligt om och till mig när jag fortfarande lever, är det lite svårt att se poängen i att du gör det efter att jag har kvitterat det jordiska. Säg det nu, eller låt bli. Typ. Lite som den där anglosaxiska bröllopsfloskeln; speak up now or forever hold you peace.
Den gamla traditionen att hedra någons minne verkar alltjämt ganska djupt rotad i vårt samhälle, trots att mycket annat förändrats. Och jag vänder mig inte alls mot den traditionen egentligen. Det som dock förefaller ske är att gillarna (ett ord som kanske inte fanns, fram till nu) liksom verkar bli fler när denna någon har lämnat in. Den sociala strömmen fylls lätt av försena hyllningar när någon (offentlig) person lämnat in.
Med detta sagt medges att även jag kan fångas av det där oåterkalleliga som döden ger. Det där, aldrig igen. Aldrig.
Nu är ju konstruktionen av systemet en gång sådan att livet både börjar och slutar och om det ska fyllas med något skall det göras mellan dessa båda händelser. Det gäller alltså att passa på. Jag har fler än en gång sett prov på det där med vad som kan hända med det som någon tänker sig göra ”sen”. Risken att det förblir ogjort och att det en dag är försent, är stor.
Inte så sällan tänker jag på en tidigare familjemedlem som minsann skulle köpa sig en stor motorcykel när han blev pensionär. Pensionsdagen kom och inte så läng tid därefter släcktes hans ljus för evigt och utan att någonsin ha haft den där motorcykeln. Symboliken blev stark av att på ganska nära håll se vad ”sen” kan åstadkomma. Ouppfyllnad.
Framtidstro är inte fel, det är inte så jag menar. Det är uppskjutandets faror jag försöker resonera kring. Det är klart att livet har ett flertal praktiska parametrar att beakta. Desto mer betydelsefullt att sortera fram det viktiga och inte låta just det bli ogjort. Fokus på rätt saker, typ.
Och detsamma gäller alltså, som jag ser det, det där med att uttrycka sin uppskattning för de personer som gör bra saker med mitt liv.
Livsläxan med detta kanske är att inte låta det där lilla besvärliga ordet ”sen” bli ett hinder för din egen och andras glädje. Så passa på…
Jag rundar därför av med en fråga. Till vem ska du framföra din uppskattning idag?