Om #metoo

Flödet svämmar över av #metoo. Länge känns det mest som ett flockbeteende. Alla springer åt samma håll; ett vanligt beteende i vårt samhälle. Okända och kända människor berättar sina historier och det blir på något vis bara ord på en skärm. Inte ens när Miriam Bryant och Molly Sandén – artister som jag respekterar för sitt artisteri – berättar sina historier om övergrepp blir det mer än ord på en skärm. Det har blivit en hype.

Jag känner mig utanför. Det är inte min värld. Det här berör inte mig. Jag är ju inte sån. Och det där med gulit by assosiation ogillar jag ganska starkt sedan länge. Det är andras berättelser. Berättelser från en annan värld. En värld där jag inte är med; jag sitter utanför och tittar in.

Och bitvis är det mest en akademisk debatt. Liksom i labform; teoretisk Det är statistik och fina termer. Det är siffror och klyschor som jag slutat lyssna på för länge sedan. Jag är ju inte sån. Det handlar ju inte om mig utan om en helt annan värld.

Det hela tilltar där ute i den digitala verkligheten och jag blir lätt immun. Bara hashtagen dyker upp så skrollar jag avmätt vidare. Ögonens slarviga jakt på något mer intressant. Jag stänger liksom av.

Nästan har jag glömt bort det hela när några berättelser från tjejer som har en plats i mitt hjärta dyker upp. Jag stannar upp. Deras berättelser tränger in. Biter sig fast. Går inte att slarvigt skrolla förbi. Det är ju människor jag bryr mig om. Som jag tycker om. Som ger mitt liv ljus. Dom har också historier att berätta.

Det träffar mig. Det gör ont i hjärtat. Hon? Men hon som är en så underbar människa? Varför hon? Varför är inte hon fredad från detta? Kanske för att det är en verklighet och när den verkligheten drabbar någon jag tycker om, då känns det. Då finns det. Det är inte bara anonyma personer. Inte bara statistik. Inte bara flockbeteende. Inte bara en hype. Det är på riktigt.

När det drabbar dom jag tycker om blir jag liksom involverad på något vis. Då berör dig även mig. Inte bara ”alla andra”.

Så det är väl lika bra att jag rannsakar mitt eget beteende. Var finns jag egentligen i allt det här? Var finns du?

Jag har sedan ganska länge insett att jag inte kan ändra någon annans beteende. Jag kan bara ändra mitt eget. Men det är i vart fall ett steg; att inte vara en del av problemet.

Vad kommer jag fram till? Inte bara trevliga tankar, men åtminstone att jag är bättre nu än vad jag har varit. Att jag är på rätt väg. På vilken väg är du?