Om Mats

För nästan 30 år sedan mötte jag Mats, genom en av livets alla tillfälligheter. Det mötet kom att utvecklas till en av livets mer intressanta vänskaper. I september upphörde den vänskapen när Mats liv upphörde besvärande tidigt, dagar innan han skulle fylla 61. Cancer.

Mats lämnar ett tomrum efter sig. Nej, Mats lämnar ett stort tomrum efter sig. Jag har aldrig träffat någon annan som Mats och kommer sannolikt inte att göra det framöver heller. Så hur var han då? Efter att ha funderat på den frågan en stund blir jag nog svaret skyldig. Mats ska inte beskrivas. Mats skulle upplevas. Skulle jag ändå försöka mig på att måla honom i några ord så skulle jag nog börja med hans salta humor. Mats var en rolig jävel, men med skärpa och underfundighet som gav lustifikationerna både botten och tänkvärdhet.

För den utomstående framstod nog Mats som smått avog och svårtillgänglig. Det var inte en chimär. Men för den som blev insläppt i hans liv bjöds det värme och empati. Och väl tilltagna portioner av den där humorn.

Ett intressant livsval som Mats gjorde var att aldrig göra karriär. Mats var kunnig och påläst om både högt och lågt, men han valde att låta sina kognitiva gåvor förgylla hans fritid i stället för hans arbetsliv. Det tycker jag var både modigt och klokt. Eller som Mats själv uttryckte det så utförde han ”lönearbete aningen motvilligt men med visst engagemang”.

Men mest var Mats nog en kulturnörd. Han samlade på skivor, böcker och filmer. Skivsamlingen var mest imponerande och bestod enligt uppgift av cirka tio tusen skivor vid hans död. Som en uppfriskande motpol till det där kulturella samlade han även på amerikanska registreringsskyltar. I hans kök satt det rariteter från samtliga stater på kylskåp och väggar.

Inför sin oundvikligt annalkande bortgång använde Mats själv det slitna citatet ”Deus, dona mihi serenitatem accipere res quae non possum mutare, fortitudinem mutare res quae possum, atque sapientiam differentiam cognosere” vilket brukar översättas med ”Gud, giv mig frid att acceptera det jag inte kan ändra, styrkan att ändra på det jag kan och visdomen att inse skillnaden”. Även om han påpekade att det hela var aningen för religiöst för hans egen smak, så vidhöll han citatet som sin livshållning där mot slutet av livets allt för branta nedförsbacke. En klok inställning kan jag tycka.

Nu är Mats för evigt borta. Inte bara lämnar han det ovan nämnda tomrummet, han sätter även ett tydligt finger på livets obönhörliga slut. När en jämnårig polare dör sticker påminnelsen om den egna förgängligheten lite extra.

Var du än är nu Mats så hoppas jag att du gör livet för de runt dig lika underbart besvärligt som du gjorde det för oss fick förmånen att möta dig.

Hej då kompis!