Om att veta utan att veta

Ett besök på ett lokalt snabbmatshak fick mig att fundera. Före mig i kön stod en kvinna strax över 40 med tre grabbar runt 10. Alla tre gav ett något oregerligt intryck och en av dom var helt hopplöst klåfingrig på den där klockan som fanns för att påkalla personalens uppmärksamhet.

När jag stod bakom dom och väntade på min tur formulerades en tweet eller status i mitt huvud om hur white trash-morsan med tre dampungar röjde på snabbmatshaket. Men jag besinnade mig.

Vi hamnade något bord ifrån varandra och medan jag inmundigade min fläsksemla överhörde jag deras samtal. Alltmer framkom att kvinnan inte alls föreföll vara pojkarnas mamma utan att hon i någon annan egenskap tog hand om dom. Och i takt med att pojkarna intog sina respektive måltider blev deras uppförande allt lugnare.

I stället för att det var fråga om en white trash-morsa med tre dampungar framstod det nu i stället som att det var en kvinna som bemödade sig om att ta med någon annans hungerstökiga pojkar till snabbmatshaket.

Hur ofta fattar vi inte beslut, eller bestämmer oss för en uppfattning, på ett bristfälligt underlag? Hur lätt är det inte att få för sig att få en bild av en annan person, på väldigt knapphändig information? I exemplet ovan tog det mig kanske 15 sekunder att ”veta” att det var en white trash-morsa utan koll på sina tre dampungar före mig i kön, medan den bilden kom att modifieras ganska betydligt efter att i bara några minuter lyssnat på deras samtal. Klyschorna om betydelsen av ett första intryck kanske sätter fingret på ett mänskligt beteende, att snabbt vilja sortera saker och personer.

Med lite tur har ovan händelse gjort mig aningen bättre på att inhämta först, innan jag ”vet” något om människor och händelser omkring mig. Med lite tur.