Ibland – inte alldeles sällan faktiskt – hör eller ser jag människor som talar om en mer eller mindre tydligt angiven svunnen tid och säger att just den tiden var den bästa tiden i deras liv. Det är något sorligt med att höra dylika konstateranden tycker jag. Tänk att ha det bästa bakom sig; liksom hjälplöst utom räckhåll. Det kan inte vara så hoppfullt inför idag, inför framtiden.
Fram till idag har livet bestått av en massa bra och dåliga saker. En rad av mer eller mindre genomtänka beslut som fått alla möjliga olika konsekvenser för oss själva och för dom runt omkring oss. Det är klart, att när en och annan tokighet inträffade i livet var det väldigt lätt hänt att bli fångad av den och låta den liksom skvätta över sin dystra färg även på allt annat. Det är också klart att det går att peka ut händelser genom livet som tvärt om har varit helt fantastiska och därmed tänt en massa livets ljus. Och tillsammans har alltså allt det där fört oss hit där vi är idag. Ska man koka ner allt det där som hänt hittills i ett ord så blir väl det gissningsvis erfarenhet.
Visst känns det liksom naturligt att vissa epoker eller händelser i livet har parkerat sig på en tydlig plats i minnets allra ljusaste rum. Att ha goda minnen om goda tider i livet ser jag som en tillgång. Men det som liksom känns lite sorligt är att bli kvar där i den tid som flytt; att tycka att det var då som livet var, och att det som sker nu inte är lika värdefullt. Den tanken finner jag alltså sorglig och påminnande om att ha gett upp på något vis.
För egen del tror jag i stället att det är bättre att tänka som Ture Rangström formulerade det hela i sin svenska översättning av La Cage Aux Folles; ”vår bästa tid är nu”. Det bästa kanske inte har hänt ännu och det som är kvar av livet är inte bara en transportsträcka. Men visst, om jag ägnar min tid åt att fundera över det som inte är längre, så kanske jag har nära till hands att får för mig att det var bättre förr. Men gårdagen kan jag ju ändå inte göra mycket åt; det är idag jag kan påverka.
Och det var inte bättre förr; det är bättre nu. För nu vet och förstår vi en massa saker som vi inte visste eller förstod förr. Och eftersom lärandet förhoppningsvis inte tar slut så kommer livet att bli snäppet ännu bättre i morgon. Och det där med att det skulle ha varit bättre förr kan nog också vara ett minnets bedrägeri; det är nog lätt hänt att minnas det man vill minnas och skuffa undan det där andra.
Så istället för att förlora sig i det där som ändå aldrig kommer åter, känns det bättre och mer närvarande att se det som att vår bästa tid är nu. Så tänker jag i alla fall.