Från ungefär femte klass var vi fyra grabbar som hängde rätt mycket. En av grabbarna hade jag dessutom känt hela livet. Den vänskapen började med att våra respektive föräldrar var polare, så där som det kan vara.
Utöver allmänna tonårsbestyr tog ett gemensamt musikintresse stor plats i detta gäng. Ett minne som präntat sig fast var en helg när vi var på en av grabbarnas landställe för att slamra med våra instrument och en kväll spetsade köttsoppan med Smirnoff. Vämjeligt, men lärorikt.
Mot slutet av den där eran kom en femte grabb med i gänget. Sen kom väl det där livet så småningom emellan och plötsligt hade det gått 35 år sedan vi sågs. Det första återseendet var på den femte grabbens begravning. Vi andra fyra var inte grabbar längre. Vi hade blivit gubbar. Märkligt. Vi tittade bort en stund och hux flux var vi gamla. Mötet på begravningen blev dock kort. Där och då.
Hur det nu föll sig tog någon i gänget tag i saken och förra sommaren träffades vi igen och hängde en stund. En träff blev två och nyligen blev det så en tredje.
Det är en uppfyllande och samtidigt enastående märklig upplevelse att umgås med de där gubbarna. Mycket är fullt naturligt väldigt annorlunda så här 40 år senare, men mycket är sig också likt. Det är som att vara 15 år och 60 år på samma gång. Omtumlande. Vi är ju de personerna vi är, alltid har varit, samtidigt som livet har slipat ner några av våra hörn och försett oss med en och annan insikt och repa.
Den smått obegripliga mixen av då och nu samtidigt är fångade. Men mest är den mjukgörande för sinnet och balsam för själen. Den utgör på något vis ett kvitto på liv väl levda. Må vara med en och annan omväg, men som ändå ledde oss fram hit. Med ett och annat skrubbsår, men ändå utan några större blemmor. Liv väl levda. Och ännu är det ju inte slut.
En sak som slår mig när jag träffar mina gamla lekkamrater igen nu i modern tid är att det inte var bättre förr. Det är bättre nu. Men samtidigt skulle nuet inte vara detsamma utan det där dået. Resan måste ju börja någonstans. Jag skulle inte vara densamma utan att det där stolliga jag provade på. Och inte heller utan de där ljusglimtarna jag åstadkommit heller. Livet är ju ändå learning by doing.
Och i mötet mellan då och nu blir det tydligt att det alltid finns mer att lära. Och alltid något att skratta åt.