Om hur vänner skingras för vinden

Fler än en gång i livet har jag under en tid umgåtts så mycket eller nära med människor, att jag på något vis blev övertygad om att relationerna till dessa människor liksom vore självklara och dessutom skulle fortgå för evigt. Och fler än en gång har jag kommit att lära mig att den övertygelsen inte alltid lierar sig med vad som faktiskt sker. Arbetskamrater och skolkamrater är två bra exempel på personer som liksom fanns där dagligen en tid, men inte sen.

En kanske slarvig slutsats kunde bli att dessa människor som vi trodde ha oss nära, och som sedan liksom försvann med vinden på något sätt, egentligen inte var så nära som vi trodde. Jag ställer mig tveksam till den slutsatsen. I stället tror jag att det handlar mer om det som lite klyschigt uttryckts som att var sak har sin tid. Där och då var det vi, sen är det några andra. Typ. Dessutom är jag tveksam till att något behöver ses som mindre bara för att det inte vara för evigt. Kanske är det bättre att vårda det som ett minne av något bra som faktiskt har hänt?

Möjligen är det så att det är lite som varar för evigt. Jag läste någonstans någon gång att i kärlek finns inget begrepp om tid. Kanske är det detsamma med vänskap. Hur vänskapen är, är väsentligare än hur långvarig den är. Och långvarighet behöver ju inte heller med självklarhet vara synonymt med kvalitet.

Numera, när jag ser tillbaka på sådant som inte är längre, känner jag nog mest en blandning av ödmjukhet och glädje över att jag faktiskt har fått uppleva det jag har fått uppleva. Den slutsatsen leder till en annan insikt; att försöka uppskatta det som är just nu – i morgon kan det (också) vara för evigt över och borta.

Om en fångad blick

För en tid sedan satt jag i en foajé och väntade på en person som jag skulle möta. Under tiden jag satt där gick folk förbi. Det var ju individer som passerade mig där jag satt, men de smälte på något vis ihop till en massa som bara brusade för mina ögon.

Strax innan den jag skulle möta dök upp kom dock en kvinna ut genom en dörr och passerade förbi mig. Sättet hon såg ut på, sättet hon vandrade fram över golvet på, sättet hon var på, fångade min blick. Vad hon gjorde som fångade min blick kan jag inte svara på. Att hon gjorde det var dock klart. Våra blickar möttes för ett ögonblick och hon liksom förmedlade ”jo jag ser att du tittar på mig, gör det för ett ögonblick till, så har våra liv passerat varandras och fortsätter i sina respektive riktningar”.

När hon så försvunnit ur mitt synfält slog det mig igen att när jag kan sätta ord på vad det är som fångar min blick, så passerar intresset ofta förbi lika fort som hon försvinner ur mitt synfält. Men när jag inte hittar ord för vad det är som fångar min blick, när jag inte ens för mig själv kan förklara vad det är som hon har – fast det är så enastående uppenbart att hon har det – då brukar fascinationen bli kvar en stund.

Den där omöjligheten att sätta ord på vad hon har som fångar min tanke, den är lika svårbegriplig som den kan vara kraftfull.

Om farsans ande

På juldagen 2007 drog min farsa sitt sista andetag. Dagarna, veckorna, månaderna och åren som flutit förbi sedan dess har kanske lärt mig två saker; livet går vidare och någonstans där ute finns farsans ande kvar och liksom följer mig på vägen. Det senare kanske inte bara är en kunskap, utan även en förhoppning, en tro, en känsla.

Det finns ingen särskilt angiven plats där min farsas minne vilar. En del tjafs med kärringen han råkade vara gift med när han kvitterade det jordiska, har bl.a. lett till just att det inte finns någon geografiskt bunden plats där hans minnes kan hedras. Det har gjort att jag under åren som gått liksom har sökt efter en sådan plats där jag kan stanna upp, reflektera, minnas och sakna. Men, nej.

Här öppnas förstås möjligheter att bli bitter och känna mer eller mindre avsky mot den där kärringen han råkade vara gift med och som ställde till eftermälet. Men, nej. Jag vill inte svärta minnet av min farsa med bitterhet och dylikt bjäfs. Jag vill färga det med vördnad, respekt och med kärlek, med insikten att livet går vidare och att han är med mig trots allt.

Begravningsakten hölls på Skogskyrkogården och ett antal gånger har jag åkt dit för att på något vis känna farsans ande; för att liksom resonera med honom och för att reflektera över det som var. Över det som är. Över det som komma skall. Och visst har jag väl känt att han i någon mån varit där, bredvid mig.

I veckan var jag dock på besök i det Radiohus som han arbetade i under 25 år. Inte alls för att reflektera över farsan, utan av helt andra – påtagligt angenäma – anledningar. Väl i detta Radiohus slog mig plötsligt, och påtagligt, insikten att det ju är i just detta (hans) Radiohus som hans ande vilar. Till lika delar är jag till freds och till ro med denna insikt, som jag är förvånad att jag inte långt tidigare insett att det är just här som hans ande vilar. Så självklart som det nu kan kännas. Men, insikter kan låta vänta på sig.

Så i trygghet och ro kommer jag alltså fram till att det är där, i Radiohuset, som farsans ande vilar, som den vakar över oss som går kvar här på denna jord (ett tag till). Det känns bra.

Om att veta utan att veta

Ett besök på ett lokalt snabbmatshak fick mig att fundera. Före mig i kön stod en kvinna strax över 40 med tre grabbar runt 10. Alla tre gav ett något oregerligt intryck och en av dom var helt hopplöst klåfingrig på den där klockan som fanns för att påkalla personalens uppmärksamhet.

När jag stod bakom dom och väntade på min tur formulerades en tweet eller status i mitt huvud om hur white trash-morsan med tre dampungar röjde på snabbmatshaket. Men jag besinnade mig.

Vi hamnade något bord ifrån varandra och medan jag inmundigade min fläsksemla överhörde jag deras samtal. Alltmer framkom att kvinnan inte alls föreföll vara pojkarnas mamma utan att hon i någon annan egenskap tog hand om dom. Och i takt med att pojkarna intog sina respektive måltider blev deras uppförande allt lugnare.

I stället för att det var fråga om en white trash-morsa med tre dampungar framstod det nu i stället som att det var en kvinna som bemödade sig om att ta med någon annans hungerstökiga pojkar till snabbmatshaket.

Hur ofta fattar vi inte beslut, eller bestämmer oss för en uppfattning, på ett bristfälligt underlag? Hur lätt är det inte att få för sig att få en bild av en annan person, på väldigt knapphändig information? I exemplet ovan tog det mig kanske 15 sekunder att ”veta” att det var en white trash-morsa utan koll på sina tre dampungar före mig i kön, medan den bilden kom att modifieras ganska betydligt efter att i bara några minuter lyssnat på deras samtal. Klyschorna om betydelsen av ett första intryck kanske sätter fingret på ett mänskligt beteende, att snabbt vilja sortera saker och personer.

Med lite tur har ovan händelse gjort mig aningen bättre på att inhämta först, innan jag ”vet” något om människor och händelser omkring mig. Med lite tur.

Om tiden

Med stigande ålder upplever jag att det där med tid blir alltmer besvärligt. I ungdomens fagra vår bestod tiden av ett nu och ganska lite då, samt ett oändligt sen. Numera förefaller i stället tiden bestå av ett nu, massor med då och lite sen. Själva nuet har väl ungefär samma storlek som förr, men dom där andra två parametrarna har liksom bytt omfattning med varandra på något vis.

Jag inser också att det faktum att dået (om det ordet inte finns, så uppfinner jag det nu) är så pass närvarande att jag liksom inte riktigt kan få grepp om var i tiden som min själ befinner sig. I hjärtat känner jag mig nog mest fortfarande som den där 16-årige slyngeln som stod nedanför Gröna Lunds stora scen sommaren 1978, tittade på The Runaways och var enastående förälskad i deras trummis Sandy West. Eftersom den grabben alltjämt bor där innanför mitt bröst, är det så svårt att liksom axla det som de samhälleliga normerna förväntar sig av en 51-årig gubbe.

Åren och det som livet har bjudit, har förskaffat mig erfarenhet och möjligen en och annan insikt eller visdom; men dock inte riktigt förmåga att använda dessa. När jag hör uttrycket ”du är för gammal för att…” så har jag oftast svårt att förstå det eftersom han där på insidan så envist håller sig kvar. Det är som att jag inte riktigt kan förstå att han är i fysisk mening för evigt borta, eftersom han liksom äger insidan alltjämt.

Nu menar jag inte alls att jag på något vis längtar tillbaka eller hoppas på evig ungdom. Inte heller kan jag känna något behov av att liksom göra om livet. Det där med ”hade jag bara vetat då” känns som feltänk tycker jag. Allt det jag gjort – både stolligt och bra – är ju det som gjort mig till den jag är. Och inget säger väl att jag skulle bli ”bättre” eller att livet skulle bli ”bättre” om jag sprang runt med någon sorts facit i händerna hela dagarna.

När jag kommunicerar med dom där nittiotalisterna som jag känner så gör denna kronologiska förvirring sig ganska tydligt påmind. Skulle jag uttrycka det förenklat så uppfattar jag avståndet mellan mig och dessa nittiotalister som mindre, än vad dom högst sannolikt gör. Jag är äldre för dom, än vad dom är yngre för mig. Typ. Och kanske är det just i dom dialogerna som mina inre motstridigheter mellan dåtidens jag och dagens jag – som båda finns med mig parallellt, blir som mest påtagliga.

Om kommersiell välfärd

Under senare år har det onekligen varit en del medialt rabalder om konceptet med den kommersiella välfärden. Diverse tidigare helt självklara uppgifter för det allmänna har i stället för att vara det allmännas angelägenhet, i stället anförtrotts det s.k. näringslivet. Honnörsorden i detta fullskaliga politiska experiment har varit ”konkurrensutsättning”, ”valfrihet” och ”upphandling”. Hipp hip hurra.

Min egen syn på företeelsen i fråga har faktiskt kommit att förskjutas en del över tiden, inser jag. Hade jag tagit till orda om detta för sisådär 15 år sedan hade jag högst sannolikt sjungit konceptets lov. Klart som korvspad att vi skall kunna välja våra egna respektive leverantörer av välfärd och inte på öststatsmanér blott hänvisas till vad det allmänna erbjuder. Någonting sådant hade jag förmodligen sagt då. Men någonting har hänt. Jag vet inte om det har hänt något med mig, eller om det har hänt något med konceptet.

Alltså. Kruxet är att det knappast kan finnas något begåvat argument mot valfrihet och mångfald i och för sig. Däremot finns det ont om begåvade argument för att misshushålla med stålarna. Konceptet har två sidor, som jag ser det. Den ena sidan är innehållet på det som den kommersiella välfärden producerar; alltså den s.k. välfärden som sådan. Den andra sidan är hur skattepengarna faktiskt används.

Visar det sig möjligt för dessa kommersiella aktörer som producerar välfärd att göra maffiga vinster på sin verksamhet med de pengar som de får från det allmänna, skulle jag säga att det högst sannolikt visar att upphandlingen av denna välfärd är ett misslyckande. Det allmänna har i så fall nämligen valt att köpa något alldeles onödigt dyrt. Nu har ju förvisso det allmänna mångårigt rykte om sig att snudd på regelmässigt handla till för höga priser, men att göra fel länge gör det ju inte mindre fel.

Om det nu kostar 100 att producera en enhet välfärd kan det knappast vara annat än hål i huvudet av det allmänna att helt frivilligt betala 120 för denna enhet. Och om det nu kostar 100 att producera en enhet välfärd är det lika hål (inte samma hål, men likväl hål) i huvudet av det allmänna att ge uppdraget till någon som bara använder 80 till enheten välfärd och de övriga 20 till att fylla ut sin egen plånbok eller till något helt annat än att producera den där enheten välfärd. Om bara det allmänna fattat detta och hade förmågan att effektivt hålla efter det hela, borde kommersiell välfärd som princip inte vara ett problem.

Jag vet vad blårockarna kommer att säga nu; ”ingen som driver affärsverksamhet vill ju göra det utan att tjäna något på den”. Rätt! Och där har vi nog kanske också den intellektuella nöten med konceptet kommersiell välfärd. Hur ska det vara möjligt för det allmänna att handla en enhet välfärd till rätt pris samtidigt som utföraren skall tjäna en slant på sagda enhet? Och inte blir det hela intellektuellt enklare av att det allmänna i så fall behöver lägga ner resurser utöver de där 100 för att effektivt hålla koll på att dom där aktörerna gör rätt saker för de pengar de får.

Hur jag än vänder på detta har jag alltså numera svårt att få ihop det på ett fungerande sätt. Men det beror förhoppningsvis på mina intellektuella tillkortakommanden, och förhoppningsvis inte på att konceptet är hål i huvudet.

Om att pappa laddar bössan

Magnus Uggla skaldade, för ett decennium sedan, om hur pappa laddat bössan i avsikt att mota bort po po po pojkar som vill, bara bara komma till. Jag har ju också en dotter (som för närvarande är 17 år) så jag har också tänkt, och fnissat åt, det där med att pappa laddar bössan. Där ute på Nätet finns därtill allsköns varianter av detta tema; här är två av dessa.

Lyfter jag dock tanken och blicken något slår mig dock något helt annat. När jag tänker efter så inser jag att likväl söner som döttrar är berättigade till både kvantitet och kvalitet på liggandet. Varför skulle den ena av dessa uppmanas, alltmedan den andra avråds? Det blir liksom inte alldeles logiskt; dessutom ganska orättvist. Jag skall dock medge att jag har förvånats över min egen lätt reaktionära syn på saken, då innan jag tänkte till. Även jag har trillat ner i det där hjulspåret att sonens eskapader framtog som självklara, alltmedan dotterns dito som riskfyllda.

Visst, jag har hört argument som kanske kan sammanfattas som att tjejer kan råka värre ut än killar. Även om det påståendet är riktigt så är det ju tyvärr inte säkert att det finns en omedelbar korrelation mellan en reaktionär syn på söners och döttrars liggande, och garanti för att hemskheter går dem förbi. Dessutom är det ju nu en gång så att det är svårt att som förälder, likt en vaccination, rädda telningarna från hjärtesorg (och diverse andra verkliga och förmenta faror). Med en portion omdöme och lite av den tur som tyvärr krävs för att ta sig fram i denna värld, torde dock riskerna vara hanterbara.

Ett högst lokalt, men rimligt, steg mot en kanske jämställd värld vore väl att önska sina söner och döttrar samma välgång på njutningens hav?

Om människors olika värde

Denna ledare i Dagens Nyheter fann jag intressant. Skribentens budskap är förvisso begränsat till värdeskillnaden i förhållande till barn, men jag tycker mig se att principen förekommer även relaterat till andra epitet än föräldraskap.

I början på 1990-talet var jag på en föreläsning där en person talade om människors värde. Budskapet var att alla människor hade samma värde. Föredragshållaren var påfallande pedagogisk i sin framställning och summerade budskapet på så vis att alla är värda 1; ingen är värd 0,75 och ingen är heller värd 1,25 – alla är värda 1. Jag kan sympatisera med det synsättet. Ingen är förmer, än någon annan. Jag har dock – både före och efter den där föreläsningen – mött människor som själva, med påfallande tydlighet, ser sig själva som förmer än andra. I inget fall har dock dessas synsätt på sitt eget värde, smittat av sig på min uppfattning om dessa personer.

Men, nu lever vi tydligen i en ny tid (igen). Det där med att alla är värda 1 gäller alltså inte, om man skall tro den där skribenten i Dagens Nyheter. Tyvärr har hon nog ett uns av en poäng, får jag för mig när jag sätter upp en finger i den samhälleliga vinden. Men det är inte bara små barn som skapar detta värde över 1.

Om någon slår mig på truten har jag i min egenskap av målsägande för sagda brott, värdet 1. Skulle samma någon dock slå exempelvis Jonas Gardell (förlåt Jonas, det är inte alls riktat mot dig personligen – du råkar bara vara ett hyfsat känt exempel) på truten har han i sin egenskap av målsägande för sagda brott ett värde som överstiger 1; det är nämligen ett s.k. hatbrott och Jonas är mer skyddsvärd än vad jag är. Slutsatsen kan inte bli annan än att Jonas är värd mer än min etta. Det där hatbrottskonceptet är faktiskt lite svårt att förstå för den som gillar det där med människors lika värde.

Nu när vi har öppnat dörren för att vi tydligen har olika värde borde ju denna differentierade värdering ske med viss ordning, kan man tycka. Värderingen ska väl inte få ske helt godtyckligt? Kanske är det dags att inrätta en människovärdesmyndighet som gick igenom folkbokföringen och åsatte oss alla våra respektive rätta värden? Eller? Trots allt har jag svårt att tro att just den idén skulle slå rot och genomföras; inte just nu i alla fall. Men säker är jag tyvärr inte. Tanken om det differentierade människovärdet verkar ju tyvärr ha slagit god rot, även om det som finns längs den vägen framstår som skrämmande. I alla fall i mina ögon. Historien kanske borde lära oss ett och annat om vad en sådan differentiering kan leda till?

Bättre vore, i mina reaktionära ögon, att gå åt andra hållet och i stället fortsätta att propagera för alla människors lika värde. Ingen är, och bör inte heller ses som, mer eller mindre värd än någon annan. Om inte, är det väl inte mer än rätt att den som argumenterar för denna differentiering av människovärde själv börjar med att sätta ned sitt eget värde till 0,75; eller lägre? Vem vill börja?

Om olikheter

Media, både gamla och nya och de mittemellan, förefaller fyllda av att lyfta fram människors olikheter och att ställa dessa olikheter mot varandra. För det mesta tycker jag mig få en bild av att mänskligheten blott består av minoriteter av allehanda slag, och att någon majoritet inte finns längre. Och där ute i bruset ägnar sig alltså vissa åt att markera dessa olikheter och dessa minoriteter, och alltså inte sällan på ett sätt så att dessa ställs i någon sorts motsatsförhållande till varandra. Det har på något sätt nästan blivit ett minoritetsrally där ute – den som kan räkna upp flest minoriteter samtidigt vinner.

Vid en hastig blick kan en del av detta först framstå som ganska förståndigt, tänker jag lite slarvigt. Det är väl bra att någon talar för utsatta grupper, som kanske har svårt att tala för sig själva. Men sen blir jag konfunderad och ju mer jag tänker på saken, desto konstigare blir det hela för mig.

Människor är olika, på en massa sätt. Men på andra sätt är människor lika. Varför kan det inte vara tillräckligt att konstatera det, att acceptera det och att respektera det? Vad är egentligen nyttan med att sortera in mänskligheten i olika minoriteter? Ger det något annat än att ställa dessa minoriteter i någon sorts motsatsförhållande till varandra?

Det handlar om att synliggöra denna grupp, hör jag någon argumentera. Eftersom det synliga utrymmet aldrig kan bli mer än 100% har jag svårt att se hur en grupp skall kunna synliggöras, utan att en annan därigenom osynliggörs i motsvarande mån. Eller, om man prioriterar en sak så innebär det obönhörligen att något annat måste nedprioriteras. Därmed blir det liksom ofrånkomligt att dessa olika – verkliga eller förmenta – grupper ställs mot varandra.

Varför kan det inte räcka med att konstatera, acceptera och respektera att människor är lika och olika i olika avseenden?

Om att låta dom leda vägen

Linda Creed skaldade på 1970-talet en fras som jag länge burit med mig, och som på senaste tiden kommit att kännas alltmer rätt. I texten till låten ”The Greatest Love of All” (ursprungligen framförd av George Benson 1977, men kanske mest känd som ”Greatest Love of All” med Whitney Huston från 1980-talet) skrev hon frasen ”teach them well, and let hem lead the way”.

När jag hörde denna fras första gången, vilket torde ha varit i samband med att Whitney Huston fick en hit med stycket i fråga, tyckte jag nog mest att det bara var en bra fras. Fastnade i mitt medvetande gjorde den hur som helst. Men sedan dess har det hänt saker i mitt liv. Kring mitten av 1990-talet blev jag pappa två gånger och någon stans därikring började väl kanske den där strofen få en lite annan innebörd. Tiden gick och numera är dessa mina barn på väg att transformeras till vuxna; likaledes är deras polare, av vilka jag har förmånen att få se några även som mina vänner (det händer liksom någonting i relationen till arvingarnas polare när även de är på väg att transformeras till vuxna). Att umgås med dessa nittiotalister ger onekligen ytterligare en till dimension till den där strofen.

Ju mer jag umgås med ”mina” nittiotalister, desto mer inser jag hur rätt Linda Creed träffade. När det märkliga inträffar att dessa nittiotalister lär mig saker, då inser jag att det som Linda Creed skaldade inte bara var en poptext utan även ord på ett fenomen som kanske möjligen kan kokas ner till ”utveckling” eller ”framtid”. Vore jag alltjämt en dysterkvist kunde jag uppfatta detta som att min tid vore förbi, men eftersom jag numera (vilket möjligen förtjänar ett eget inlägg) ser positivt på livet och tillvaron, så ser jag detta som att dessa nittiotalister har vänligheten att ta med mig på resan mot framtiden.

Det känns faktiskt stort och jag känner mig både glad och hedrad att jag får vara med på den resan.

Därmed inte alls sagt att jag skulle varit den som lärt dom väl. Har jag tur har jag väl dock förmedlat någon liten användbar insikt till mina barn, och med ännu mera tur även till någon annan av dessa framtidspiloter. Jag känner mig, hur som helst, ganska trygg med att luta mig lätt tillbaka och låta dom leda vägen; vägen till framtiden.