Om tiden

Med stigande ålder upplever jag att det där med tid blir alltmer besvärligt. I ungdomens fagra vår bestod tiden av ett nu och ganska lite , samt ett oändligt sen. Numera förefaller i stället tiden bestå av ett nu, massor med och lite sen. Själva nuet har väl ungefär samma storlek som förr, men dom där andra två parametrarna har liksom bytt omfattning med varandra på något vis.

Jag inser också att det faktum att dået (om det ordet inte finns, så uppfinner jag det nu) är så pass närvarande att jag liksom inte riktigt kan få grepp om var i tiden som min själ befinner sig. I hjärtat känner jag mig nog mest fortfarande som den där 16-årige slyngeln som stod nedanför Gröna Lunds stora scen sommaren 1978, tittade på The Runaways och var enastående förälskad i deras trummis Sandy West. Eftersom den grabben alltjämt bor där innanför mitt bröst, är det så svårt att liksom axla det som de samhälleliga normerna förväntar sig av en 51-årig gubbe.

Åren och det som livet har bjudit, har förskaffat mig erfarenhet och möjligen en och annan insikt eller visdom; men dock inte riktigt förmåga att använda dessa. När jag hör uttrycket ”du är för gammal för att…” så har jag oftast svårt att förstå det eftersom han där på insidan så envist håller sig kvar. Det är som att jag inte riktigt kan förstå att han är i fysisk mening för evigt borta, eftersom han liksom äger insidan alltjämt.

Nu menar jag inte alls att jag på något vis längtar tillbaka eller hoppas på evig ungdom. Inte heller kan jag känna något behov av att liksom göra om livet. Det där med ”hade jag bara vetat då” känns som feltänk tycker jag. Allt det jag gjort – både stolligt och bra – är ju det som gjort mig till den jag är. Och inget säger väl att jag skulle bli ”bättre” eller att livet skulle bli ”bättre” om jag sprang runt med någon sorts facit i händerna hela dagarna.

När jag kommunicerar med dom där nittiotalisterna som jag känner så gör denna kronologiska förvirring sig ganska tydligt påmind. Skulle jag uttrycka det förenklat så uppfattar jag avståndet mellan mig och dessa nittiotalister som mindre, än vad dom högst sannolikt gör. Jag är äldre för dom, än vad dom är yngre för mig. Typ. Och kanske är det just i dom dialogerna som mina inre motstridigheter mellan dåtidens jag och dagens jag – som båda finns med mig parallellt, blir som mest påtagliga.

Om kommersiell välfärd

Under senare år har det onekligen varit en del medialt rabalder om konceptet med den kommersiella välfärden. Diverse tidigare helt självklara uppgifter för det allmänna har i stället för att vara det allmännas angelägenhet, i stället anförtrotts det s.k. näringslivet. Honnörsorden i detta fullskaliga politiska experiment har varit ”konkurrensutsättning”, ”valfrihet” och ”upphandling”. Hipp hip hurra.

Min egen syn på företeelsen i fråga har faktiskt kommit att förskjutas en del över tiden, inser jag. Hade jag tagit till orda om detta för sisådär 15 år sedan hade jag högst sannolikt sjungit konceptets lov. Klart som korvspad att vi skall kunna välja våra egna respektive leverantörer av välfärd och inte på öststatsmanér blott hänvisas till vad det allmänna erbjuder. Någonting sådant hade jag förmodligen sagt då. Men någonting har hänt. Jag vet inte om det har hänt något med mig, eller om det har hänt något med konceptet.

Alltså. Kruxet är att det knappast kan finnas något begåvat argument mot valfrihet och mångfald i och för sig. Däremot finns det ont om begåvade argument för att misshushålla med stålarna. Konceptet har två sidor, som jag ser det. Den ena sidan är innehållet på det som den kommersiella välfärden producerar; alltså den s.k. välfärden som sådan. Den andra sidan är hur skattepengarna faktiskt används.

Visar det sig möjligt för dessa kommersiella aktörer som producerar välfärd att göra maffiga vinster på sin verksamhet med de pengar som de får från det allmänna, skulle jag säga att det högst sannolikt visar att upphandlingen av denna välfärd är ett misslyckande. Det allmänna har i så fall nämligen valt att köpa något alldeles onödigt dyrt. Nu har ju förvisso det allmänna mångårigt rykte om sig att snudd på regelmässigt handla till för höga priser, men att göra fel länge gör det ju inte mindre fel.

Om det nu kostar 100 att producera en enhet välfärd kan det knappast vara annat än hål i huvudet av det allmänna att helt frivilligt betala 120 för denna enhet. Och om det nu kostar 100 att producera en enhet välfärd är det lika hål (inte samma hål, men likväl hål) i huvudet av det allmänna att ge uppdraget till någon som bara använder 80 till enheten välfärd och de övriga 20 till att fylla ut sin egen plånbok eller till något helt annat än att producera den där enheten välfärd. Om bara det allmänna fattat detta och hade förmågan att effektivt hålla efter det hela, borde kommersiell välfärd som princip inte vara ett problem.

Jag vet vad blårockarna kommer att säga nu; ”ingen som driver affärsverksamhet vill ju göra det utan att tjäna något på den”. Rätt! Och där har vi nog kanske också den intellektuella nöten med konceptet kommersiell välfärd. Hur ska det vara möjligt för det allmänna att handla en enhet välfärd till rätt pris samtidigt som utföraren skall tjäna en slant på sagda enhet? Och inte blir det hela intellektuellt enklare av att det allmänna i så fall behöver lägga ner resurser utöver de där 100 för att effektivt hålla koll på att dom där aktörerna gör rätt saker för de pengar de får.

Hur jag än vänder på detta har jag alltså numera svårt att få ihop det på ett fungerande sätt. Men det beror förhoppningsvis på mina intellektuella tillkortakommanden, och förhoppningsvis inte på att konceptet är hål i huvudet.

Om att pappa laddar bössan

Magnus Uggla skaldade, för ett decennium sedan, om hur pappa laddat bössan i avsikt att mota bort po po po pojkar som vill, bara bara komma till. Jag har ju också en dotter (som för närvarande är 17 år) så jag har också tänkt, och fnissat åt, det där med att pappa laddar bössan. Där ute på Nätet finns därtill allsköns varianter av detta tema; här är två av dessa.

Lyfter jag dock tanken och blicken något slår mig dock något helt annat. När jag tänker efter så inser jag att likväl söner som döttrar är berättigade till både kvantitet och kvalitet på liggandet. Varför skulle den ena av dessa uppmanas, alltmedan den andra avråds? Det blir liksom inte alldeles logiskt; dessutom ganska orättvist. Jag skall dock medge att jag har förvånats över min egen lätt reaktionära syn på saken, då innan jag tänkte till. Även jag har trillat ner i det där hjulspåret att sonens eskapader framtog som självklara, alltmedan dotterns dito som riskfyllda.

Visst, jag har hört argument som kanske kan sammanfattas som att tjejer kan råka värre ut än killar. Även om det påståendet är riktigt så är det ju tyvärr inte säkert att det finns en omedelbar korrelation mellan en reaktionär syn på söners och döttrars liggande, och garanti för att hemskheter går dem förbi. Dessutom är det ju nu en gång så att det är svårt att som förälder, likt en vaccination, rädda telningarna från hjärtesorg (och diverse andra verkliga och förmenta faror). Med en portion omdöme och lite av den tur som tyvärr krävs för att ta sig fram i denna värld, torde dock riskerna vara hanterbara.

Ett högst lokalt, men rimligt, steg mot en kanske jämställd värld vore väl att önska sina söner och döttrar samma välgång på njutningens hav?

Om människors olika värde

Denna ledare i Dagens Nyheter fann jag intressant. Skribentens budskap är förvisso begränsat till värdeskillnaden i förhållande till barn, men jag tycker mig se att principen förekommer även relaterat till andra epitet än föräldraskap.

I början på 1990-talet var jag på en föreläsning där en person talade om människors värde. Budskapet var att alla människor hade samma värde. Föredragshållaren var påfallande pedagogisk i sin framställning och summerade budskapet på så vis att alla är värda 1; ingen är värd 0,75 och ingen är heller värd 1,25 – alla är värda 1. Jag kan sympatisera med det synsättet. Ingen är förmer, än någon annan. Jag har dock – både före och efter den där föreläsningen – mött människor som själva, med påfallande tydlighet, ser sig själva som förmer än andra. I inget fall har dock dessas synsätt på sitt eget värde, smittat av sig på min uppfattning om dessa personer.

Men, nu lever vi tydligen i en ny tid (igen). Det där med att alla är värda 1 gäller alltså inte, om man skall tro den där skribenten i Dagens Nyheter. Tyvärr har hon nog ett uns av en poäng, får jag för mig när jag sätter upp en finger i den samhälleliga vinden. Men det är inte bara små barn som skapar detta värde över 1.

Om någon slår mig på truten har jag i min egenskap av målsägande för sagda brott, värdet 1. Skulle samma någon dock slå exempelvis Jonas Gardell (förlåt Jonas, det är inte alls riktat mot dig personligen – du råkar bara vara ett hyfsat känt exempel) på truten har han i sin egenskap av målsägande för sagda brott ett värde som överstiger 1; det är nämligen ett s.k. hatbrott och Jonas är mer skyddsvärd än vad jag är. Slutsatsen kan inte bli annan än att Jonas är värd mer än min etta. Det där hatbrottskonceptet är faktiskt lite svårt att förstå för den som gillar det där med människors lika värde.

Nu när vi har öppnat dörren för att vi tydligen har olika värde borde ju denna differentierade värdering ske med viss ordning, kan man tycka. Värderingen ska väl inte få ske helt godtyckligt? Kanske är det dags att inrätta en människovärdesmyndighet som gick igenom folkbokföringen och åsatte oss alla våra respektive rätta värden? Eller? Trots allt har jag svårt att tro att just den idén skulle slå rot och genomföras; inte just nu i alla fall. Men säker är jag tyvärr inte. Tanken om det differentierade människovärdet verkar ju tyvärr ha slagit god rot, även om det som finns längs den vägen framstår som skrämmande. I alla fall i mina ögon. Historien kanske borde lära oss ett och annat om vad en sådan differentiering kan leda till?

Bättre vore, i mina reaktionära ögon, att gå åt andra hållet och i stället fortsätta att propagera för alla människors lika värde. Ingen är, och bör inte heller ses som, mer eller mindre värd än någon annan. Om inte, är det väl inte mer än rätt att den som argumenterar för denna differentiering av människovärde själv börjar med att sätta ned sitt eget värde till 0,75; eller lägre? Vem vill börja?

Om olikheter

Media, både gamla och nya och de mittemellan, förefaller fyllda av att lyfta fram människors olikheter och att ställa dessa olikheter mot varandra. För det mesta tycker jag mig få en bild av att mänskligheten blott består av minoriteter av allehanda slag, och att någon majoritet inte finns längre. Och där ute i bruset ägnar sig alltså vissa åt att markera dessa olikheter och dessa minoriteter, och alltså inte sällan på ett sätt så att dessa ställs i någon sorts motsatsförhållande till varandra. Det har på något sätt nästan blivit ett minoritetsrally där ute – den som kan räkna upp flest minoriteter samtidigt vinner.

Vid en hastig blick kan en del av detta först framstå som ganska förståndigt, tänker jag lite slarvigt. Det är väl bra att någon talar för utsatta grupper, som kanske har svårt att tala för sig själva. Men sen blir jag konfunderad och ju mer jag tänker på saken, desto konstigare blir det hela för mig.

Människor är olika, på en massa sätt. Men på andra sätt är människor lika. Varför kan det inte vara tillräckligt att konstatera det, att acceptera det och att respektera det? Vad är egentligen nyttan med att sortera in mänskligheten i olika minoriteter? Ger det något annat än att ställa dessa minoriteter i någon sorts motsatsförhållande till varandra?

Det handlar om att synliggöra denna grupp, hör jag någon argumentera. Eftersom det synliga utrymmet aldrig kan bli mer än 100% har jag svårt att se hur en grupp skall kunna synliggöras, utan att en annan därigenom osynliggörs i motsvarande mån. Eller, om man prioriterar en sak så innebär det obönhörligen att något annat måste nedprioriteras. Därmed blir det liksom ofrånkomligt att dessa olika – verkliga eller förmenta – grupper ställs mot varandra.

Varför kan det inte räcka med att konstatera, acceptera och respektera att människor är lika och olika i olika avseenden?

Om att låta dom leda vägen

Linda Creed skaldade på 1970-talet en fras som jag länge burit med mig, och som på senaste tiden kommit att kännas alltmer rätt. I texten till låten ”The Greatest Love of All” (ursprungligen framförd av George Benson 1977, men kanske mest känd som ”Greatest Love of All” med Whitney Huston från 1980-talet) skrev hon frasen ”teach them well, and let hem lead the way”.

När jag hörde denna fras första gången, vilket torde ha varit i samband med att Whitney Huston fick en hit med stycket i fråga, tyckte jag nog mest att det bara var en bra fras. Fastnade i mitt medvetande gjorde den hur som helst. Men sedan dess har det hänt saker i mitt liv. Kring mitten av 1990-talet blev jag pappa två gånger och någon stans därikring började väl kanske den där strofen få en lite annan innebörd. Tiden gick och numera är dessa mina barn på väg att transformeras till vuxna; likaledes är deras polare, av vilka jag har förmånen att få se några även som mina vänner (det händer liksom någonting i relationen till arvingarnas polare när även de är på väg att transformeras till vuxna). Att umgås med dessa nittiotalister ger onekligen ytterligare en till dimension till den där strofen.

Ju mer jag umgås med ”mina” nittiotalister, desto mer inser jag hur rätt Linda Creed träffade. När det märkliga inträffar att dessa nittiotalister lär mig saker, då inser jag att det som Linda Creed skaldade inte bara var en poptext utan även ord på ett fenomen som kanske möjligen kan kokas ner till ”utveckling” eller ”framtid”. Vore jag alltjämt en dysterkvist kunde jag uppfatta detta som att min tid vore förbi, men eftersom jag numera (vilket möjligen förtjänar ett eget inlägg) ser positivt på livet och tillvaron, så ser jag detta som att dessa nittiotalister har vänligheten att ta med mig på resan mot framtiden.

Det känns faktiskt stort och jag känner mig både glad och hedrad att jag får vara med på den resan.

Därmed inte alls sagt att jag skulle varit den som lärt dom väl. Har jag tur har jag väl dock förmedlat någon liten användbar insikt till mina barn, och med ännu mera tur även till någon annan av dessa framtidspiloter. Jag känner mig, hur som helst, ganska trygg med att luta mig lätt tillbaka och låta dom leda vägen; vägen till framtiden.

Om övningskörning

Helt nyligen har jag börjat handleda min 17-åriga dotter vid övningskörning. Vi sitter där och snirklar oss fram i trafiken och resonerar om bra och andra sätt att köra bil på. Jag har ju trots allt haft körkort i över 30 år så någon liten erfarenhet, och kanske även någon liten insikt, har jag väl förskaffat mig. Jag noterar att hon i vissa avseenden har ett agerande i trafiken som påminner om andra som är ovana, och säkert påminner om hur även jag en gång – långt innan TV4 fanns – förde mig i trafiken. Men tiden har alltså slipat av ett och annat trubbigt hörn från min bilkörning. Har jag tur kan jag få henne att undvika i vart fall ett av de misstag jag själv gjort, och redan där är mycket vunnet.

Vi resonerar om allt det där som alla andra övningskörande föräldrar och deras ungdomar resonerar om. Avstånd, filbyten, rondeller (här brukar någon besserwisser göra ett instick och med uppnosig sälta förtydliga att det minsann heter cirkulationsplats), döda vinklar, trafikmärken, planera sin körning, vara tydlig med sina avsikter i förhållande till andra trafikanter, att faror plötsligt och oannonserat kan dyka upp och allt det där andra som ingår. Jag inser att det är en fasansfull massa information som faktiskt skall tas in och processas, som jag själv och alla andra vana förare gör med någon sorts automatik; i värsta fall med slarv. Och så inser jag att mina eventuella pedagogiska förmågor får tas till sitt yttersta för att det inte skall bli anförande av typen ”för att jag säger det”, utan för att i stället försöka skapa egna insikter hos unga fröken.

Men när vi sitter där och resonerar och medan jag försöker förmedla något användbart som hon kan ha med sig på vägen, slår det mig att detta är ju precis som med mitt föräldrauppdrag i övrigt. Förälderns uppdrag att utan pekpinnar försöka förmedla kunskaper som ger eget tänkande och trygghet för att sedan kunna fara alldeles själv där ute på livets väg. En dag framöver när hon övningskört klart och har ett alldeles eget körkort i sin hand, då behövs jag inte längre där bredvid. Och precis så tror jag att det är med föräldraskapet även i övrigt. Rätt gjort blir jag henne överflödig inte bara där i passagerarsätet utan överallt. Och kommer vi dithän en dag, då tror jag att har lyckats med mitt uppdrag som förälder.

Och gör jag det mesta alldeles rätt kommer hon att fråga mig, ”pappa, vill du åka med” alldeles självmant. Och då inte för att hon behöver mitt stöd, utan för att hon vill ha mig med på sin resa – fast som passagerare utan bestämmanderätt. En sådan förälder och handledare vill jag vara.

Om framgång

Jag har funderat en del på det där med framgång. Som med så mycket annat blir även detta begrepp allt oklarare med åren. Vid ett första slarvigt påseende kan framgång förknippas med blott materiella ting. Stort hus, stor bil och mycket cash. Addera gärna ett dagligt arbete som genererar goda intäkter och en titel med förment status. Där har vi det traditionella västerländska beviset på framgång. Och omvänt, den som bor i en liten ruffig lägenhet, har liten eller ingen bil och taskigt med cash, helst även med ett förment skitjobb, är framgångslös. Det vore som sagt enkelt att göra framgångsbedömningen enligt denna traditionella mall, men jag tvekar alltså alltmer att den bedömningen är den bästa.

Alltmer får jag i stället för mig att framgång handlar om annat, mer subtilt och inte alls lika pekuniärt mätbart. Mer får jag för mig att vara en god människa är mer av framgång än det där ytliga. Att kreera något bra.

Ett sätt att visa på skillnaden mellan framgång och framgång, som jag själva tycker är ganska tydligt, är musik. Det är skillnad på den sortens framgång som kan sägas bestå i att göra en låt som säljer flera miljoner skivor, kontra den sortens framgång som kan sägas bestå i att göra en låt som är riktigt bra. Ibland råkar förstås dessa båda sammanfalla, men inte alls alltid. Här ser i alla fall jag att framgångens olikheter träder lite i dagen.

Svaga minnen från ett samtal för många år sen dröjer sig kvar. En person uttryckte om en annan att den andre vore en förlorare eftersom denne jobbade i korvkiosk. Jag minns att jag spontant höll med, men också att jag långt efter att det där samtalet var över började tvivla på mitt medhållande. Tänk om den där personen i korvkiosken gladde hundra personer varje dag med inte bara en enkel men kanske smakfull måltid, utan även med ett vänligt bemötande och kanske goda ord som gjorde kunderna både mätta och glada. Hur kan det vara en förlust att göra hundra medmänniskor mätta och glada, kom jag att fråga mig. Något säger mig att fler än en person som betraktas som framgångsrik på det där ytliga sättet, passerar genom sin dag utan att skänka godhet eller glädje till en enda annan medmänniska.

Någon har sagt, vill jag minnas, att framgång är att leva sitt liv på det sätt man själv vill. Möjligen. Jag tror dock att det också spelar roll att man faktiskt inte låter sitt sätt att leva sitt liv på, går ut över andra. Här snuddar jag vid det där med att vara god mot sina medmänniskor, igen. Omvänt är jag dock ganska säker på att jag inte ser det som framgångsrikt att leva ett liv man verkligen inte vill leva. Det där med att vara trogen sig själv är av vikt, som jag ser det. Är det möjligen så enkelt att det handlar om att skapa sin alldeles egna framgång?

Om lycka

Är du lycklig? Denna kanske inte så vanliga fråga fick jag ställd till mig från en person för flera år sen. Sen har hon ställt den igen med ojämna mellanrum. Det är en bra fråga. Lite av en svår fråga, också. Den sedvaliga hälsningsfrasen är väl ”hur är det” eller ”hur mår du” eller något snarlikt. Men att fråga en medmänniska om denne är lycklig, tillhör kanske inte det allra vanligaste.

Varje gång som hon ställde den frågan till mig så fick det mig att tänka efter; att känna efter. Det intressanta med att besvara frågan är att det kräver en stunds eftertanke kring vad det är som gör mig lycklig, respektive olycklig. Tror man på dom där gamla sagorna så lever man lycklig i alla sina dar efter att man fått prinsessan och halva kungariket, e dyl. Kanske. Kanske inte. Här är jag av uppfattningen att det inte finns någon mall att göra bedömningen efter, utan att var och en får skapa sina egna bedömningskriterier. Gör man sin egen bedömning med utgångspunkt från någon annans bedömningskriterier ser jag en risk att svaret faktiskt blir fel.

För egen del misstänker jag under stundom att den som omedelbart besvarar frågan med ett tveklöst ja, mest gör det för att försöka övertyga sig själv om svaret. För att svaret skall bli rätt tror jag faktiskt att det krävs en stund eftertanke, efterkännande, reflektion.

Jag har provat själv att ställa denna fråga några gånger, till människor som jag möter. Deras reaktion brukar bli som min egen; en stunds eftertanke. Och sen tycker jag mig ha sett en min av förvåning när jag väl fått ett svar; oavsett om svaret varit nej eller ja. Kanske är det inte bara ovanligt att ställa denna fråga till andra. Kanske är det också lite ovanligt att vi ställer den till oss själva?

Så, är du lycklig?

Om att inte nå målen

Som tur var så transporterades jag genom den svenska grundskolan innan någon representant från de duktigas diktatur fått det pedagogiska ansvaret för svensk skola. Med tur menar jag att jag slapp utsättas för det som många idag utsätts för, nämligen att stämplas med att inte nå målen.

Min smala lycka var alltså den att jag växte upp i ett tidevarv när man var välkommen i den samhälleliga gemenskapen nästan rent automatiskt. Jag slutade skolan med föga imponerande betyg direkt efter årskurs nio och började arbeta; något gymnasium blev det aldrig. Under de följande elva åren hade jag ett antal olika arbeten; inget var särskilt märkvärdigt eller statusfyllt. Men jag trivdes för det mesta. Med modern terminologi hade jag varit en av dom som inte nådde de där målen som man måste nå för att gå arm i arm med alla andra välartade, in genom den samhälleliga gemenskapens pärleport. Jag kom trots det inte riktigt att känna mig såsom varandes utanför. Men kanske beror det just på att jag aldrig fick den där stämpeln; ”ej nått målen”. Kanske beror det på att jag släpptes in i den samhälleliga gemenskapen mina tillkortakommanden till trots. Högst sannolikt skulle det inte alls gått lika bra för mig i dagens hantering.

Nu upplever jag alltså att tiderna är annorlunda. Nu får jag uppfattningen att mål och betyg inte alls är för att eleverna skall få veta ”hur dom ligger till”, utan snarare för att gallra dessa så att de med etablissemangets gyldene omdömen får plats på främsta raden, medan vi andra helst schasas ut bakvägen vid nästa rast. Du ska nå målen, för att vara riktigt välkommen i den samhälleliga gemenskapen. Och dessa mål är ju då inte att du skall vara en god människa, utan att du har, eller kan ge sken av att ha, inhämtat så mycket teoretiskt kunnande som möjligt. Jag har lite svårt för det synsättet. Den där känslan av gallring slår liksom inte riktigt rot i mitt hjärta. Jag tror fortfarande att det borde finnas en rimlig plats åt oss alla.

Förmodligen naivt.

Måste vi människor nödvändigtvis sorteras i grupper skulle jag hellre vilja skilja den onda från de goda. Men så tänker inte den skola som har ansvaret för att bilda uppväxande medborgare. Det finns nog få som fått sträck, IG eller F i betyget, bara för att vederbörande var ond. Gissningsvis lika lite som någon fått 5, MVG eller A bara för att denne var god. Omvänt blir slutsatsen att i utbildningsetablissemangets mall är det bättre att vara ond och högpresterande, än god och lågpresterande. Kan någon förklara poängen med det för mig?

Vad ska då numera hända med oss som inte når målen? För min egen del kom jag alltså ganska hyfsat undan. Efter de där elva åren med olika arbeten väcktes något sorts intresse av att försöka förkovra mig ändå. Efter komvux och universitet så stod jag, lätt förvånad, där med en akademisk examen (jur kand) i min hand. Numera har jag ett arbete som väl för många kan tyckas vara ett sånt där med status. Men det hjälper inte. Jag känner mig i själen alltjämt som den där slashasen till 16-åring som inte nådde målen och som lämnade grundskolan bakom sig med en lättnadens suck och medelmåttiga betyg.

Men hur går det för min gelike idag? Hur går det när det inte finns arbeten för sådana som oss? Hur många av de som idag inte når målen, är det som om 20 år har ”statusjobb”. Hur många bortsorterade är det som i modern tid tillåts göra samma resa som jag gjort?

Kanske är poängen den att jag identifierar mig mer med dom som med dagens mått inte når målen, än dom där med guldstjärnor över hela betygsdokumentet. Kanske för att jag själv, helt klart var och kanske alltjämt är, en av dessa som med den aktuella måttstocken skulle schasats ut under rasten. Men också för att jag trots allt fortfarande uppfattar en människas värde i annat än guldkantade betyg, eller annat som på ytan enligt normen skall framstå som framgångsrikt.

Förmodligen naivt det också.