Är du lycklig? Denna kanske inte så vanliga fråga fick jag ställd till mig från en person för flera år sen. Sen har hon ställt den igen med ojämna mellanrum. Det är en bra fråga. Lite av en svår fråga, också. Den sedvaliga hälsningsfrasen är väl ”hur är det” eller ”hur mår du” eller något snarlikt. Men att fråga en medmänniska om denne är lycklig, tillhör kanske inte det allra vanligaste.
Varje gång som hon ställde den frågan till mig så fick det mig att tänka efter; att känna efter. Det intressanta med att besvara frågan är att det kräver en stunds eftertanke kring vad det är som gör mig lycklig, respektive olycklig. Tror man på dom där gamla sagorna så lever man lycklig i alla sina dar efter att man fått prinsessan och halva kungariket, e dyl. Kanske. Kanske inte. Här är jag av uppfattningen att det inte finns någon mall att göra bedömningen efter, utan att var och en får skapa sina egna bedömningskriterier. Gör man sin egen bedömning med utgångspunkt från någon annans bedömningskriterier ser jag en risk att svaret faktiskt blir fel.
För egen del misstänker jag under stundom att den som omedelbart besvarar frågan med ett tveklöst ja, mest gör det för att försöka övertyga sig själv om svaret. För att svaret skall bli rätt tror jag faktiskt att det krävs en stund eftertanke, efterkännande, reflektion.
Jag har provat själv att ställa denna fråga några gånger, till människor som jag möter. Deras reaktion brukar bli som min egen; en stunds eftertanke. Och sen tycker jag mig ha sett en min av förvåning när jag väl fått ett svar; oavsett om svaret varit nej eller ja. Kanske är det inte bara ovanligt att ställa denna fråga till andra. Kanske är det också lite ovanligt att vi ställer den till oss själva?
Så, är du lycklig?