Jag har funderat en del på det där med framgång. Som med så mycket annat blir även detta begrepp allt oklarare med åren. Vid ett första slarvigt påseende kan framgång förknippas med blott materiella ting. Stort hus, stor bil och mycket cash. Addera gärna ett dagligt arbete som genererar goda intäkter och en titel med förment status. Där har vi det traditionella västerländska beviset på framgång. Och omvänt, den som bor i en liten ruffig lägenhet, har liten eller ingen bil och taskigt med cash, helst även med ett förment skitjobb, är framgångslös. Det vore som sagt enkelt att göra framgångsbedömningen enligt denna traditionella mall, men jag tvekar alltså alltmer att den bedömningen är den bästa.
Alltmer får jag i stället för mig att framgång handlar om annat, mer subtilt och inte alls lika pekuniärt mätbart. Mer får jag för mig att vara en god människa är mer av framgång än det där ytliga. Att kreera något bra.
Ett sätt att visa på skillnaden mellan framgång och framgång, som jag själva tycker är ganska tydligt, är musik. Det är skillnad på den sortens framgång som kan sägas bestå i att göra en låt som säljer flera miljoner skivor, kontra den sortens framgång som kan sägas bestå i att göra en låt som är riktigt bra. Ibland råkar förstås dessa båda sammanfalla, men inte alls alltid. Här ser i alla fall jag att framgångens olikheter träder lite i dagen.
Svaga minnen från ett samtal för många år sen dröjer sig kvar. En person uttryckte om en annan att den andre vore en förlorare eftersom denne jobbade i korvkiosk. Jag minns att jag spontant höll med, men också att jag långt efter att det där samtalet var över började tvivla på mitt medhållande. Tänk om den där personen i korvkiosken gladde hundra personer varje dag med inte bara en enkel men kanske smakfull måltid, utan även med ett vänligt bemötande och kanske goda ord som gjorde kunderna både mätta och glada. Hur kan det vara en förlust att göra hundra medmänniskor mätta och glada, kom jag att fråga mig. Något säger mig att fler än en person som betraktas som framgångsrik på det där ytliga sättet, passerar genom sin dag utan att skänka godhet eller glädje till en enda annan medmänniska.
Någon har sagt, vill jag minnas, att framgång är att leva sitt liv på det sätt man själv vill. Möjligen. Jag tror dock att det också spelar roll att man faktiskt inte låter sitt sätt att leva sitt liv på, går ut över andra. Här snuddar jag vid det där med att vara god mot sina medmänniskor, igen. Omvänt är jag dock ganska säker på att jag inte ser det som framgångsrikt att leva ett liv man verkligen inte vill leva. Det där med att vara trogen sig själv är av vikt, som jag ser det. Är det möjligen så enkelt att det handlar om att skapa sin alldeles egna framgång?