Kategori: Reflektioner

Sedan några år har jag snöat in på damhockey i allmänhet och på favoritlaget SDE i synnerhet.

Påfallande ofta får jag samma fråga från personer i publiken när jag går och tittar på en SDHL-match. ”Spelar din dotter i något av lagen?” Svaret är nej. Det gör mig förbryllad att frågan över huvud taget ställs. Jag vågar påstå att ingen som går och tittar på en SHL-match får motsvarande fråga om dennes son spelar i något av lagen.

Jag får för mig att bakgrunden till att den där frågan ställs har något att göra med synen på damhockey. Att den liksom inte vore riktigt på riktigt, utan bara för de närmast sörjande. Något perifert som inte riktigt förtjänar att tas på allvar. Det är en mycket ledsam syn på saken, i mina ögon.

Det är 50 år sedan jag första gången fascinerades av hockey. Med stora gosseögon såg jag Honken, Uffe Sterner och gänget på en flimrande tv. Att titta på hockey-VM var liksom en tradition när jag var liten. Under åren som följt har intresset gått i vågor och även om det tidvis varit knappt skönjbart, har det aldrig upphört. För ungefär fem år sedan råkade jag mer eller mindre av en tillfällighet titta på några SDHL-matcher som dök upp på SVT. Jag blev fångad. Om jag ska försöka hitta vad som fångade mig så tror jag att det handlade om att det mer var finess och minde brölande hos damerna. Att det dock var på fullt allvar, gick inte att missa.

Ett par säsonger senare så fastnade mitt hjärta för SDE. Varför det blev just SDE är svårt att på något mer vetenskapligt sätt förstå och förklara. Det handlade mest om någon sorts attityd eller känsla, som jag uppfattade från det laget. Och nu är jag en återkommande supporter som hänger på varje hemmamatch.

Det där med jämställdhet är på något vis både krångligt och enkelt på en och samma gång. De kvinnor som enbart tjattrar om jämställdhet lämnar mig ofta kall. Men de som gör, imponerar i stället. De tjejer som inte bara pratar om att musikbranschen borde vara mer jämställd, utan som också tar upp gitarren och spelar. De tjejer som inte bara pratar om att hockeyn borde vara mer jämställd, utan som också tar upp klubban och spelar. De som gör, de imponerar på mig.

Fler än en har föraktfullt yttrat att damhockey inte är riktig hockey. Trams. Damhockey är mer hockey än vad herrhockey är, om du frågar mig. Mindre testo och mera hockey. Bättre kan det inte bli.

Men skillnaderna i förutsättningarna för damhockey och herrhockeyn är obegripligt stora. Och i någon mån bottnar det kanske i det där som jag inledde med. Att allt för många uppfattar damhockey som något obskyrt för de närmaste sörjande, när den rätteligen borde vara minst lika intresseväckande som herrhockey. Egentligen mer.

Börja titta på damhockey du också. En bra start hittar du på sdhl.se. Och ge era döttrar en klubba. Sannolikheten är stor att även du kommer att bli imponerad.

Det råder ingen brist på stora ord och höga röster i debatt och flöde när talare och skribenter skall inskärpa klimatfrågans betydelse. Det är både bra och dåligt. Bra är att det får fler att uppmärksamma saken, dåligt är att det riskerar att (här som beträffande allt annat) förleda läsare och lyssnare att tro att den som hörs mest också har mest rätt. Nyanser och eftertanke riskerar att gå förlorade, vilket är beklagligt när det gäller en så viktig fråga.

För egen del var jag ganska sen att vakna upp när det gäller mitt eget lilla bidrag till att försöka minska mitt klimatavtryck. Å andra sidan är jag ofta sen med det allra mesta, så inget nytt under solen där. Jag gillar filosofin att alla kan göra något, även om ingen kan göra allt. Så jag drar mitt förmenta klimatstrå till stacken genom att sortera mina sopor, köra hybridbil och andra små saker som jag kan råda över. Inga stora saker med andra ord, men ändå detta något som vi alla kan göra.

När jag så smått försöker ta in debatt och flöde i frågan blir jag i lika delar förfärad och trött. Främst av två skäl, tror jag. Dels för att allt för många högljudda i ämnet föreslår i allt väsentligt meningslösa åtgärder och dels för att (även den här) debatten och flödet närmast sekundsnabbt övergår till metadiskussioner.

I samma ögonblick som saker bli politik går det oftast över styr på något vis. Politik handlar allt för sällan om vett, sans och sakfrågor men allt för ofta om det som uttrycktes så väl i en av mina favoritfilmer The American President (1995), ”making you afraid of it and telling you who´s to blame for it”. Det är något påfallande osympatiskt med agitation av typen ”det är ditt fel att det är såhär” i motsats till det påtagligt mer sympatiska ”hur kan vi hjälpas åt för att göra det här bättre”.

Rent sakligt är det förstås också ett problem i sammanhanget att åtgärder på nivån fler och bredare gångvägar, förbud mot sugrör i plast och dylikt gör mindre för att lätta på klimatavtrycket än vad det riskerar att reta upp människor. Sverige, och även resten av Europa, gör bland de minsta klimatavtrycken i världen (1). Visst gör ett minskat bruk av plast miljönytta, men exempelvis förbud mot sugrör i plast gör sannolikt i bästa fall försumbar nytta i förhållande till vilken miljönytta det skulle göra att stänga ett par kolkraftverk. Den gamla devisen sila mygg och svälja kameler comes to mind.

Slår vi ihop skrämseltaktik, tonläge och mindre effektiva åtgärder så kommer klimatagitatorernas pedagogiska utmaning snart i dagen. Som jag ser det vore det alltså bättre att försöka få med oss alla på en förbättrande och meningsfull resa framåt under parollen ”alla kan göra något”, i stället för att fokusera på att få oss att framstå som skurkar eller känna skam. Men jag kan ju ha missuppfattat alltihopa, precis som vanligt.   

(1) https://kvartal.se/artiklar/jag-tvivlar-inte-pa-klimatkrisen-men-jag-tvivlar-pa-mediabilden/

I skrivande stund är Elin Ersson dömd för brott mot luftfartslagen av Göteborgs tingsrätt. Domen lär ha överklagats och vad hovrätten säger om saken är alltså inte känt när jag skriver dessa rader.

Om jag skulle förenkla det som läggs Elin Ersson till last skulle jag säga att hon tog lagen i egna händer. Hon lät sin egen uppfattning om rätt och fel få företräde framför vad lagen säger om rätt och fel.

I det mediala bruset har jag nog uppfattat det som att majoriteten av de som uttalar sig inte sympatiserar med Elin Erssons tilltag. Men jag kanske bara har lyssnat dåligt. För egen del tycker jag att hennes agerande är intressant och på sätt och vis tankeväckande, även om jag inte nödvändigtvis sympatiserar med hennes ställningstagande i sak.

Det som väcker mitt intresse är frågan om hur samhället skulle ha sett ut om ingen i historien satt sig upp mot den då rådande ordningen. Det är väl en variation på temat att om stenåldersbarnen gjort som deras föräldrar sagt åt dom så hade vi fortfarande levt på stenåldern. Rådande ordningar måste väl utmanas fortlöpande? Vad hade hänt om Rosa Parks inte tagit den där bussen? Säkert hade någon annan gjort det vid ett snare tillfälle. Hursom så tror jag att vi har ett antal civila olydiga att tacka för att en del gammalt är förbi och att vi i någon mån utvecklat vårt samhälle.

Här ligger det alltså en intressant konflikt mellan att rätta sig efter de regler som gäller för den samhälleliga samvaron å den ena sidan, mot att ta fajten med sådant som är knasigt och borde ändras. Svårigheten är naturligtvis att hålla isär sådant som bara är min egen personliga åsikt om vad som är fel, och vad som i något sorts högre sammanhang faktiskt är fel.

Ett ordnat samhälle behöver regler för samvaron, just för att det annars riskerar att inte vara ett ordnat samhälle. Eller, land skall med lag byggas som Karl XV sa. Samtidigt skall man hålla ett kritiskt öga på dessa lagar så att de är rimliga ur diverse olika perspektiv. Lagen bör ju vara rätt också, inte bara lag. Parallellt med detta ligger också det där med att allt som ”gått formellt korrekt till” inte heller behöver vara rätt i den där högre meningen. Exempelvis har ju fler än en politiker skyddat sitt omoraliska självskoende med att dom faktiskt bara har följt reglerna och inte gjort några formella fel.  

Den rådande ordningen behöver alltså utmanas och synas och då är det tur att det finns sådana som Elin Ersson som är beredda att försaka något för att hålla denna process igång.

I skrivande stund har Johanna Ottosson 102 395 prenumeranter på YouTube. Det är ju en ansenlig följarskara. Jag har tittat på hennes videor då och då och min personliga uppfattning är att hon har talang för det hon gör. Hennes sminkrutinvideo från den 6 mars 2018 är faktiskt briljant. Skulle jag försöka formulera det hela aningen vuxet skulle jag säga att hon har förmågan att göra något fungerande av kaoset hon lever i. För det verkar vara ett kaos. Bara genom att titta på hennes videor framträder detta kaos. Men samtidigt som detta kaos nästan övermannar henne, så lyckas hon också göra något konstruktivt och kreativt i, och av, det.

Men det där kaoset verkar inte bara vara en källa till hennes kreativa signatur på YouTube. Den verkar också vara en källa till en del besvär i livet. Att hon är som hon är, och har det som hon har det, utgör möjligen grunden för att hon gör det hon gör på det sättet hon gör det. Kort sagt, hennes kaos är både a gift and a curse…

Sannolikt är det en mycket motsägelsefull upplevelse att nå framgång – för det måste jag nog säga att Johanna har gjort – med en konstform som vilar på ett visst mått av destruktivitet. Den onda cirkeln är lätt att skönja runt hörnet; ju mer kaos hon har desto större blir hennes framgång och ju större hennes framgång blir desto större blir hennes kaos. Hur slutar en sådan spiral?

Johanna är inte den första konstnär som jag har hört talas om, vars grogrund för artisteriet är ett liv med ett betydande mått av kaos. Kanske kan man vända på det hela och säga att det är ont om stora konstnärer som lever – eller levt – stabila liv.

Samtidigt är det något fantastiskt med moderna plattformar av typen YouTube, som träder fram med Johanna (och många med henne). Vem som helst kan ta sin alldeles egna talang och verklighet och göra något alldeles eget av den. Det är något oemotståndligt sympatiskt med detta och med avsaknaden av mediala förståsigpåare som utgör filter mellan johannorna i världen, och oss andra. Sen får den mer eller mindre virala verkligheten ha sin gång.

Jag uppfattar alltså Johanna som lite all over the place och hyfsat out of control. Men samtidigt känner jag någon sorts sympati för henne. Nånstans i hennes kaos skymtar det fram en liten sökande flicka som bara försöker hitta rätt i en ack så konstig och förvirrande värld; don’t we all? Samtidigt som hon gapar och svär så är hon skör och sökande. Hon är liksom flera saker på en gång. Eller som åsnan i Shrek sa, människor består av olika lager…

Johanna är ju inte mer än människa.

I skrivande stund är Johanna ”offline”. Jag tycker att det kan finnas anledning för mig att inte säga mer än så om den saken. Det får i stället bli upp till Johanna själv hur hon framöver väljer att kommunicera det som händer i hennes liv. Och jag kan tycka att andra borde ge henne samma utrymme.

Igen, Johanna är ju inte mer än människa.

Att hitta en riktigt bra definition på begreppet starstruck visade sig knepigare än jag väntat mig. Om jag dock framgent i denna text håller mig till den ungefärliga definitionen opåkallat fångad av en persons blotta existens eller närvaro och inte huvudsakligen av dennes gärningar, så har jag i alla fall något att hålla mig till. Mer handfast uttryckt, att stå och glo som ett fån med öppen mun bara för att just hen är där.

För egen del blir jag mycket sällan starstruck. Jag tror delvis att beror på att jag i hyfsat unga år jobbade som springsjas på Sveriges Radio och då handfast noterade att även s.k. kändisar var alldeles vanliga människor. Dom åren gjorde liksom att det där med förment stjärnglans blev just förment. Trots allt så har jag blivit starstruck tre gånger i mitt liv (om jag nu minns rätt).

Första gången var 1980 när jag hade fångats av filmen Barnens Ö och plötsligt befann mig i samma rum som filmens regissör Kay Pollak. Då blev jag sådär fånigt fångad av hans blotta närvaro i rummet. Jag minns att jag skrev ett brev till honom efter det mötet, och faktiskt fick svar.

Andra gången var för några år sedan när jag i förbigående mötte Björn Ulvaeus i Täby Centrum. Eller mötte, våra vägar korsades dryga metern ifrån varandra medan vi båda var på väg åt varsitt håll. Inte mycket till möte, men ändå infann sig den där starstruckkänslan där och då.

Tredje (och gissningsvis sista; om jag inte skulle råka springa ihop med Michael B. Tretow förstås) gången var den 9 oktober 2015. Under sommaren 2015 hade jag kommit till insikt om att Browsing Collection är ett skitbra band. Allra coolast i bandet var trummisen. Den där dagen skulle dom spela på Debaser Strand och självklart gick jag dit. Min vana trogen var jag ute i god tid och när jag stod och väntade i lokalen så kom trummisen gående över golvet, bara ett par meter från där jag hängde. Då infann sig den där känslan igen. Där var hon, coola och kompetenta Carro. På riktigt. Mitt framför näsan på mig. Wow. En mycket märklig upplevelse att liksom övermannas av det där starstruckiga. Och påtagligt skämmigt också för den delen, kunde jag konstatera. Jag vill ju vara en hyfsat klok och eftertänksam varelse, och inte allt för ytlig eller lättköpt. En mindre intern konflikt uppstod. Det tog väl inte så många minuter för den där känslan att klinga av, men den hade onekligen infunnit sig för en stund. Hur kom det sig?

Om jag ska försöka mildra mina egna svagheter skulle jag argumentera att det som jag lägger mig själv till last ovan inte är att vara starstuck ”på riktigt”. Att jag upplevde någon sorts överdriven respekt för dessa tre har ju i grunden med att göra vad de har skapat och inte bara att de är typ kända. Jag skulle sannolikt inte bry mig ett jota om jag skulle råka möta Beyoncé, eftersom jag inte är imponerad av hennes gärningar. Så möjligen var jag inte starstruck i ordets rätta bemärkelse ändå. Sådär, då har jag förbättrat självkänslan lite.

Vem skulle få dig att bli starstruck?

1987 hade den då 26-åriga brittiska sångerskan Alison Moyet en hit med en cover av låten ”Weak in the Presence of Beauty” (skriven av Michael Ward och Rob Clarke och ursprungligen framförd av deras band Floy Joy). Låten i sig var – i mina öron – inget mästerverk, men satte icke förty fingret på ett kraftfullt fenomen. Skönhetens styrka. Hyfsat nyligen skrev den nu 20-åriga svenska sångerskan Molly Pettersson Hammar något på Instagram om att hon drabbas av tourettes syndrom i närheten av snygga killar. Även det alltså om skönhetens styrka. Jag vågar, inte bara med det nyss nämnda i ryggen utan på helt eget bevåg baserat på helt egna disparata erfarenheter, göra gällande att skönhetens styrka faktiskt existerar.

Det råder en konflikt i mitt huvud angående denna styrka. Jag vill ju vara en någorlunda tänkande varelse och inte allt för ytlig och lättköpt. Därför blir det alltså en mindre inre konflikt när jag något motvilligt inser att även jag kan drabbas av skönhetens styrka. Ganska ofta dessutom.

Men vad är då snyggt och vad är det inte? Fler än en gång har jag mötts av en blandning av förvåning och oförstående när jag kostat på mig att inför andra förkunna att jag tycker att en viss angiven kvinna är snygg. Samtidigt har jag mer än en gång vänt mig om efter kvinnor som, när jag tänker efter, faktiskt inte är snygga egentligen. Inget verkar alltså vara så enkelt som det ser ut?

Detta får mig att tro att det finns dom som liksom är genetiskt mekaniskt attraktiva; dom där som jag vände mig om efter trots att dom egentligen inte fångade mig, och så finns det dom där som är snygga; som för något ögonblick genererar den där hissnande bergådalbanekänslan i maggropen – dom som jag kan stanna upp och tänka på även långt efter att de har försvunnit ut ur mitt synfält. Magnus Uggla formulerade det där med genetiskt mekaniskt attraktiv lite halvfinurligt 1980 i låten Skandal bjotis; ”när jag blir tänd på en vamp är det som känns inte kärlek, det är kramp”.

Det där leder mig till att tro att det både finns något mer eller mindre allmängiltigt när det gäller vem som är snygg, samtidigt – och det är väl just det där med samtidigt som gör det lite förvirrande – som det är en väsentligen subjektiv upplevelse.

Men den fagra ytan kan vara ack så förledande. Det gäller alltså att se upp för diskrepansen mellan utsidan och insidan; den som är snygg kan ju samtidigt vara ond. Din personlighet har alltså inte några fördelar av att ditt yttre är fagert. Uppfattningen att du är snygg står därmed liksom ensam för sig själv på något vis och har inget att göra med vad jag faktiskt tycker om dig som person.

Fast jag egentligen upplever att jag liksom skulle vilja vara lite bättre än en som blir klen av skönhet, som Alison sjöng på 1980-talet, så kan jag bara lika krasst som motvilligt erkänna att jag inte är bättre än så; jag blir klen av dessa exteriöra tillfälligheter. Dessa ack så fångade exteriöra tillfälligheter.

Not. Huruvida det är en hon/han/hen som är snygg beror ju blott och enbart på betraktarens synsätt.