Om exteriöra tillfälligheter

1987 hade den då 26-åriga brittiska sångerskan Alison Moyet en hit med en cover av låten ”Weak in the Presence of Beauty” (skriven av Michael Ward och Rob Clarke och ursprungligen framförd av deras band Floy Joy). Låten i sig var – i mina öron – inget mästerverk, men satte icke förty fingret på ett kraftfullt fenomen. Skönhetens styrka. Hyfsat nyligen skrev den nu 20-åriga svenska sångerskan Molly Pettersson Hammar något på Instagram om att hon drabbas av tourettes syndrom i närheten av snygga killar. Även det alltså om skönhetens styrka. Jag vågar, inte bara med det nyss nämnda i ryggen utan på helt eget bevåg baserat på helt egna disparata erfarenheter, göra gällande att skönhetens styrka faktiskt existerar.

Det råder en konflikt i mitt huvud angående denna styrka. Jag vill ju vara en någorlunda tänkande varelse och inte allt för ytlig och lättköpt. Därför blir det alltså en mindre inre konflikt när jag något motvilligt inser att även jag kan drabbas av skönhetens styrka. Ganska ofta dessutom.

Men vad är då snyggt och vad är det inte? Fler än en gång har jag mötts av en blandning av förvåning och oförstående när jag kostat på mig att inför andra förkunna att jag tycker att en viss angiven kvinna är snygg. Samtidigt har jag mer än en gång vänt mig om efter kvinnor som, när jag tänker efter, faktiskt inte är snygga egentligen. Inget verkar alltså vara så enkelt som det ser ut?

Detta får mig att tro att det finns dom som liksom är genetiskt mekaniskt attraktiva; dom där som jag vände mig om efter trots att dom egentligen inte fångade mig, och så finns det dom där som är snygga; som för något ögonblick genererar den där hissnande bergådalbanekänslan i maggropen – dom som jag kan stanna upp och tänka på även långt efter att de har försvunnit ut ur mitt synfält. Magnus Uggla formulerade det där med genetiskt mekaniskt attraktiv lite halvfinurligt 1980 i låten Skandal bjotis; ”när jag blir tänd på en vamp är det som känns inte kärlek, det är kramp”.

Det där leder mig till att tro att det både finns något mer eller mindre allmängiltigt när det gäller vem som är snygg, samtidigt – och det är väl just det där med samtidigt som gör det lite förvirrande – som det är en väsentligen subjektiv upplevelse.

Men den fagra ytan kan vara ack så förledande. Det gäller alltså att se upp för diskrepansen mellan utsidan och insidan; den som är snygg kan ju samtidigt vara ond. Din personlighet har alltså inte några fördelar av att ditt yttre är fagert. Uppfattningen att du är snygg står därmed liksom ensam för sig själv på något vis och har inget att göra med vad jag faktiskt tycker om dig som person.

Fast jag egentligen upplever att jag liksom skulle vilja vara lite bättre än en som blir klen av skönhet, som Alison sjöng på 1980-talet, så kan jag bara lika krasst som motvilligt erkänna att jag inte är bättre än så; jag blir klen av dessa exteriöra tillfälligheter. Dessa ack så fångade exteriöra tillfälligheter.

Not. Huruvida det är en hon/han/hen som är snygg beror ju blott och enbart på betraktarens synsätt.