Om olikheter

Media, både gamla och nya och de mittemellan, förefaller fyllda av att lyfta fram människors olikheter och att ställa dessa olikheter mot varandra. För det mesta tycker jag mig få en bild av att mänskligheten blott består av minoriteter av allehanda slag, och att någon majoritet inte finns längre. Och där ute i bruset ägnar sig alltså vissa åt att markera dessa olikheter och dessa minoriteter, och alltså inte sällan på ett sätt så att dessa ställs i någon sorts motsatsförhållande till varandra. Det har på något sätt nästan blivit ett minoritetsrally där ute – den som kan räkna upp flest minoriteter samtidigt vinner.

Vid en hastig blick kan en del av detta först framstå som ganska förståndigt, tänker jag lite slarvigt. Det är väl bra att någon talar för utsatta grupper, som kanske har svårt att tala för sig själva. Men sen blir jag konfunderad och ju mer jag tänker på saken, desto konstigare blir det hela för mig.

Människor är olika, på en massa sätt. Men på andra sätt är människor lika. Varför kan det inte vara tillräckligt att konstatera det, att acceptera det och att respektera det? Vad är egentligen nyttan med att sortera in mänskligheten i olika minoriteter? Ger det något annat än att ställa dessa minoriteter i någon sorts motsatsförhållande till varandra?

Det handlar om att synliggöra denna grupp, hör jag någon argumentera. Eftersom det synliga utrymmet aldrig kan bli mer än 100% har jag svårt att se hur en grupp skall kunna synliggöras, utan att en annan därigenom osynliggörs i motsvarande mån. Eller, om man prioriterar en sak så innebär det obönhörligen att något annat måste nedprioriteras. Därmed blir det liksom ofrånkomligt att dessa olika – verkliga eller förmenta – grupper ställs mot varandra.

Varför kan det inte räcka med att konstatera, acceptera och respektera att människor är lika och olika i olika avseenden?