I början av sommaren var jag på begravning. Det var Kalles begravning; Kalle var en ett år yngre polare från högstadietiden (och den första gitarrist jag träffade som liksom satt ihop med – var ett med – gitarren). Alltså en polare från en helt annan tid och ett helt annat liv. Jag hade inte träffat Kalle på sisådär 35 år när jag nåddes av beskedet att han kvitterat det jordiska. Ändå kändes det, av någon anledning, helt självklart att gå på hans begravning den där soliga junidagen.
Det blev inte bara ett farväl av Kalle utan även några insikter, bl.a. om att nästan en generation har gått sedan jag träffade Kalle och att livet gjort saker med oss under den tiden. Att det liksom gått en generation blev också tydligt genom att Kalles barn var där för att ta farväl av sin pappa; barn som idag är äldre än vad Kalle var sista gången jag träffade honom då i en svunnen tid.
På begravningen träffade jag även tre andra gamla polare från samma svunna tid och samma svunna liv. Tre medelålders gentlemen; vi som var på gränsen till odödliga när vi hängde då för en generation sedan. Det var något rofyllt i att titta på de där tre åldrande gamla polarna, krama om dom och garva åt hur jävla gamla vi (plötsligt) hade blivit. Hade vi sagt då för ungefär 30 år sedan när vi sågs senaste gången, ”vi ses på Kalles begravning”, så hade vi kanske hört orden men omöjligt förstått dessas innebörd. Nu var det plötsligt en oundviklig realitet. Vad som är begripligt för oss människor kan onekligen ändras över tid.
När jag landat lite i den där upplevelsen som Kalles begravning blev så slog det mig att det är något befriande i att inte längre leva i villfarelsen att jag skulle vara odödlig. Det känns lite som att det där kriget i vilket man skall bevisa sig, är över. I stället har en fred inträtt i vilken jag kan bortse från det där bevisandet och sånt som hör det till, för att i stället se och uppskatta dom små sakerna i livet – dom som gör att dagen idag blir en bra dag (skit samma om gårdagen blev sådär eller vad morgondagen må slänga framför mig).
Visst består livet även idag av ett och annat predikament. Men insikten att jag klarat mig hyfsat väl hittills, trots en och annan motgång, leder mig att tro att det kommer att gå hyfsat bra även den tid som jag har kvar. Och att oroa sig över den framtid som ingen av oss ändå känner eller bemästrar, framstår numera mest som ett meningslöst slöseri (finns det meningsfulla slöserier?) med energi; que sera sera…
Tack Kalle. Tack för att jag fick vara din polare då en gång för länge sedan, men mest för att du såg till att skapa en stund där jag förstod att insikten om den försvunna odödligheten inte är ett problem, utan en befrielse och en väg till inre ro.