Som tur var så transporterades jag genom den svenska grundskolan innan någon representant från de duktigas diktatur fått det pedagogiska ansvaret för svensk skola. Med tur menar jag att jag slapp utsättas för det som många idag utsätts för, nämligen att stämplas med att inte nå målen.
Min smala lycka var alltså den att jag växte upp i ett tidevarv när man var välkommen i den samhälleliga gemenskapen nästan rent automatiskt. Jag slutade skolan med föga imponerande betyg direkt efter årskurs nio och började arbeta; något gymnasium blev det aldrig. Under de följande elva åren hade jag ett antal olika arbeten; inget var särskilt märkvärdigt eller statusfyllt. Men jag trivdes för det mesta. Med modern terminologi hade jag varit en av dom som inte nådde de där målen som man måste nå för att gå arm i arm med alla andra välartade, in genom den samhälleliga gemenskapens pärleport. Jag kom trots det inte riktigt att känna mig såsom varandes utanför. Men kanske beror det just på att jag aldrig fick den där stämpeln; ”ej nått målen”. Kanske beror det på att jag släpptes in i den samhälleliga gemenskapen mina tillkortakommanden till trots. Högst sannolikt skulle det inte alls gått lika bra för mig i dagens hantering.
Nu upplever jag alltså att tiderna är annorlunda. Nu får jag uppfattningen att mål och betyg inte alls är för att eleverna skall få veta ”hur dom ligger till”, utan snarare för att gallra dessa så att de med etablissemangets gyldene omdömen får plats på främsta raden, medan vi andra helst schasas ut bakvägen vid nästa rast. Du ska nå målen, för att vara riktigt välkommen i den samhälleliga gemenskapen. Och dessa mål är ju då inte att du skall vara en god människa, utan att du har, eller kan ge sken av att ha, inhämtat så mycket teoretiskt kunnande som möjligt. Jag har lite svårt för det synsättet. Den där känslan av gallring slår liksom inte riktigt rot i mitt hjärta. Jag tror fortfarande att det borde finnas en rimlig plats åt oss alla.
Förmodligen naivt.
Måste vi människor nödvändigtvis sorteras i grupper skulle jag hellre vilja skilja den onda från de goda. Men så tänker inte den skola som har ansvaret för att bilda uppväxande medborgare. Det finns nog få som fått sträck, IG eller F i betyget, bara för att vederbörande var ond. Gissningsvis lika lite som någon fått 5, MVG eller A bara för att denne var god. Omvänt blir slutsatsen att i utbildningsetablissemangets mall är det bättre att vara ond och högpresterande, än god och lågpresterande. Kan någon förklara poängen med det för mig?
Vad ska då numera hända med oss som inte når målen? För min egen del kom jag alltså ganska hyfsat undan. Efter de där elva åren med olika arbeten väcktes något sorts intresse av att försöka förkovra mig ändå. Efter komvux och universitet så stod jag, lätt förvånad, där med en akademisk examen (jur kand) i min hand. Numera har jag ett arbete som väl för många kan tyckas vara ett sånt där med status. Men det hjälper inte. Jag känner mig i själen alltjämt som den där slashasen till 16-åring som inte nådde målen och som lämnade grundskolan bakom sig med en lättnadens suck och medelmåttiga betyg.
Men hur går det för min gelike idag? Hur går det när det inte finns arbeten för sådana som oss? Hur många av de som idag inte når målen, är det som om 20 år har ”statusjobb”. Hur många bortsorterade är det som i modern tid tillåts göra samma resa som jag gjort?
Kanske är poängen den att jag identifierar mig mer med dom som med dagens mått inte når målen, än dom där med guldstjärnor över hela betygsdokumentet. Kanske för att jag själv, helt klart var och kanske alltjämt är, en av dessa som med den aktuella måttstocken skulle schasats ut under rasten. Men också för att jag trots allt fortfarande uppfattar en människas värde i annat än guldkantade betyg, eller annat som på ytan enligt normen skall framstå som framgångsrikt.
Förmodligen naivt det också.