I flödet på Instagram fladdrar det förbi ett klipp som en ung kvinna har lagt ut. Hon berättar om en taggig inre resa nära förknippad med hennes relation till sitt yttre. Jag känner henne inte alls, man jag har av olika tillfälligheter sett henne några gånger.
Skrivandet stannar upp. Jag borde kanske inte skiva om detta. Den sociala matrisen som gäller för närvarande medger inte att en gubbjävel uttalar sig om en (ung) kvinnas utseende. Men eftersom jag försöker säga något som har med mer än hennes utseende att göra, tar jag risken. Vilken samhällets dom blir, får vi därmed se.
Det som slagit mig när jag råkat se henne är att hennes yttre på ett tämligen påtagligt sätt är henne till fördel. Låt vara att jag visserligen inte formulerade den reflektionen fullt lika semantiskt välordnat då när den slog mig. När hon då berättar om sin tidigare mycket negativa relation till sitt eget yttre, blir jag först förvånad – hon kan hon, som ser ut sådär, tycka så illa om sig själv? – och sedan dyster; varför ska hon, som ser ut sådär, tycka så illa om sig själv?
Det samhälle vi lever i skapar mängder med förväntningar. Vi ska vara framgångsrika, snygga, rika, lyckliga, bla bla bla. Och eftersom förväntningar är besvikelsens moder så ligger det ju allt för nära till hands att utebliven uppfyllnad av endera av dessa förväntningar, skapar just besvikelse. Att samhället förmår oss till olika grader av självhat är så korkat att det är svårt att klä i anständiga ordalag.
Den unga kvinnans beskrivning av att hon känt att hon inte duger som hon är, träffar mig av någon anledning. Vad jag och alla andra må ha för uppfattning om henne hamnar liksom i bakvattnet förstår jag. Hennes egen självbild tar över och hon beskriver något hur hon har försökt övermanna denna negativa självbild; på helt fel sätt skulle hon till slut förstå.
En parameter som kanske spelat in för henne är hennes ungdom. I den ändan av livet som hon befinner sig i är ju utforskandet av den egna identiteten mera påtagligt än i den ändan som jag befinner mig. Och medan man kanske letar efter vem man är där inne, så får det där som man på utsidan ser ut att vara, en mera påtaglig plats.
Att hon ändå kommit igenom den där dimman och kommit att tycka om sitt eget yttre som det nu råkar vara, värmer mig dock. Det finns hopp, tänker jag. Om hon har gått från att hata sig yttre, till att tycka om det – då finns det hopp; även för alla andra som inte kommit dit ännu.
Det jag skrev ovan är förstås helt fel. Rätt formulerat borde väl vara – varför ska någon, oavsett hur hen ser ut, behöva tycka illa om sig själv.