Sedan några år har jag snöat in på damhockey i allmänhet och på favoritlaget SDE i synnerhet.
Påfallande ofta får jag samma fråga från personer i publiken när jag går och tittar på en SDHL-match. ”Spelar din dotter i något av lagen?” Svaret är nej. Det gör mig förbryllad att frågan över huvud taget ställs. Jag vågar påstå att ingen som går och tittar på en SHL-match får motsvarande fråga om dennes son spelar i något av lagen.
Jag får för mig att bakgrunden till att den där frågan ställs har något att göra med synen på damhockey. Att den liksom inte vore riktigt på riktigt, utan bara för de närmast sörjande. Något perifert som inte riktigt förtjänar att tas på allvar. Det är en mycket ledsam syn på saken, i mina ögon.
Det är 50 år sedan jag första gången fascinerades av hockey. Med stora gosseögon såg jag Honken, Uffe Sterner och gänget på en flimrande tv. Att titta på hockey-VM var liksom en tradition när jag var liten. Under åren som följt har intresset gått i vågor och även om det tidvis varit knappt skönjbart, har det aldrig upphört. För ungefär fem år sedan råkade jag mer eller mindre av en tillfällighet titta på några SDHL-matcher som dök upp på SVT. Jag blev fångad. Om jag ska försöka hitta vad som fångade mig så tror jag att det handlade om att det mer var finess och minde brölande hos damerna. Att det dock var på fullt allvar, gick inte att missa.
Ett par säsonger senare så fastnade mitt hjärta för SDE. Varför det blev just SDE är svårt att på något mer vetenskapligt sätt förstå och förklara. Det handlade mest om någon sorts attityd eller känsla, som jag uppfattade från det laget. Och nu är jag en återkommande supporter som hänger på varje hemmamatch.
Det där med jämställdhet är på något vis både krångligt och enkelt på en och samma gång. De kvinnor som enbart tjattrar om jämställdhet lämnar mig ofta kall. Men de som gör, imponerar i stället. De tjejer som inte bara pratar om att musikbranschen borde vara mer jämställd, utan som också tar upp gitarren och spelar. De tjejer som inte bara pratar om att hockeyn borde vara mer jämställd, utan som också tar upp klubban och spelar. De som gör, de imponerar på mig.
Fler än en har föraktfullt yttrat att damhockey inte är riktig hockey. Trams. Damhockey är mer hockey än vad herrhockey är, om du frågar mig. Mindre testo och mera hockey. Bättre kan det inte bli.
Men skillnaderna i förutsättningarna för damhockey och herrhockeyn är obegripligt stora. Och i någon mån bottnar det kanske i det där som jag inledde med. Att allt för många uppfattar damhockey som något obskyrt för de närmaste sörjande, när den rätteligen borde vara minst lika intresseväckande som herrhockey. Egentligen mer.
Börja titta på damhockey du också. En bra start hittar du på sdhl.se. Och ge era döttrar en klubba. Sannolikheten är stor att även du kommer att bli imponerad.