Om tiden

Med stigande ålder upplever jag att det där med tid blir alltmer besvärligt. I ungdomens fagra vår bestod tiden av ett nu och ganska lite , samt ett oändligt sen. Numera förefaller i stället tiden bestå av ett nu, massor med och lite sen. Själva nuet har väl ungefär samma storlek som förr, men dom där andra två parametrarna har liksom bytt omfattning med varandra på något vis.

Jag inser också att det faktum att dået (om det ordet inte finns, så uppfinner jag det nu) är så pass närvarande att jag liksom inte riktigt kan få grepp om var i tiden som min själ befinner sig. I hjärtat känner jag mig nog mest fortfarande som den där 16-årige slyngeln som stod nedanför Gröna Lunds stora scen sommaren 1978, tittade på The Runaways och var enastående förälskad i deras trummis Sandy West. Eftersom den grabben alltjämt bor där innanför mitt bröst, är det så svårt att liksom axla det som de samhälleliga normerna förväntar sig av en 51-årig gubbe.

Åren och det som livet har bjudit, har förskaffat mig erfarenhet och möjligen en och annan insikt eller visdom; men dock inte riktigt förmåga att använda dessa. När jag hör uttrycket ”du är för gammal för att…” så har jag oftast svårt att förstå det eftersom han där på insidan så envist håller sig kvar. Det är som att jag inte riktigt kan förstå att han är i fysisk mening för evigt borta, eftersom han liksom äger insidan alltjämt.

Nu menar jag inte alls att jag på något vis längtar tillbaka eller hoppas på evig ungdom. Inte heller kan jag känna något behov av att liksom göra om livet. Det där med ”hade jag bara vetat då” känns som feltänk tycker jag. Allt det jag gjort – både stolligt och bra – är ju det som gjort mig till den jag är. Och inget säger väl att jag skulle bli ”bättre” eller att livet skulle bli ”bättre” om jag sprang runt med någon sorts facit i händerna hela dagarna.

När jag kommunicerar med dom där nittiotalisterna som jag känner så gör denna kronologiska förvirring sig ganska tydligt påmind. Skulle jag uttrycka det förenklat så uppfattar jag avståndet mellan mig och dessa nittiotalister som mindre, än vad dom högst sannolikt gör. Jag är äldre för dom, än vad dom är yngre för mig. Typ. Och kanske är det just i dom dialogerna som mina inre motstridigheter mellan dåtidens jag och dagens jag – som båda finns med mig parallellt, blir som mest påtagliga.

Om att låta dom leda vägen

Linda Creed skaldade på 1970-talet en fras som jag länge burit med mig, och som på senaste tiden kommit att kännas alltmer rätt. I texten till låten ”The Greatest Love of All” (ursprungligen framförd av George Benson 1977, men kanske mest känd som ”Greatest Love of All” med Whitney Huston från 1980-talet) skrev hon frasen ”teach them well, and let hem lead the way”.

När jag hörde denna fras första gången, vilket torde ha varit i samband med att Whitney Huston fick en hit med stycket i fråga, tyckte jag nog mest att det bara var en bra fras. Fastnade i mitt medvetande gjorde den hur som helst. Men sedan dess har det hänt saker i mitt liv. Kring mitten av 1990-talet blev jag pappa två gånger och någon stans därikring började väl kanske den där strofen få en lite annan innebörd. Tiden gick och numera är dessa mina barn på väg att transformeras till vuxna; likaledes är deras polare, av vilka jag har förmånen att få se några även som mina vänner (det händer liksom någonting i relationen till arvingarnas polare när även de är på väg att transformeras till vuxna). Att umgås med dessa nittiotalister ger onekligen ytterligare en till dimension till den där strofen.

Ju mer jag umgås med ”mina” nittiotalister, desto mer inser jag hur rätt Linda Creed träffade. När det märkliga inträffar att dessa nittiotalister lär mig saker, då inser jag att det som Linda Creed skaldade inte bara var en poptext utan även ord på ett fenomen som kanske möjligen kan kokas ner till ”utveckling” eller ”framtid”. Vore jag alltjämt en dysterkvist kunde jag uppfatta detta som att min tid vore förbi, men eftersom jag numera (vilket möjligen förtjänar ett eget inlägg) ser positivt på livet och tillvaron, så ser jag detta som att dessa nittiotalister har vänligheten att ta med mig på resan mot framtiden.

Det känns faktiskt stort och jag känner mig både glad och hedrad att jag får vara med på den resan.

Därmed inte alls sagt att jag skulle varit den som lärt dom väl. Har jag tur har jag väl dock förmedlat någon liten användbar insikt till mina barn, och med ännu mera tur även till någon annan av dessa framtidspiloter. Jag känner mig, hur som helst, ganska trygg med att luta mig lätt tillbaka och låta dom leda vägen; vägen till framtiden.

Om lycka

Är du lycklig? Denna kanske inte så vanliga fråga fick jag ställd till mig från en person för flera år sen. Sen har hon ställt den igen med ojämna mellanrum. Det är en bra fråga. Lite av en svår fråga, också. Den sedvaliga hälsningsfrasen är väl ”hur är det” eller ”hur mår du” eller något snarlikt. Men att fråga en medmänniska om denne är lycklig, tillhör kanske inte det allra vanligaste.

Varje gång som hon ställde den frågan till mig så fick det mig att tänka efter; att känna efter. Det intressanta med att besvara frågan är att det kräver en stunds eftertanke kring vad det är som gör mig lycklig, respektive olycklig. Tror man på dom där gamla sagorna så lever man lycklig i alla sina dar efter att man fått prinsessan och halva kungariket, e dyl. Kanske. Kanske inte. Här är jag av uppfattningen att det inte finns någon mall att göra bedömningen efter, utan att var och en får skapa sina egna bedömningskriterier. Gör man sin egen bedömning med utgångspunkt från någon annans bedömningskriterier ser jag en risk att svaret faktiskt blir fel.

För egen del misstänker jag under stundom att den som omedelbart besvarar frågan med ett tveklöst ja, mest gör det för att försöka övertyga sig själv om svaret. För att svaret skall bli rätt tror jag faktiskt att det krävs en stund eftertanke, efterkännande, reflektion.

Jag har provat själv att ställa denna fråga några gånger, till människor som jag möter. Deras reaktion brukar bli som min egen; en stunds eftertanke. Och sen tycker jag mig ha sett en min av förvåning när jag väl fått ett svar; oavsett om svaret varit nej eller ja. Kanske är det inte bara ovanligt att ställa denna fråga till andra. Kanske är det också lite ovanligt att vi ställer den till oss själva?

Så, är du lycklig?