Kategori: Om livet

Linda Creed skaldade på 1970-talet en fras som jag länge burit med mig, och som på senaste tiden kommit att kännas alltmer rätt. I texten till låten ”The Greatest Love of All” (ursprungligen framförd av George Benson 1977, men kanske mest känd som ”Greatest Love of All” med Whitney Huston från 1980-talet) skrev hon frasen ”teach them well, and let hem lead the way”.

När jag hörde denna fras första gången, vilket torde ha varit i samband med att Whitney Huston fick en hit med stycket i fråga, tyckte jag nog mest att det bara var en bra fras. Fastnade i mitt medvetande gjorde den hur som helst. Men sedan dess har det hänt saker i mitt liv. Kring mitten av 1990-talet blev jag pappa två gånger och någon stans därikring började väl kanske den där strofen få en lite annan innebörd. Tiden gick och numera är dessa mina barn på väg att transformeras till vuxna; likaledes är deras polare, av vilka jag har förmånen att få se några även som mina vänner (det händer liksom någonting i relationen till arvingarnas polare när även de är på väg att transformeras till vuxna). Att umgås med dessa nittiotalister ger onekligen ytterligare en till dimension till den där strofen.

Ju mer jag umgås med ”mina” nittiotalister, desto mer inser jag hur rätt Linda Creed träffade. När det märkliga inträffar att dessa nittiotalister lär mig saker, då inser jag att det som Linda Creed skaldade inte bara var en poptext utan även ord på ett fenomen som kanske möjligen kan kokas ner till ”utveckling” eller ”framtid”. Vore jag alltjämt en dysterkvist kunde jag uppfatta detta som att min tid vore förbi, men eftersom jag numera (vilket möjligen förtjänar ett eget inlägg) ser positivt på livet och tillvaron, så ser jag detta som att dessa nittiotalister har vänligheten att ta med mig på resan mot framtiden.

Det känns faktiskt stort och jag känner mig både glad och hedrad att jag får vara med på den resan.

Därmed inte alls sagt att jag skulle varit den som lärt dom väl. Har jag tur har jag väl dock förmedlat någon liten användbar insikt till mina barn, och med ännu mera tur även till någon annan av dessa framtidspiloter. Jag känner mig, hur som helst, ganska trygg med att luta mig lätt tillbaka och låta dom leda vägen; vägen till framtiden.

Är du lycklig? Denna kanske inte så vanliga fråga fick jag ställd till mig från en person för flera år sen. Sen har hon ställt den igen med ojämna mellanrum. Det är en bra fråga. Lite av en svår fråga, också. Den sedvaliga hälsningsfrasen är väl ”hur är det” eller ”hur mår du” eller något snarlikt. Men att fråga en medmänniska om denne är lycklig, tillhör kanske inte det allra vanligaste.

Varje gång som hon ställde den frågan till mig så fick det mig att tänka efter; att känna efter. Det intressanta med att besvara frågan är att det kräver en stunds eftertanke kring vad det är som gör mig lycklig, respektive olycklig. Tror man på dom där gamla sagorna så lever man lycklig i alla sina dar efter att man fått prinsessan och halva kungariket, e dyl. Kanske. Kanske inte. Här är jag av uppfattningen att det inte finns någon mall att göra bedömningen efter, utan att var och en får skapa sina egna bedömningskriterier. Gör man sin egen bedömning med utgångspunkt från någon annans bedömningskriterier ser jag en risk att svaret faktiskt blir fel.

För egen del misstänker jag under stundom att den som omedelbart besvarar frågan med ett tveklöst ja, mest gör det för att försöka övertyga sig själv om svaret. För att svaret skall bli rätt tror jag faktiskt att det krävs en stund eftertanke, efterkännande, reflektion.

Jag har provat själv att ställa denna fråga några gånger, till människor som jag möter. Deras reaktion brukar bli som min egen; en stunds eftertanke. Och sen tycker jag mig ha sett en min av förvåning när jag väl fått ett svar; oavsett om svaret varit nej eller ja. Kanske är det inte bara ovanligt att ställa denna fråga till andra. Kanske är det också lite ovanligt att vi ställer den till oss själva?

Så, är du lycklig?