Kategori: Reflektioner

Som tur var så transporterades jag genom den svenska grundskolan innan någon representant från de duktigas diktatur fått det pedagogiska ansvaret för svensk skola. Med tur menar jag att jag slapp utsättas för det som många idag utsätts för, nämligen att stämplas med att inte nå målen.

Min smala lycka var alltså den att jag växte upp i ett tidevarv när man var välkommen i den samhälleliga gemenskapen nästan rent automatiskt. Jag slutade skolan med föga imponerande betyg direkt efter årskurs nio och började arbeta; något gymnasium blev det aldrig. Under de följande elva åren hade jag ett antal olika arbeten; inget var särskilt märkvärdigt eller statusfyllt. Men jag trivdes för det mesta. Med modern terminologi hade jag varit en av dom som inte nådde de där målen som man måste nå för att gå arm i arm med alla andra välartade, in genom den samhälleliga gemenskapens pärleport. Jag kom trots det inte riktigt att känna mig såsom varandes utanför. Men kanske beror det just på att jag aldrig fick den där stämpeln; ”ej nått målen”. Kanske beror det på att jag släpptes in i den samhälleliga gemenskapen mina tillkortakommanden till trots. Högst sannolikt skulle det inte alls gått lika bra för mig i dagens hantering.

Nu upplever jag alltså att tiderna är annorlunda. Nu får jag uppfattningen att mål och betyg inte alls är för att eleverna skall få veta ”hur dom ligger till”, utan snarare för att gallra dessa så att de med etablissemangets gyldene omdömen får plats på främsta raden, medan vi andra helst schasas ut bakvägen vid nästa rast. Du ska nå målen, för att vara riktigt välkommen i den samhälleliga gemenskapen. Och dessa mål är ju då inte att du skall vara en god människa, utan att du har, eller kan ge sken av att ha, inhämtat så mycket teoretiskt kunnande som möjligt. Jag har lite svårt för det synsättet. Den där känslan av gallring slår liksom inte riktigt rot i mitt hjärta. Jag tror fortfarande att det borde finnas en rimlig plats åt oss alla.

Förmodligen naivt.

Måste vi människor nödvändigtvis sorteras i grupper skulle jag hellre vilja skilja den onda från de goda. Men så tänker inte den skola som har ansvaret för att bilda uppväxande medborgare. Det finns nog få som fått sträck, IG eller F i betyget, bara för att vederbörande var ond. Gissningsvis lika lite som någon fått 5, MVG eller A bara för att denne var god. Omvänt blir slutsatsen att i utbildningsetablissemangets mall är det bättre att vara ond och högpresterande, än god och lågpresterande. Kan någon förklara poängen med det för mig?

Vad ska då numera hända med oss som inte når målen? För min egen del kom jag alltså ganska hyfsat undan. Efter de där elva åren med olika arbeten väcktes något sorts intresse av att försöka förkovra mig ändå. Efter komvux och universitet så stod jag, lätt förvånad, där med en akademisk examen (jur kand) i min hand. Numera har jag ett arbete som väl för många kan tyckas vara ett sånt där med status. Men det hjälper inte. Jag känner mig i själen alltjämt som den där slashasen till 16-åring som inte nådde målen och som lämnade grundskolan bakom sig med en lättnadens suck och medelmåttiga betyg.

Men hur går det för min gelike idag? Hur går det när det inte finns arbeten för sådana som oss? Hur många av de som idag inte når målen, är det som om 20 år har ”statusjobb”. Hur många bortsorterade är det som i modern tid tillåts göra samma resa som jag gjort?

Kanske är poängen den att jag identifierar mig mer med dom som med dagens mått inte når målen, än dom där med guldstjärnor över hela betygsdokumentet. Kanske för att jag själv, helt klart var och kanske alltjämt är, en av dessa som med den aktuella måttstocken skulle schasats ut under rasten. Men också för att jag trots allt fortfarande uppfattar en människas värde i annat än guldkantade betyg, eller annat som på ytan enligt normen skall framstå som framgångsrikt.

Förmodligen naivt det också.

Nyligen körde ett lokaltåg rakt in i ett hus i Nacka utanför Stockholm, vilket rönte ganska stor uppmärksamhet. I det mediala bruset efter denna händelse tog bl.a. Nacka kommun till orda och förkunnade kameralt att inget formellt fel hade begåtts när kommunen fastställde detaljplan eller beviljade bygglov för ett bostadshus som låg så nära slutet av en järnväg att ett tåg kunde köra nästan en hel vagn rakt in i sagda bostadshus.

Det fick mig att tänka på den kanske intressantaste föreläsningen jag var med om på juristlinjen. Det var Jan-Olof Sundell som höll föreläsningen, såvitt jag kan minnas under kursen rättshistoria. Innan Jan-Olof Sundell började själva föreläsningen lärde han oss (dåvarande) studenter vad begreppet EPA-jurist betyder; det är en person som innehar en juridisk befattning trots att vederbörande saknar juridisk examen. Han syftade bl.a. på sig själv, eftersom han var docent i rättshistoria vid juridiska institutionen vid Stockholms universitet, trots att han var historiker och inte jurist.

Nåväl. Till saken.

Det som Jan-Olof Sundell talade om på denna föreläsning var hur det formellt korrekta, i ett mera översiktligt perspektiv kan framstå som mindre rätt och att det är klokt att höja blicken och försöka se sammanhangen och inte bara kryssa mellan paragraferna. Under 1930-talet i Tyskland stiftades några lagar, som alla tillkom på ett sätt där allt gick formellt korret till, men som historien sedermera har kommit att döma ganska hårt. En av de första av dessa lagar lär ha varit lagen som förbjöd äktenskap mellan judar och arier. Lagen utarbetades och bereddes alldeles formellt korrekt. Lagen arbetade sig genom det Tyska parlamentet alldeles formellt korrekt. Och lagen röstades igenom i det Tyska parlamentet alldeles formellt korrekt. Den lagen följdes av flera, med ganska likvärdigt innehåll, som alla också tillkom alldeles formellt korrekt.

Men hur var det med innehållet i dessa lagar? Hur kunde en lagstiftande församling i vad som, trots allt, i vart fall inledningsvis, var en demokrati, stifta lagar med ett sådant innehåll? Och där började alltså Jan-Olof Sundells poäng med föreläsningen sticka fram. Om det ska bli någorlunda rätt i egentlig mening kan man inte nöja sig med att allt går formellt korrekt till, utan man måste också titta på vad man faktiskt åstadkommer; ”en bra jurist lyfter blicken ibland” som Jan-Olof Sundell sa. Lite som att inte bara hålla blicken på fötterna när vi är ute och går, utan att även titta på var vi faktiskt är på väg, vilken väg vi har slagit in på och var vi är på väg att hamna om vi fortsätter på den inslagna vägen. Höjd blick. Perspektiv. Sammanhang.

Under alla de år som nu har gått sedan den där föreläsningen har jag då och då tänkt på Jan-Olof Sundells budskap. Det är bra kan jag tycka, att hans budskap fastnade hos mig. Och varje gång jag hör någon säga att ”inga formella fel har begåtts; jag följde bara order; jag gör ju bara mitt jobb” – då tänker jag att det borde vara flera som hade lyssnat på Jan-Olof Sundell.

Vem är du, vem är jag? Nu var det ju inte Lasse Holm jag skulle skriva om, utan om identitet, men eftersom han har en poäng i sin frågeställning lät jag den bli ingress till nedan.

Någon har sagt att, du är den du ser ut att vara. Jag kan inte oreserverat hålla med om det, men visst finns det något kraftfullt i det där första intrycket vi får av varandra. Så väldigt kort och hastigt stämmer det säkert att du är den du ser ut att vara. När vi sedan lär känna våra medmänniskor händer dock allt som oftast att den där första bilden, de där första intrycken, modifieras. Ibland till det bättre. Ibland till det sämre.

Det hela beror på minst två saker, som jag ser det. Hur du framställer dig och hur du uppfattas. Att du inte ensam har makten över hur din identitet uppfattas av andra, beror bl.a. på att du inte äger mottagarens uppfattning. Låt mig ta ett banalt exempel. Du sätter på dig en tröja som du själv tycker är väldigt snygg och du bär den därför med viss stolthet. Betänk om jag, när jag ser din tröja, tvärt om tycker att den är bland det fulaste jag sett. Då är det lätt hänt att jag upplever att du klär dig illa, trots att du vinnlagt dig om det motsatta. Och det motsatta; den unge man som till en skolavslutning ikläder sig kostym för första gången i sitt liv må uppfattas som stilig och regal av far- och morföräldrar medan han själv känner sig utklädd och inte alls sig själv. Vi äger alltså inte själva, till fullo, hur vi uppfattas. Men vi har stora möjligheter att påverka det, skulle jag säga.

Nästa sak – vilket är en fortsättning på det nyss sagda – som är intressant när det gäller identitet är hur vi själva väljer att försöka skapa bilden av oss själva. Alltså hur vi målar upp oss för andra och hur vi därmed väljer – mer eller mindre medvetet – att försöka kommunicera vilka vi är. Jag har redan berört att klädval kan vara en sådan kommunikation. En till sida av detta är hur vi rent verbalt presenterar oss när vi träffar människor för första gången. Genom att lyssna på hur människor presenterar sig kan man få en liten bild av deras egen bild av sig själva; antingen den de tror sig vara eller den de vill framstå att vara. Hur presenterar du dig när du träffar nya människor första gången i olika sammanhang?

För egen del har jag under livet alltid identifierat mig själv väldigt mycket med mitt arbete. Varför vet jag faktiskt inte. Numera gör jag dock inte det längre. Varför vet jag faktiskt inte heller. Ska jag våga mig på en vild gissning så är den att jag numera är mer trygg i mig själv som person och att jag inte har samma behov av att ”gömma mig” bakom en yrkesroll. Jag kan numera något bättre klara av att vara den jag är. Men visst är det så att även yrkesval blir en del av hur vi kommunicerar vilka vi är. Håll med om att en bödel uppfattas annorlunda än en präst enbart med anledning av sitt yrkesval? Och våra yrkesval tycks viktiga i vår kultur. Jag var för flera år sen på en kurs där jag vägrade tala om vad jag arbetade med, just för att det inte skulle ge en förment bild av vem jag är och för att övriga kursdeltagare skulle få skapa sig sina bilder utifrån hur jag agerade och inte utifrån en titel. Detta var uppenbarligen provocerande för en tämligen vild diskussion tog vid enbart av denna min vägran (det slutade med att jag föll till föga, berättade vad jag arbeta med, och fick kommentarer av typen ”det var väl inte så farligt att du behövde dölja det?”).

Sen är det ju så att det kan finnas förväntningar – möjligen rätteligen fördomar – att vissa personer till det yttre skall framstå på ett visst sätt. Låt mig ta ett exempel från när jag gick juristlinjen på universitetet. Det var dags för föreläsning av en professor (vars namn jag inte längre minns). Åhörarna var samlade och professorn träder in i salen. Håll med om att titeln ”professor i juridik” matar fördomen om hur en sådan ser ut? Tänk själv vilken (mer eller mindre fördomsfull) bild som dyker upp i ditt eget huvud när jag skriver ”professor i juridik”. När då en man kliver in i salen, iklädd en blålila t-shirt med någon sorts batiktryck, beigea kortbrallor och sandaler, blir det första intrycket något skevt eftersom det inte alls korrelerade med fördomen; ingen på de föregående ca hundra föreläsningarna som jag hade varit på, såg tillnärmelsevis ut på detta sätt. Det han sade var dock inte alls mindre begåvat än någon annan sagt vid någon annan föreläsning. Lärdomen av den föreläsningen var – bortsett från lite juridik – att det kan finnas en poäng i att lyssna på vad en person säger och inte förledas till att dennes yttre säger allt; eller annorlunda uttryckt – dina fördomar kan förleda dig och/eller det första intrycket kan vara vilseledande av olika skäl.

Sen är det tvivels utan så att ingen person är bara en sak. För att citera den amerikanske advokaten Bryan Stevenson så är vi inte ens enbart det sämsta av oss. Den som ljugit är inte bara en lögnare; den som stulit är inte bara en tjuv; inte ens den som dödat en annan människa är bara en mördare. Tvärt om är vi inte heller bara det bästa av oss. Den som en förmiddag räddat en annan människa från att drunkna, kan ju mycket väl slå sina barn senare samma dag. Var och ens identitet blir därmed summan av någon sorts pussel där de olika bitarna till slut skapar någon sorts helhet. Att denna helhet är omöjlig att uppfatta vid det där första ögonkastet och av det där flyktiga vi ser ut att vara, förefaller ganska självklart.

Som jag ser det är vi alltså inte dom vi ser ut att vara; vi är dom vi är, även om det förstås kan vara enklare att tro att vi är de vi ser ut att vara.

Ibland hör jag, eller läser, om någon som fått rätt mot någon annan. Ett sådant uttalande brukar dock vanligen inte betyda att det blivit rätt, utan i stället att denna någon fått som denne vill. En sådan utgång behöver ju i och för sig inte innebära att det blev rätt, eller rättvist. Vad som är rätt, eller rättvist, i någon högre, eller i vart fall objektiv mening, är sällan självklart. Tvärtom synes även uppfattningen om vad som är rätt eller rättvist, ofta vara tämligen subjektiv. Så frågan borde väl då bli, vad är rätt?

Innan jag försöker gå loss på frågan om vad som är rätt kan det finnas anledning att uppmärksamma den eventuella skillnaden mellan att få rätt och att det blir rätt. Som jag nyss var inne på uppfattar jag det som att få rätt egentligen är en synonym till att få som man vill. Låt mig ta ett exempel.

För en tid sedan såg jag en artikel i en nyhetstidning om att en kvinna ”fått rätt” mot någon sorts försäljare som förmått kvinnan att köpa något som hon – i vart fall sedermera – inte ville ha. Efter vissa turer hade det säljande bolaget gått med på att låta kvinnan lämna tillbaka det hon köpt och slippa betala något mer för detta. Rubriken till artikeln skanderade att kvinnan fått rätt mot säljarbolaget. Som jag ser det kan det debatteras huruvida det blev rätt. Att kvinnan (till slut) fick som hon ville förefaller tydligt. Men om detta också innebär att det i rent objektiv mening blev rätt, menar jag inte alls är säkert. Minst säljarbolaget skulle gissningsvis ha en motsatt uppfattning. Principen om att ingångna avtal skall hållas och att avtalsparter har rätt att förlita sig på att det överenskomna faktiskt gäller, skulle säkert och ha något att invända i debatten. Onekligen inträder även frågan vad det är som säljarbolaget fått? Orätt?

Att det blir rätt borde dock, menar jag, i stället ta avstamp i något mer generellt synsätt på vad som som är rätt (och följaktligen även vad som motsatsvis är orätt) och inte i huruvida en enskild individ får sin egen vilja igenom. Att det blir rätt i egentlig mening borde i så fall innebära att var och en erhåller – eller möjligen förlorar – i enlighet med vad som i en objektiv mening är rätt, och inte vad den enskilde individen själv anser är (dennes) rätt.

Här börjar då problematiken kring att utröna vad som i objektiv mening är rätt, skymta fram.

För att få lite systematik i resonemanget väljer jag att dela in saken i tre kategorier, subjektiv rätt, legal rätt och objektiv rätt. Den subjektiva rätten är enklast; det är det som var och en själv anser vara rätt. Den legala rätten är den rätt som följer av de lagar och liknande formella regler som gäller i respektive samhälle. Den objektiva rätten är den rätt som skulle sägas vara självklar och gäller överallt och för alla, utan att det behöver debatteras eller lagstiftas om saken.

I den bästa av världar sammanfaller dessa tre olika rätter med varandra. Men i den värld som vi faktiskt lever i är det dock långt från säkert att de gör så. Jag menar nog dessutom att det är enastående svårt att vaska fram vilken den objektiva rätten är. Inom bl.a. filosofin används begreppet naturrätten för att försöka ge sken av att vissa regler hade just ett sådant naturligt ursprung att de vore objektivt sett självklara, eller i vart fall så nära självklara man kan komma. Lyssnar vi på libertarianerna och Locke skulle rätten till liv, frihet och egendom vara sådana objektiva rätter. Möjligen kan man i stora delar av världen finna majoritet för synsättet att var och en själv skall äga sitt eget liv. Sen om man därefter råkar ställa sig frågan om vad som innefattas i begreppet livet, kanske självklarheten mattas något? Att var och en bör ha rätt att slippa bli ihjälslagen kanske är någorlunda odiskutabelt. Men om vi talar om att fylla sitt liv med ett meningsfullt innehåll, är det då alltjämt lika odiskutabelt vad rätten till sitt liv innebär? Att kunna fastställa den objektiva rätten helt utan att drabbas av sina egna åsikter, är nog svårt.

Den legala rätten kan väl sägas bestå av tre beståndsdelar. Till någon del består den förmodligen av lagstiftarens förhoppning om att få oss människor att agera rätt mot varandra; därmed i någon mån ett utflöde av den objektiva rätten. Att det är förbjudet att slå ihjäl sina medmänniskor torde kunna ses som ett utflöde för den mer objektiva rätten. Några dylika lagregler till finns det säkert. Mest handlar dock lagstiftning nog om att skapa en viss reda i samhället. Att alla i riket skall köra på höger sida lär knappast ha mycket med någon objektiv rätt att göra, utan enbart som en ordningsregel för att det inte skall bli (ännu mer) kaos på vägarna. Rent praktiska frågor med andra ord, vars högre ordning är lite svåra att se. Den tredje delen är nog rent politisk styrning; en administration inför en regel för att dom tycker att den är bra, medan nästa administration tar bort den för att dom tycker annorlunda. Åsikter, med andra ord och näppeligen fråga om någon objektiv rätt alls. Försiktighetsvis skulle jag därför våga påstå att väldigt lite av den legala rätten kan jämställas med den objektiva rätten.

Att utröna vad som är rätt låter sig alltså, sammanfattningsvis, inte göras med någon större lätthet. Och att i det ljuset säga att man just har fått rätt, kanske enbart visar att den som yttrade dig sålunda inte riktigt har tillgodogjort sig innebörden i begreppet rätt och komplexiteten i begreppet? Poängen med detta inlägg blir väl då kanske, att den som säger sig ha fått rätt, har missat just själva poängen.

Länge såg jag det okomplicerat att tycka – och säga – att en kvinna var snygg. Samtidigt som jag alltid föreställt mig att det var en komplimang att säga till en kvinna att hon var snygg så insåg jag ju även att en persons yttre inte nödvändigtvis säger något om dennes inre – den som är snygg kan mycket väl också vara elak. Men så lyssnade jag på Mia ”Coldheart” Karlssons (gitarrist och sångerska i det eminenta rockbandet Crucified Barbara) krönika i P4 Dalarnas program Brus & Kompani, om just det där med snygg. Då kom saken i ett för mig nytt ljus.

Det jag hör Mia Karlsson säga är att det kanske inte alls är en komplimang att säga till en kvinna att hon är snygg eftersom det faktum att hon kommit att ha ett visst utseende är rena slumpen och inte frukten av någon egen prestation. I stället hör jag henne säga att en komplimang är att säga något gott om något hon har presterat eller för den person hon är. Det går ju bra att vara snygg samtidigt som man är både elak och korkad. Samtidigt går det ju att vara ful samtidigt som man är både god och begåvad. I korthet så finns det alltså inte någon självklar korrelation mellan en persons yttre och inre egenskaper. Detta kan man ju tycka att jag borde ha begripit alldeles på egen hand och dessutom för länge sedan. Må så vara. Men Mia Karlsson satte fingret på det hela på ett så tydligt och självklart sätt att det gav en bild jag inte haft tidigare.

Hennes poäng, som jag uppfattar den, är; bekräfta mig hellre för den jag är och det jag gör, än för hur jag råkar se ut.

Samtidigt handlar nog det här även till viss del om det där med yta, på ett mer generellt plan. Men även det är ju en hoper gamla sanningar; bara för att pappret är ack så galant så behöver ju inte kolan som ligger i vara det minsta smakfull. Fokusera i stället på hur kolan smakar och släng pappret i närmaste papperskorg. Men eftersom yta alltjämt används för marknadsföring av diverse saker och fenomen, är det väl gissningsvis så att människan har en tendens att falla för yta.

Därtill kan jag notera att det jag tycker är snyggt, inte självklart uppfattas lika av andra. Mer än en gång har det hänt att jag till manlig bekant yttrar om en kvinna att hon var snygg, och fått responsen ”tycker du?” med förvåning i rösten. Det får mig att förstå att frågan om snygghet till inte obetydlig del är subjektiv. Ytlig och subjektiv.

Slutligen går jag då lös på det allra svåraste. Med risk för att det skall framstå som jag trots allt inte begripit ett skvatt av vad Mia Karlsson sagt kan jag bara inte låta bli att alltjämt tycka att även hon – just hon – är just det; snygg. Men – vilket jag hoppas är sensmoralen här – hon är inte bara, eller ens främst, snygg. Hon är främst Mia Karlsson, bra på rock, bra på hästar, bra på att formulera kloka budskap och en trave andra bra saker som jag ännu inte upptäckt. Efter att ha begripit det, vågar jag alltså trots allt kosta på mig att fortsätta tycka att hon dessutom är, ja just det; snygg.