Länge såg jag det okomplicerat att tycka – och säga – att en kvinna var snygg. Samtidigt som jag alltid föreställt mig att det var en komplimang att säga till en kvinna att hon var snygg så insåg jag ju även att en persons yttre inte nödvändigtvis säger något om dennes inre – den som är snygg kan mycket väl också vara elak. Men så lyssnade jag på Mia ”Coldheart” Karlssons (gitarrist och sångerska i det eminenta rockbandet Crucified Barbara) krönika i P4 Dalarnas program Brus & Kompani, om just det där med snygg. Då kom saken i ett för mig nytt ljus.
Det jag hör Mia Karlsson säga är att det kanske inte alls är en komplimang att säga till en kvinna att hon är snygg eftersom det faktum att hon kommit att ha ett visst utseende är rena slumpen och inte frukten av någon egen prestation. I stället hör jag henne säga att en komplimang är att säga något gott om något hon har presterat eller för den person hon är. Det går ju bra att vara snygg samtidigt som man är både elak och korkad. Samtidigt går det ju att vara ful samtidigt som man är både god och begåvad. I korthet så finns det alltså inte någon självklar korrelation mellan en persons yttre och inre egenskaper. Detta kan man ju tycka att jag borde ha begripit alldeles på egen hand och dessutom för länge sedan. Må så vara. Men Mia Karlsson satte fingret på det hela på ett så tydligt och självklart sätt att det gav en bild jag inte haft tidigare.
Hennes poäng, som jag uppfattar den, är; bekräfta mig hellre för den jag är och det jag gör, än för hur jag råkar se ut.
Samtidigt handlar nog det här även till viss del om det där med yta, på ett mer generellt plan. Men även det är ju en hoper gamla sanningar; bara för att pappret är ack så galant så behöver ju inte kolan som ligger i vara det minsta smakfull. Fokusera i stället på hur kolan smakar och släng pappret i närmaste papperskorg. Men eftersom yta alltjämt används för marknadsföring av diverse saker och fenomen, är det väl gissningsvis så att människan har en tendens att falla för yta.
Därtill kan jag notera att det jag tycker är snyggt, inte självklart uppfattas lika av andra. Mer än en gång har det hänt att jag till manlig bekant yttrar om en kvinna att hon var snygg, och fått responsen ”tycker du?” med förvåning i rösten. Det får mig att förstå att frågan om snygghet till inte obetydlig del är subjektiv. Ytlig och subjektiv.
Slutligen går jag då lös på det allra svåraste. Med risk för att det skall framstå som jag trots allt inte begripit ett skvatt av vad Mia Karlsson sagt kan jag bara inte låta bli att alltjämt tycka att även hon – just hon – är just det; snygg. Men – vilket jag hoppas är sensmoralen här – hon är inte bara, eller ens främst, snygg. Hon är främst Mia Karlsson, bra på rock, bra på hästar, bra på att formulera kloka budskap och en trave andra bra saker som jag ännu inte upptäckt. Efter att ha begripit det, vågar jag alltså trots allt kosta på mig att fortsätta tycka att hon dessutom är, ja just det; snygg.