På juldagen 2007 drog min farsa sitt sista andetag. Dagarna, veckorna, månaderna och åren som flutit förbi sedan dess har kanske lärt mig två saker; livet går vidare och någonstans där ute finns farsans ande kvar och liksom följer mig på vägen. Det senare kanske inte bara är en kunskap, utan även en förhoppning, en tro, en känsla.
Det finns ingen särskilt angiven plats där min farsas minne vilar. En del tjafs med kärringen han råkade vara gift med när han kvitterade det jordiska, har bl.a. lett till just att det inte finns någon geografiskt bunden plats där hans minnes kan hedras. Det har gjort att jag under åren som gått liksom har sökt efter en sådan plats där jag kan stanna upp, reflektera, minnas och sakna. Men, nej.
Här öppnas förstås möjligheter att bli bitter och känna mer eller mindre avsky mot den där kärringen han råkade vara gift med och som ställde till eftermälet. Men, nej. Jag vill inte svärta minnet av min farsa med bitterhet och dylikt bjäfs. Jag vill färga det med vördnad, respekt och med kärlek, med insikten att livet går vidare och att han är med mig trots allt.
Begravningsakten hölls på Skogskyrkogården och ett antal gånger har jag åkt dit för att på något vis känna farsans ande; för att liksom resonera med honom och för att reflektera över det som var. Över det som är. Över det som komma skall. Och visst har jag väl känt att han i någon mån varit där, bredvid mig.
I veckan var jag dock på besök i det Radiohus som han arbetade i under 25 år. Inte alls för att reflektera över farsan, utan av helt andra – påtagligt angenäma – anledningar. Väl i detta Radiohus slog mig plötsligt, och påtagligt, insikten att det ju är i just detta (hans) Radiohus som hans ande vilar. Till lika delar är jag till freds och till ro med denna insikt, som jag är förvånad att jag inte långt tidigare insett att det är just här som hans ande vilar. Så självklart som det nu kan kännas. Men, insikter kan låta vänta på sig.
Så i trygghet och ro kommer jag alltså fram till att det är där, i Radiohuset, som farsans ande vilar, som den vakar över oss som går kvar här på denna jord (ett tag till). Det känns bra.