Fler än en gång i livet har jag under en tid umgåtts så mycket eller nära med människor, att jag på något vis blev övertygad om att relationerna till dessa människor liksom vore självklara och dessutom skulle fortgå för evigt. Och fler än en gång har jag kommit att lära mig att den övertygelsen inte alltid lierar sig med vad som faktiskt sker. Arbetskamrater och skolkamrater är två bra exempel på personer som liksom fanns där dagligen en tid, men inte sen.
En kanske slarvig slutsats kunde bli att dessa människor som vi trodde ha oss nära, och som sedan liksom försvann med vinden på något sätt, egentligen inte var så nära som vi trodde. Jag ställer mig tveksam till den slutsatsen. I stället tror jag att det handlar mer om det som lite klyschigt uttryckts som att var sak har sin tid. Där och då var det vi, sen är det några andra. Typ. Dessutom är jag tveksam till att något behöver ses som mindre bara för att det inte vara för evigt. Kanske är det bättre att vårda det som ett minne av något bra som faktiskt har hänt?
Möjligen är det så att det är lite som varar för evigt. Jag läste någonstans någon gång att i kärlek finns inget begrepp om tid. Kanske är det detsamma med vänskap. Hur vänskapen är, är väsentligare än hur långvarig den är. Och långvarighet behöver ju inte heller med självklarhet vara synonymt med kvalitet.
Numera, när jag ser tillbaka på sådant som inte är längre, känner jag nog mest en blandning av ödmjukhet och glädje över att jag faktiskt har fått uppleva det jag har fått uppleva. Den slutsatsen leder till en annan insikt; att försöka uppskatta det som är just nu – i morgon kan det (också) vara för evigt över och borta.