Som jag svamlat om här några gånger tidigare så var det Hovet som gällde i unga år, när det skulle gås på gig. Det var väl liksom där jag blev inskolad i det där med att gå på konsert tror jag. Men visst förekom det att jag såg gig även på mindre ställen som Mariahissen, Fasching, Brygghuset och nåt hak på Götgatan vars namn jag inte längre minns (där jag för övrigt såg Ebba Grön, vilket var en särdeles kaotisk tillställning och kanske första gången jag upplevde att förbandet var bättre än huvudakten). Men arenagiget var liksom under många år standarden. Tyvärr är arenagig lite för ofta som en powerpoint-presentation; klar på förhand, fri från spontanitet och risken för infall från bandet effektivt undanröjda. Inte skitkul.
Jag tror mig dock av typ 40 års giggående (att uppfinna förment nya ord är alltid roligt för en skribent) ha kommit fram till att dom där klubbgigen är påtagligt mycket roligare än vad arenagigen är. Första aningen om detta uppstod kanske på tidigare omnämnda Mariahissen, sannolikt på mycket tidigt 1980-tal. Jag och några polare var där för att kolla på Wasa Express. Vi hade sett dom några gånger tidigare. I avbrottet mellan två låtar hojtade en av killarna i vårat gäng; ”får Åke komma ut och leka?”. Åke Eriksson var Wasa Express tämligen karismatiske trummis som minde lätt om Animal i mupparna ibland och som kunde hålla rätt underhållande trumsolon (smaka på den; trumsolon är väl annars det närmaste sömnpiller man kan komma i rocksvängen). Vipps stuvade bandet om i sin tänka lårordning och vi bjöds just på ett av dessa trumsolon innan bandet halkade in i nästa låt.
Jag har svårt att se något sådant hända i Globen.
Den där interaktionen mellan akt och publik uppstår ju liksom inte på ett arenagig. Visst kan akten ha publikkontakt även på ett arenagig, men med ett påtagligt bibehållet avstånd.
Ett annat – betydligt nyare – exempel på den där interaktionen (vilket ju också blev lite av en ego boost) var på Harry B James (på gamla adressen) när mitt ena favoritband Browsing Collection lirade där och sångerskan Mimi Brander mellan två låtar pekar på mig och säger ”och så en shout out till Nicklas Rydberg som gjort en egen tröja”. Där stod jag och log fånigt, iklädd min egenhändigt tillverkade Browsing Collection-tisha.
Jag har svårt att se även något sådant hända i Globen.
Samtidigt har jag respekt för det rent logistiska. Det skulle väl liksom knappast funka praktiskt om Bruce Springsteen lirade på Klubben på Fryshuset? Stora och framgångsrika akters logistik kräver på något sätt att dom kan riva av tusentals åhörare samtidigt. Och det kanske också är extra synd på något vis. Tänk vilket drag det skulle bli om den artist som kan få en arena i gung, skulle göra sin grej på typ Debaser…