Författare: Nicklas

I början av sommaren var jag på begravning. Det var Kalles begravning; Kalle var en ett år yngre polare från högstadietiden (och den första gitarrist jag träffade som liksom satt ihop med – var ett med – gitarren). Alltså en polare från en helt annan tid och ett helt annat liv. Jag hade inte träffat Kalle på sisådär 35 år när jag nåddes av beskedet att han kvitterat det jordiska. Ändå kändes det, av någon anledning, helt självklart att gå på hans begravning den där soliga junidagen.

Det blev inte bara ett farväl av Kalle utan även några insikter, bl.a. om att nästan en generation har gått sedan jag träffade Kalle och att livet gjort saker med oss under den tiden. Att det liksom gått en generation blev också tydligt genom att Kalles barn var där för att ta farväl av sin pappa; barn som idag är äldre än vad Kalle var sista gången jag träffade honom då i en svunnen tid.

På begravningen träffade jag även tre andra gamla polare från samma svunna tid och samma svunna liv. Tre medelålders gentlemen; vi som var på gränsen till odödliga när vi hängde då för en generation sedan. Det var något rofyllt i att titta på de där tre åldrande gamla polarna, krama om dom och garva åt hur jävla gamla vi (plötsligt) hade blivit. Hade vi sagt då för ungefär 30 år sedan när vi sågs senaste gången, ”vi ses på Kalles begravning”, så hade vi kanske hört orden men omöjligt förstått dessas innebörd. Nu var det plötsligt en oundviklig realitet. Vad som är begripligt för oss människor kan onekligen ändras över tid.

När jag landat lite i den där upplevelsen som Kalles begravning blev så slog det mig att det är något befriande i att inte längre leva i villfarelsen att jag skulle vara odödlig. Det känns lite som att det där kriget i vilket man skall bevisa sig, är över. I stället har en fred inträtt i vilken jag kan bortse från det där bevisandet och sånt som hör det till, för att i stället se och uppskatta dom små sakerna i livet – dom som gör att dagen idag blir en bra dag (skit samma om gårdagen blev sådär eller vad morgondagen må slänga framför mig).

Visst består livet även idag av ett och annat predikament. Men insikten att jag klarat mig hyfsat väl hittills, trots en och annan motgång, leder mig att tro att det kommer att gå hyfsat bra även den tid som jag har kvar. Och att oroa sig över den framtid som ingen av oss ändå känner eller bemästrar, framstår numera mest som ett meningslöst slöseri (finns det meningsfulla slöserier?) med energi; que sera sera…

Tack Kalle. Tack för att jag fick vara din polare då en gång för länge sedan, men mest för att du såg till att skapa en stund där jag förstod att insikten om den försvunna odödligheten inte är ett problem, utan en befrielse och en väg till inre ro.

Nej, det här ska inte handla om Ola Magnells låt från 1975. Eller kanske lite på något avlägset vis, fast ändå inte. Nåväl, till saken.

Det är lätt hänt att få för sig att man själv har rätt; att det egna synsättet är det korrekta och det sunda förnuftets nav. Jag har dock kommit att erfara att det kanske inte alls är på det viset.

Under ganska lång tid hade jag ett merendels träskalligt och väsentligen negativt sätt att se på livet. Jag var allt för obefogat säker på det mesta och därtill såg jag livet kanske mest som ett problem som skulle hanteras och en kamp som skulle genomlidas. Att kalla mig för surgubbe var befogat.

Men något hände.

För några år sedan dök en person upp i mitt liv, som genom sin blotta varelse utmanade mitt synsätt. När hen med viss värme – och med ett leende, nästan i förbigående – talade väl om en företeelse som jag länge stört mig på, så drabbades jag obönhörligt av insikten att jag kanske inte hade rätt ändå? Själva sakfrågan var knappast väsentlig egentligen, men skeendet som sådant var lätt omtumlande. Det som liksom hade varit ack så självklart för mig, utmanades på ett enkelt men påtagligt effektivt sätt. Tänk om, gubbe!

Den där upplevelsen startade en process. Var det kanske så att även allt det där andra som jag var sådär träskalligt övertygad om, inte heller var så självklart egentligen?

Låt mig ta ett banalt, men påtagligt, exempel. Under många år hade jag stört mig på s.k. studentflak. Vafan var det för jävla mening med att med skrän och neandertalarbeteende högljutt bräka och fira sin nyvunna arbetslöshet och därigenom dessutom störa flödet för oss vanliga människor; fy fan. Våren 2013 – en tid efter att hen hade utmanat mina invanda perspektiv – förvånades jag över att jag plötsligt tänkte och kände något helt annat när jag såg ett sånt där studentfalk. Jag blev i stället alldeles mjuk och varm på insidan, över dessa framtidspiloters uppenbara glädje över att dom tagit ett, för dom, stort steg i sina liv. Det var glädje som kringgärdade det där flaket, och inte alls det där mörka som jag tidigare trott.

Sen föll flera av mina övertygelser pladask, likt dominobrickor som ger varandra en knuff. Och allt detta bara för att en person, med förvånansvärt små medel, på ett liksom självklart övertygande sätt lyckades utmana min syn på tillvaron; utmana mina invanda perspektiv.

En av livets mest intressant upplevelser har onekligen varit just denna; insikten att det inte alls är så säkert att jag tänkt rätt; att mina synsätt behöver utmanas; att jag ständigt måste vara beredd på, och mottaglig för, just nya perspektiv.

En rubrik fladdrar förbi i nyhetsflödet. En äldre kvinna har legat död i sin lägenhet i två år utan att någon märkt något. Jag läser inte vidare så jag har ingen aning om rubriken har någon koppling till vad som hänt eller om det bara är medias jakt på ännu ett klick. Men det hela får mig att fundera hursom.

Nog kan jag för egen del tycka att det vore mer tilltalande att bli ihågkommen och inte helt bortglömd redan under min livstid. När jag väl slutligen monterat ned den där allra sista av skyltar längs min resas väg, då spelar det väl mig själv knappast någon roll om någon minns mig längre eller inte. Men att bli bortglömd redan under livstiden borde väl ändå vara än sorgligare? Onekligen finns det ändå något sorgligt i att en människa kan vara så icke saknad att ingen annan ens märker hennes frånfälle. I denna värld av autogiron och allsköns annan automation kan man alltså kanske vara död i år utan att någon eller något uppmärksammar det. Hur blev de så?

Den kanske självklara frågan som inträder är om jag skulle reagera på om jag inte såg någon av mina grannar på ett år. Svaret skrämmer mig onekligen; helt säker är jag nämligen inte. Och frågan som jag knapps ens vågar uttala för mig själv i mitt eget huvud; skulle omvärlden märka ifall jag bara försvann en dag…?

Ett svagt eko från 1977 gör sig påmint. Det året kom Magnus Uggla med plattan “Vad ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt”. Jag modulerar om den tanken och kommer fram till att om någon där ute inte har något snällt att säga om mig medan jag vandrar på denna jord, skit i så fall i det även när jag väl har mulat. Och skulle du råka ha något snällt att säga; gör det i så fall innan jag kvitterar detta det jordiska liv som vi känner det.

Jag landar nog i att det måste vara bättre att bli ihågkommen och i bästa fall uppskattad under livstiden. Men att inte bli saknad på två år är lite sorgligt.

Plötsligt läggs det ut ett gammalt foto på Facebook. Ett foto från 1989 där jag finns med. Jag har aldrig sett bilden förut såvitt jag kan minnas. Det är min dåvarande arbetskompis Uffe som både har tagit bilden och som lägger ut den. Det blir en ögonblicklig och lätt hissnande resa tillbaka i tiden. Och eftersom han på bilden inte är alldeles olik mig själv av idag, blir jag under ett andetag lätt osäker på i vilket decennium som jag faktiskt befinner mig.

När den där decenniekarusellen har lugnat ner sig lite i mitt inre landar tankarna i något som jag faktiskt redan har insett. Under många år av mitt liv var mitt arbete en viktig del av min identitet. Jag jobbade inte bara som ditt och datt, jag var liksom ditt och datt. Här kan det väl vara på sin plats att bara nämna att innan jag till slut halkade in på den akademiska banan så hann jag avverka nära nog ett tjog olika arbeten av ganska varierande slag. Och alla dessa arbeten kom alltså att bli en betydande del av min identitet. Detta insåg jag dock inte när det tilldrog sig, utan det har jag kommit att förstå senare.

Numer är saken dock i ett påtagligt annat läge. För några år sedan kom jag nämligen att inse att det där har ändrats påtagligt. Numera är inte alls min identitet lika avhängig av mitt arbete. Nu är jag liksom mera den jag är, och inte så mycket det jag gör. Möjligen – och kanske därtill förhoppningsvis – har jag träffats lite av det som den (ursprungligen) tyske filosofen Erich Fromm resonerar om i sin bok Att ha eller att vara. Det är skillnad på att ha en båt och på att vara på sjön. Kanske har jag i något litet avseende numera funnit var jag är, så jag inte behöver ägna så mycket åt vad jag har? Och om det skulle vara på det viset, så slår väl det kanske också igenom på det där med arbetet. Jag kan liksom vara till freds med att vara den som jag är, jag behöver inte kompensera (eller vad än det nu är frågan om) det med en yrkesroll eller en titel eller något liknande.

Om mitt nuvarande synsätt är bättre än det tidigare kanske man kan ha olika syn på. För egen del kommer jag nog dock fram till att det har blivit bättre. Att jag har blivit bättre. Inte så bra som jag borde, men bättre än vad jag var. Eller så är det kanske inte en fråga om bättre i förhållande till sämre. Kanske är det bara en fråga om olika. Om förändring. Om att varken jag eller världen omkring mig är densamma idag som då 1989.

Den här texten handlar inte alls om fasadbelysningar egentligen. Fasadbelysningen är bara en symbol för det som jag nu ska försöka resonera kring.

Många människor i det moderna samhället ägnar mycken tid åt att uppnå saker. Och ofta handlar det också om just saker; nyaste telefonen, blankaste bilen, mest välklippta gräsmattan, ett nytt kök och ibland också en fasadbelysning. Men inte bara saker, utan också försök att uppnå verkliga eller förmenta tillstånd. Symboler. Symboler för det som kallas framgång. Symboler för tillhörigheter. Haka på trender. Följa normer. Men i jakten på att allt ska se så fantastiskt ut, ser jag risken i att det som finns inom oss blir förbisprunget. Hur tar vi hand om vår inre ro? Hur tar vi hand om vår inre lycka?

Nu menar jag inte att prylar i sig är av ondo. Prylar kan vara kul. Men prylar kan nog inte ersätta lyckan om den ändå inte finns där. En ny iPhone – för att bara ta ett exempel – är knappast ett särskilt väl fungerande substitut för lycka. Och det är i det perspektivet som jag ser fenomenet fasadbelysningarna. Att det som ser snyggt och imponerande ut på fasaden, egentligen säger väldigt lite om hur det känns i själ och hjärta bakom denna smakfullt upplysta fasad.

För några år sedan hade jag en upplevelse som för mig blev en ganska tydlig beskrivning av det jag menar. Jag hamnade av tillfälligheter på en gata där det låg fem-sex helt nybyggda hus bredvid varandra. Allt var nytt och tipp-topp. Husen var oklanderligt nya och fina. Bilarna som stod på uppfarterna var nya och glänsande. I köken – som man såg rakt in i – var maskiner och husgeråd av senaste och högsta standard. Människor rörde sig kring husen. Dom såg ut att ha allt. Men det som fångade mig var att ingen av dessa människor log. Dom var på något vis sammanbitet hålögda allihopa, där dom stod mitt i sina stålborstade deluxe-kök, där mitt i sina glättigt Photoshoppade liv. Allt verkade finnas, utom glädje. Det jag såg gjorde mig förundrad och lite bedrövad. Varför hade dessa människor valt att leva sina liv sådär?

Hur kommer det sig att så många lägger ner så mycket av sin livskraft på att manifestera det som när dagen är slut och vi ligger med huvudet på kudden, faktiskt är helt meningslöst? Vad är det som gör att så många av oss hellre jagar ikapp alla dessa symboler, i stället för att vänta in oss själva?

För egen del försöker jag tänka på det här. Jag försöker tänka på vad som verkligen är och som känns viktigt, och vad som bara förefaller att vara det. Jag försöker lyssna inåt och reflektera över vad som faktiskt för mig i riktning mot den där inte ron och den där inre lyckan. Det går olika bra; men jag försöker. Gör du?