Om sorg

Det är fredagen den 3 maj 2019 och klockan har precis passerat fyra på morgonen. Jag vaknar på ett hotellrum i Los Angeles av att jag är pissnödig. Reflexmässigt slänger jag ett öga på telefonen som ligger bredvid sängen, innan jag går till toaletten. Ett nytt meddelande på Messenger. Åter från det kaklade utrymmet noterar jag vem som hade skickat meddelandet och dess korta innehåll. En svårfångad känsla sprider sig i mig.

Budskapet i meddelandet är kort och lättbegripligt. Min dotters häst är död. Dottern, som då fyller 23 om några dagar, ligger i hotellrummet bredvid och sover. Hon och hästen har tillbringat tio år tillsamman och den relation som de hade var både nära och speciell. Jag har också gillat hästen i fråga. Dels för att han varit en otroligt charmig individ men sannolikt mest för den lycka han hittills har givit min dotter. Hittills. Plötsligt denna för oss tidigare morgon har år av lycka förbytts till sorg. Poff. På ett ögonblick.

Det finns bara en sak för mig att göra. Jag samlar mig i två minuter innan jag går och knackar på dörren till hotellrummet bredvid där dottern sover. Dörren öppnas, jag går fram till henne och håller om henne medan jag berättar den korta nyheten.

Vi sitter där och håller om varandra en stund. Jag vet inte om det är en minut eller en halvtimme. En odefinierbar stund. Det är sorgligt att han är borta. Det som biter mig mest är dock inte just det att han är borta, utan vad det här betyder för henne. Jag kan inte föreställa mig vad hon känner, men det är lätt att förstå att det är en djup och innerlig sorg. En smärta. Och det är detta hennes lidande som gör mig som ondast, där vi sitter så långt hemifrån.

En märklighet framträder. Jag inser att jag inte kände sorg på samma sätt när min pappa dog, nästan tolv år innan denna tidiga morgon. Det får mig att fundera och förklaringen känns både enkel och självklar. En sak är att uppleva sin egen sorg. En annan sak är att uppleva djup sorg hos någon som står mitt hjärta närmast. Min sorg kan jag hantera. Hennes sorg kan jag inte hantera. Det finns inte ett skit jag kan göra. Bara uppfatta situationen som den är. Det är tungt och lite svårt att hantera. Svårt att hantera, att inte kunna hantera.

Vi samlar oss något och när Starbucks på Sunset boulevard öppnar klockan fem på morgonen så hänger vi på låset. Vi sitter där, dricker vårt kaffe och utbyter några meningslösheter. Det finns ju liksom inget vettigt att säga i det här läget. När kaffet är slut går vi tillbaka till hotellet och de kommande dagarna går på något vis långsammare än de innan.

Nu har två år passerat, men de där känslorna finns kvar. Tiden gör saker både med oss och med våra upplevelser. Men kvar finns dom. Och alla mest kommer jag nog att minnas den där uppenbara onyttan jag upplevde över att inte kunna förta något av min älskade dotters djupa sorg. Att inte kunna göra någon nytta. Sånt finns kvar i ett pappahjärta.

När vi kom hem fick jag uppdraget att köra urnan med hästens aska till dottern. Det känns som ett hedersuppdrag och resan blir liksom högtidlig på något vis. Och så fick jag ju ändå chansen att bidra på något litet marginellt vis ändå, om än bara med en liten praktikalitet.

Om att pappa laddar bössan

Magnus Uggla skaldade, för ett decennium sedan, om hur pappa laddat bössan i avsikt att mota bort po po po pojkar som vill, bara bara komma till. Jag har ju också en dotter (som för närvarande är 17 år) så jag har också tänkt, och fnissat åt, det där med att pappa laddar bössan. Där ute på Nätet finns därtill allsköns varianter av detta tema; här är två av dessa.

Lyfter jag dock tanken och blicken något slår mig dock något helt annat. När jag tänker efter så inser jag att likväl söner som döttrar är berättigade till både kvantitet och kvalitet på liggandet. Varför skulle den ena av dessa uppmanas, alltmedan den andra avråds? Det blir liksom inte alldeles logiskt; dessutom ganska orättvist. Jag skall dock medge att jag har förvånats över min egen lätt reaktionära syn på saken, då innan jag tänkte till. Även jag har trillat ner i det där hjulspåret att sonens eskapader framtog som självklara, alltmedan dotterns dito som riskfyllda.

Visst, jag har hört argument som kanske kan sammanfattas som att tjejer kan råka värre ut än killar. Även om det påståendet är riktigt så är det ju tyvärr inte säkert att det finns en omedelbar korrelation mellan en reaktionär syn på söners och döttrars liggande, och garanti för att hemskheter går dem förbi. Dessutom är det ju nu en gång så att det är svårt att som förälder, likt en vaccination, rädda telningarna från hjärtesorg (och diverse andra verkliga och förmenta faror). Med en portion omdöme och lite av den tur som tyvärr krävs för att ta sig fram i denna värld, torde dock riskerna vara hanterbara.

Ett högst lokalt, men rimligt, steg mot en kanske jämställd värld vore väl att önska sina söner och döttrar samma välgång på njutningens hav?

Om övningskörning

Helt nyligen har jag börjat handleda min 17-åriga dotter vid övningskörning. Vi sitter där och snirklar oss fram i trafiken och resonerar om bra och andra sätt att köra bil på. Jag har ju trots allt haft körkort i över 30 år så någon liten erfarenhet, och kanske även någon liten insikt, har jag väl förskaffat mig. Jag noterar att hon i vissa avseenden har ett agerande i trafiken som påminner om andra som är ovana, och säkert påminner om hur även jag en gång – långt innan TV4 fanns – förde mig i trafiken. Men tiden har alltså slipat av ett och annat trubbigt hörn från min bilkörning. Har jag tur kan jag få henne att undvika i vart fall ett av de misstag jag själv gjort, och redan där är mycket vunnet.

Vi resonerar om allt det där som alla andra övningskörande föräldrar och deras ungdomar resonerar om. Avstånd, filbyten, rondeller (här brukar någon besserwisser göra ett instick och med uppnosig sälta förtydliga att det minsann heter cirkulationsplats), döda vinklar, trafikmärken, planera sin körning, vara tydlig med sina avsikter i förhållande till andra trafikanter, att faror plötsligt och oannonserat kan dyka upp och allt det där andra som ingår. Jag inser att det är en fasansfull massa information som faktiskt skall tas in och processas, som jag själv och alla andra vana förare gör med någon sorts automatik; i värsta fall med slarv. Och så inser jag att mina eventuella pedagogiska förmågor får tas till sitt yttersta för att det inte skall bli anförande av typen ”för att jag säger det”, utan för att i stället försöka skapa egna insikter hos unga fröken.

Men när vi sitter där och resonerar och medan jag försöker förmedla något användbart som hon kan ha med sig på vägen, slår det mig att detta är ju precis som med mitt föräldrauppdrag i övrigt. Förälderns uppdrag att utan pekpinnar försöka förmedla kunskaper som ger eget tänkande och trygghet för att sedan kunna fara alldeles själv där ute på livets väg. En dag framöver när hon övningskört klart och har ett alldeles eget körkort i sin hand, då behövs jag inte längre där bredvid. Och precis så tror jag att det är med föräldraskapet även i övrigt. Rätt gjort blir jag henne överflödig inte bara där i passagerarsätet utan överallt. Och kommer vi dithän en dag, då tror jag att har lyckats med mitt uppdrag som förälder.

Och gör jag det mesta alldeles rätt kommer hon att fråga mig, ”pappa, vill du åka med” alldeles självmant. Och då inte för att hon behöver mitt stöd, utan för att hon vill ha mig med på sin resa – fast som passagerare utan bestämmanderätt. En sådan förälder och handledare vill jag vara.