Det är fredagen den 3 maj 2019 och klockan har precis passerat fyra på morgonen. Jag vaknar på ett hotellrum i Los Angeles av att jag är pissnödig. Reflexmässigt slänger jag ett öga på telefonen som ligger bredvid sängen, innan jag går till toaletten. Ett nytt meddelande på Messenger. Åter från det kaklade utrymmet noterar jag vem som hade skickat meddelandet och dess korta innehåll. En svårfångad känsla sprider sig i mig.
Budskapet i meddelandet är kort och lättbegripligt. Min dotters häst är död. Dottern, som då fyller 23 om några dagar, ligger i hotellrummet bredvid och sover. Hon och hästen har tillbringat tio år tillsamman och den relation som de hade var både nära och speciell. Jag har också gillat hästen i fråga. Dels för att han varit en otroligt charmig individ men sannolikt mest för den lycka han hittills har givit min dotter. Hittills. Plötsligt denna för oss tidigare morgon har år av lycka förbytts till sorg. Poff. På ett ögonblick.
Det finns bara en sak för mig att göra. Jag samlar mig i två minuter innan jag går och knackar på dörren till hotellrummet bredvid där dottern sover. Dörren öppnas, jag går fram till henne och håller om henne medan jag berättar den korta nyheten.
Vi sitter där och håller om varandra en stund. Jag vet inte om det är en minut eller en halvtimme. En odefinierbar stund. Det är sorgligt att han är borta. Det som biter mig mest är dock inte just det att han är borta, utan vad det här betyder för henne. Jag kan inte föreställa mig vad hon känner, men det är lätt att förstå att det är en djup och innerlig sorg. En smärta. Och det är detta hennes lidande som gör mig som ondast, där vi sitter så långt hemifrån.
En märklighet framträder. Jag inser att jag inte kände sorg på samma sätt när min pappa dog, nästan tolv år innan denna tidiga morgon. Det får mig att fundera och förklaringen känns både enkel och självklar. En sak är att uppleva sin egen sorg. En annan sak är att uppleva djup sorg hos någon som står mitt hjärta närmast. Min sorg kan jag hantera. Hennes sorg kan jag inte hantera. Det finns inte ett skit jag kan göra. Bara uppfatta situationen som den är. Det är tungt och lite svårt att hantera. Svårt att hantera, att inte kunna hantera.
Vi samlar oss något och när Starbucks på Sunset boulevard öppnar klockan fem på morgonen så hänger vi på låset. Vi sitter där, dricker vårt kaffe och utbyter några meningslösheter. Det finns ju liksom inget vettigt att säga i det här läget. När kaffet är slut går vi tillbaka till hotellet och de kommande dagarna går på något vis långsammare än de innan.
Nu har två år passerat, men de där känslorna finns kvar. Tiden gör saker både med oss och med våra upplevelser. Men kvar finns dom. Och alla mest kommer jag nog att minnas den där uppenbara onyttan jag upplevde över att inte kunna förta något av min älskade dotters djupa sorg. Att inte kunna göra någon nytta. Sånt finns kvar i ett pappahjärta.
När vi kom hem fick jag uppdraget att köra urnan med hästens aska till dottern. Det känns som ett hedersuppdrag och resan blir liksom högtidlig på något vis. Och så fick jag ju ändå chansen att bidra på något litet marginellt vis ändå, om än bara med en liten praktikalitet.