Om utebliven saknad

En rubrik fladdrar förbi i nyhetsflödet. En äldre kvinna har legat död i sin lägenhet i två år utan att någon märkt något. Jag läser inte vidare så jag har ingen aning om rubriken har någon koppling till vad som hänt eller om det bara är medias jakt på ännu ett klick. Men det hela får mig att fundera hursom.

Nog kan jag för egen del tycka att det vore mer tilltalande att bli ihågkommen och inte helt bortglömd redan under min livstid. När jag väl slutligen monterat ned den där allra sista av skyltar längs min resas väg, då spelar det väl mig själv knappast någon roll om någon minns mig längre eller inte. Men att bli bortglömd redan under livstiden borde väl ändå vara än sorgligare? Onekligen finns det ändå något sorgligt i att en människa kan vara så icke saknad att ingen annan ens märker hennes frånfälle. I denna värld av autogiron och allsköns annan automation kan man alltså kanske vara död i år utan att någon eller något uppmärksammar det. Hur blev de så?

Den kanske självklara frågan som inträder är om jag skulle reagera på om jag inte såg någon av mina grannar på ett år. Svaret skrämmer mig onekligen; helt säker är jag nämligen inte. Och frågan som jag knapps ens vågar uttala för mig själv i mitt eget huvud; skulle omvärlden märka ifall jag bara försvann en dag…?

Ett svagt eko från 1977 gör sig påmint. Det året kom Magnus Uggla med plattan “Vad ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt”. Jag modulerar om den tanken och kommer fram till att om någon där ute inte har något snällt att säga om mig medan jag vandrar på denna jord, skit i så fall i det även när jag väl har mulat. Och skulle du råka ha något snällt att säga; gör det i så fall innan jag kvitterar detta det jordiska liv som vi känner det.

Jag landar nog i att det måste vara bättre att bli ihågkommen och i bästa fall uppskattad under livstiden. Men att inte bli saknad på två år är lite sorgligt.

Om en 38 år gammal låt

En klok människa som jag känner yttrade en gång att de låtar som får mest betydelse i ens liv, har man hört innan man fyllt 20. Kan ligga något i det.

Det var höst och jag hade fyllt 15 på våren samma år när det kom ett album – ett dubbelalbum om man skall vara noga – som gjorde intryck, och som bjöd på en sån där låt som kom att få betydelse; som lever kvar. Alltjämt minns jag väl mitt mörka pojkrum och de svarta hörlurarna (visst var dom av märket Panasonic?) som lät mig möta bl.a. den där låten som alltjämt lever kvar. Musik skulle liksom avnjutas i mörker. Det finns tillfällen när den tanken alltjämt lever kvar. Där i mörkret kan musiken liksom bli ALLT och upplevelsen på något vis TOTAL.

I källaren under ett hotell i München låg under 1970 och 1980-talen en smått klassisk musikstudio – Musicland Studios. 1977 kom alltså ett dubbelalbum som var inspelat där i Musicland, rattat av den likaledes smått klassiske teknikern Reinhold Mack. Låtarna var komponerade av Jeff Lynne och exekutören – som det hette på STIM-listorna förr i världen – var Electric Light Orchestra.

Den där låten som sedan dess följt mig på blandband, hembrända CD-skivor, Spotifylistor och andra samlingar över tiden, låg som tredje låt så sidan ett på det ursprungliga dubbelalbumet Out Of The Blue; Electric Light Orchestra – Sweet Talkin’ Woman.

Vad det är med just denna låt och varför den 38 år senare alltjämt är med mig på min resa genom livet, har jag ärligt talat inte någon aning om. Men med mig finns den. Ibland går det år mellan lyssningarna, men sen plötsligt flyter den upp igen och jag kan nöta den igen som då en gång för en helvetes massa år sedan när jag var en pubertalt förvirrad ung man. Och när förvirringen alltjämt ackompanjerar mig vidare genom livet – månne dock något mindre pubertal, men ändå – kan det ibland kännas ganska tryggt att ha en gammal bundsförvant med sig på resan; en gammal låt som fortfarande kan fånga mig för några minuter och trolla bort allt annat.

Det är något speciellt med musik!

Om ett foto från 1989

Plötsligt läggs det ut ett gammalt foto på Facebook. Ett foto från 1989 där jag finns med. Jag har aldrig sett bilden förut såvitt jag kan minnas. Det är min dåvarande arbetskompis Uffe som både har tagit bilden och som lägger ut den. Det blir en ögonblicklig och lätt hissnande resa tillbaka i tiden. Och eftersom han på bilden inte är alldeles olik mig själv av idag, blir jag under ett andetag lätt osäker på i vilket decennium som jag faktiskt befinner mig.

När den där decenniekarusellen har lugnat ner sig lite i mitt inre landar tankarna i något som jag faktiskt redan har insett. Under många år av mitt liv var mitt arbete en viktig del av min identitet. Jag jobbade inte bara som ditt och datt, jag var liksom ditt och datt. Här kan det väl vara på sin plats att bara nämna att innan jag till slut halkade in på den akademiska banan så hann jag avverka nära nog ett tjog olika arbeten av ganska varierande slag. Och alla dessa arbeten kom alltså att bli en betydande del av min identitet. Detta insåg jag dock inte när det tilldrog sig, utan det har jag kommit att förstå senare.

Numer är saken dock i ett påtagligt annat läge. För några år sedan kom jag nämligen att inse att det där har ändrats påtagligt. Numera är inte alls min identitet lika avhängig av mitt arbete. Nu är jag liksom mera den jag är, och inte så mycket det jag gör. Möjligen – och kanske därtill förhoppningsvis – har jag träffats lite av det som den (ursprungligen) tyske filosofen Erich Fromm resonerar om i sin bok Att ha eller att vara. Det är skillnad på att ha en båt och på att vara på sjön. Kanske har jag i något litet avseende numera funnit var jag är, så jag inte behöver ägna så mycket åt vad jag har? Och om det skulle vara på det viset, så slår väl det kanske också igenom på det där med arbetet. Jag kan liksom vara till freds med att vara den som jag är, jag behöver inte kompensera (eller vad än det nu är frågan om) det med en yrkesroll eller en titel eller något liknande.

Om mitt nuvarande synsätt är bättre än det tidigare kanske man kan ha olika syn på. För egen del kommer jag nog dock fram till att det har blivit bättre. Att jag har blivit bättre. Inte så bra som jag borde, men bättre än vad jag var. Eller så är det kanske inte en fråga om bättre i förhållande till sämre. Kanske är det bara en fråga om olika. Om förändring. Om att varken jag eller världen omkring mig är densamma idag som då 1989.

Om fasadbelysningar

Den här texten handlar inte alls om fasadbelysningar egentligen. Fasadbelysningen är bara en symbol för det som jag nu ska försöka resonera kring.

Många människor i det moderna samhället ägnar mycken tid åt att uppnå saker. Och ofta handlar det också om just saker; nyaste telefonen, blankaste bilen, mest välklippta gräsmattan, ett nytt kök och ibland också en fasadbelysning. Men inte bara saker, utan också försök att uppnå verkliga eller förmenta tillstånd. Symboler. Symboler för det som kallas framgång. Symboler för tillhörigheter. Haka på trender. Följa normer. Men i jakten på att allt ska se så fantastiskt ut, ser jag risken i att det som finns inom oss blir förbisprunget. Hur tar vi hand om vår inre ro? Hur tar vi hand om vår inre lycka?

Nu menar jag inte att prylar i sig är av ondo. Prylar kan vara kul. Men prylar kan nog inte ersätta lyckan om den ändå inte finns där. En ny iPhone – för att bara ta ett exempel – är knappast ett särskilt väl fungerande substitut för lycka. Och det är i det perspektivet som jag ser fenomenet fasadbelysningarna. Att det som ser snyggt och imponerande ut på fasaden, egentligen säger väldigt lite om hur det känns i själ och hjärta bakom denna smakfullt upplysta fasad.

För några år sedan hade jag en upplevelse som för mig blev en ganska tydlig beskrivning av det jag menar. Jag hamnade av tillfälligheter på en gata där det låg fem-sex helt nybyggda hus bredvid varandra. Allt var nytt och tipp-topp. Husen var oklanderligt nya och fina. Bilarna som stod på uppfarterna var nya och glänsande. I köken – som man såg rakt in i – var maskiner och husgeråd av senaste och högsta standard. Människor rörde sig kring husen. Dom såg ut att ha allt. Men det som fångade mig var att ingen av dessa människor log. Dom var på något vis sammanbitet hålögda allihopa, där dom stod mitt i sina stålborstade deluxe-kök, där mitt i sina glättigt Photoshoppade liv. Allt verkade finnas, utom glädje. Det jag såg gjorde mig förundrad och lite bedrövad. Varför hade dessa människor valt att leva sina liv sådär?

Hur kommer det sig att så många lägger ner så mycket av sin livskraft på att manifestera det som när dagen är slut och vi ligger med huvudet på kudden, faktiskt är helt meningslöst? Vad är det som gör att så många av oss hellre jagar ikapp alla dessa symboler, i stället för att vänta in oss själva?

För egen del försöker jag tänka på det här. Jag försöker tänka på vad som verkligen är och som känns viktigt, och vad som bara förefaller att vara det. Jag försöker lyssna inåt och reflektera över vad som faktiskt för mig i riktning mot den där inte ron och den där inre lyckan. Det går olika bra; men jag försöker. Gör du?

Om att följa sin dröm

Det finns personer som har förmågan att följa sin dröm; att göra det där man verkligen vill utan att rätta sig efter vad nån annan kanske förväntar sig av en, utan att falla in i det där hjulet som så många faller in i utan att riktigt veta varför. Gissningsvis krävs det både drivkraft och en gnutta tur för att kunna göra just detta, följa sin dröm. Jag kan tycka att det finns något imponerade i att våga ta det där klivet och att göra det som känns närmast hjärtat. Just det där att våga, det kräver mod. Att också lyckas med det, kräver alltså även en gnutta tur skulle jag tro. Men just att våga, det är rätt cool måste jag säga.

Låt mig ta tre exempel.

Mia Karlsson som spelar gitarr och sjunger i Crucified Barbara har under några år beskrivit sin version av detta fenomen, i bloggar mm. Det ger mig en bild av en hyfsat motiverad kvinna som är trogen sig egen idé och sin egen dröm, trots att den bjudit en resa som inte alltid verkar ha varit lätt, men vars svårigheter ändå inte fått henne ur kurs. När det gäller att leva på sin musik finns det några som lever flott som bara den och mängder som får kämpa för att få ihop det. Och att kämpa utan att ge upp, det kallar jag drivkraft. Mia Karlsson verkar onekligen ha just den drivkraften.

Gabriel Bremler som hoppade av psykologlinjen (mer eller mindre permanent) för att i stället ägna sig åt att bygga LEGO. Killen kom på att han inte riktigt kunde komma över det där med att bygga LEGO. Och en rimlig åtgärd då är väl att leva på att bygga LEGO? Det hela kändes aningen osannolikt när jag hörde om det första gången, det skall medges. Men nu lever han alltså på just att bygga LEGO. Åt andra. Bl.a. har han gjort en modell av Turning Torso åt NCC, till vilken det lär ha gått åt ungefär 25 000 bitar. Att leva på att bygga LEGO; rätt cool.

Felix Kjellberg som inte ville vara ingenjör och som satte sig och spelade datorspel istället; inför nästan hela världen skulle det visa sig. Han behöver väl knappast någon närmare presentation eller beskrivning?

Tom Petty lär ha sagt Do something you really like, and hopefully it pays the rent. As far as I’m concerned, that’s success. Det sammanfattar väl på något vis lite av vad jag menar är essensen med att följa sin dröm. Det alldeles motsatta – att en dag inse att livet slängdes bort på något tämligen ointressant och att alla drömma ligger kvar helt ouppfyllda – torde vara mest sorgligt, men gissningsvis dessvärre inte helt ovanligt.

Så, följ din dröm…

Om social mångfald

Någon gång under 1970-talet var min mormor på en resa med stadens tunnelbana. På denna resa hamnade hon – gamla damen – mittemot en punkare. Märk väl att detta alltså var på 1970-talet när punkare och yngre medborgare utstyrslade därlikt var ett merendels nytt påfund. Min mormor var en hyfsat cool tant så hon frågade denne punkare ”varför ser du ut sådär”. Jag var ju inte med under detta samtal, men som jag kände min mormor så ställdes frågan inte alls i ett anklagande tonfall, utan i ett uppriktigt nyfiket. En konversation mellan min numera hädangångne mormor och denna då sannolikt tonårige punkare förflöt under deras gemensamma resa med stadens tunnelbana. Jag gissar att de båda lärde sig saker om varandras generationer och när min mormor klev av sade punkaren till henne, ”du är en cool tant”.

Punkaren hade rätt. Min mormor var en cool tant. Hon var född 1904 och hann bli 81 bast innan hon lämnade detta livet 1985. Det som fångar mig med denna familjelegend om mormor och punkaren, är hennes förmåga att vara öppen för det nya och att inte alls vara fördömande. Gissningsvis begrep hon inte så mycket av det som låg till grund för denne punkares punkande. Men hon var öppen för att lyssna och hade ett ärligt intresse för att förstå.

Sådär vill jag också bli. Nyfiken på det nya och obegripliga. Helst med målet att riktigt förstå, men i vart fall med målet att lyssna och att acceptera det jag inte förstår.

Men så fungerar inte alla, har jag förstått. Fler än en gång har jag träffat på människor som, olika formulerat, argumenterar mot denna sociala mångfald och att man skall hålla sitt umgänge till sina egna led och inte umgås över de sociala gränserna; varken de som rör ålder, klass, eller annat. När jag lyssnat på dessa människor, och försökt förstå hur de resonerar, har det fler än en gång slagit mig att det verkar vara dåligt mer riktiga argument för detta tänk. Det mest återkommande argumentet mot kommunikation och umgänge över dessa sociala gränser, är att det är ”onaturligt”. Jag har inte lyckas förstå det argumentet ännu. Istället tänker jag på min mormor igen och gläds över att hon då en gång agerade ”onaturligt” och att jag fått med mig lite av hennes öppna synsätt, på min resa genom livet.

Om hur vänner skingras för vinden

Fler än en gång i livet har jag under en tid umgåtts så mycket eller nära med människor, att jag på något vis blev övertygad om att relationerna till dessa människor liksom vore självklara och dessutom skulle fortgå för evigt. Och fler än en gång har jag kommit att lära mig att den övertygelsen inte alltid lierar sig med vad som faktiskt sker. Arbetskamrater och skolkamrater är två bra exempel på personer som liksom fanns där dagligen en tid, men inte sen.

En kanske slarvig slutsats kunde bli att dessa människor som vi trodde ha oss nära, och som sedan liksom försvann med vinden på något sätt, egentligen inte var så nära som vi trodde. Jag ställer mig tveksam till den slutsatsen. I stället tror jag att det handlar mer om det som lite klyschigt uttryckts som att var sak har sin tid. Där och då var det vi, sen är det några andra. Typ. Dessutom är jag tveksam till att något behöver ses som mindre bara för att det inte vara för evigt. Kanske är det bättre att vårda det som ett minne av något bra som faktiskt har hänt?

Möjligen är det så att det är lite som varar för evigt. Jag läste någonstans någon gång att i kärlek finns inget begrepp om tid. Kanske är det detsamma med vänskap. Hur vänskapen är, är väsentligare än hur långvarig den är. Och långvarighet behöver ju inte heller med självklarhet vara synonymt med kvalitet.

Numera, när jag ser tillbaka på sådant som inte är längre, känner jag nog mest en blandning av ödmjukhet och glädje över att jag faktiskt har fått uppleva det jag har fått uppleva. Den slutsatsen leder till en annan insikt; att försöka uppskatta det som är just nu – i morgon kan det (också) vara för evigt över och borta.

Om en fångad blick

För en tid sedan satt jag i en foajé och väntade på en person som jag skulle möta. Under tiden jag satt där gick folk förbi. Det var ju individer som passerade mig där jag satt, men de smälte på något vis ihop till en massa som bara brusade för mina ögon.

Strax innan den jag skulle möta dök upp kom dock en kvinna ut genom en dörr och passerade förbi mig. Sättet hon såg ut på, sättet hon vandrade fram över golvet på, sättet hon var på, fångade min blick. Vad hon gjorde som fångade min blick kan jag inte svara på. Att hon gjorde det var dock klart. Våra blickar möttes för ett ögonblick och hon liksom förmedlade ”jo jag ser att du tittar på mig, gör det för ett ögonblick till, så har våra liv passerat varandras och fortsätter i sina respektive riktningar”.

När hon så försvunnit ur mitt synfält slog det mig igen att när jag kan sätta ord på vad det är som fångar min blick, så passerar intresset ofta förbi lika fort som hon försvinner ur mitt synfält. Men när jag inte hittar ord för vad det är som fångar min blick, när jag inte ens för mig själv kan förklara vad det är som hon har – fast det är så enastående uppenbart att hon har det – då brukar fascinationen bli kvar en stund.

Den där omöjligheten att sätta ord på vad hon har som fångar min tanke, den är lika svårbegriplig som den kan vara kraftfull.

Om farsans ande

På juldagen 2007 drog min farsa sitt sista andetag. Dagarna, veckorna, månaderna och åren som flutit förbi sedan dess har kanske lärt mig två saker; livet går vidare och någonstans där ute finns farsans ande kvar och liksom följer mig på vägen. Det senare kanske inte bara är en kunskap, utan även en förhoppning, en tro, en känsla.

Det finns ingen särskilt angiven plats där min farsas minne vilar. En del tjafs med kärringen han råkade vara gift med när han kvitterade det jordiska, har bl.a. lett till just att det inte finns någon geografiskt bunden plats där hans minnes kan hedras. Det har gjort att jag under åren som gått liksom har sökt efter en sådan plats där jag kan stanna upp, reflektera, minnas och sakna. Men, nej.

Här öppnas förstås möjligheter att bli bitter och känna mer eller mindre avsky mot den där kärringen han råkade vara gift med och som ställde till eftermälet. Men, nej. Jag vill inte svärta minnet av min farsa med bitterhet och dylikt bjäfs. Jag vill färga det med vördnad, respekt och med kärlek, med insikten att livet går vidare och att han är med mig trots allt.

Begravningsakten hölls på Skogskyrkogården och ett antal gånger har jag åkt dit för att på något vis känna farsans ande; för att liksom resonera med honom och för att reflektera över det som var. Över det som är. Över det som komma skall. Och visst har jag väl känt att han i någon mån varit där, bredvid mig.

I veckan var jag dock på besök i det Radiohus som han arbetade i under 25 år. Inte alls för att reflektera över farsan, utan av helt andra – påtagligt angenäma – anledningar. Väl i detta Radiohus slog mig plötsligt, och påtagligt, insikten att det ju är i just detta (hans) Radiohus som hans ande vilar. Till lika delar är jag till freds och till ro med denna insikt, som jag är förvånad att jag inte långt tidigare insett att det är just här som hans ande vilar. Så självklart som det nu kan kännas. Men, insikter kan låta vänta på sig.

Så i trygghet och ro kommer jag alltså fram till att det är där, i Radiohuset, som farsans ande vilar, som den vakar över oss som går kvar här på denna jord (ett tag till). Det känns bra.

Om att veta utan att veta

Ett besök på ett lokalt snabbmatshak fick mig att fundera. Före mig i kön stod en kvinna strax över 40 med tre grabbar runt 10. Alla tre gav ett något oregerligt intryck och en av dom var helt hopplöst klåfingrig på den där klockan som fanns för att påkalla personalens uppmärksamhet.

När jag stod bakom dom och väntade på min tur formulerades en tweet eller status i mitt huvud om hur white trash-morsan med tre dampungar röjde på snabbmatshaket. Men jag besinnade mig.

Vi hamnade något bord ifrån varandra och medan jag inmundigade min fläsksemla överhörde jag deras samtal. Alltmer framkom att kvinnan inte alls föreföll vara pojkarnas mamma utan att hon i någon annan egenskap tog hand om dom. Och i takt med att pojkarna intog sina respektive måltider blev deras uppförande allt lugnare.

I stället för att det var fråga om en white trash-morsa med tre dampungar framstod det nu i stället som att det var en kvinna som bemödade sig om att ta med någon annans hungerstökiga pojkar till snabbmatshaket.

Hur ofta fattar vi inte beslut, eller bestämmer oss för en uppfattning, på ett bristfälligt underlag? Hur lätt är det inte att få för sig att få en bild av en annan person, på väldigt knapphändig information? I exemplet ovan tog det mig kanske 15 sekunder att ”veta” att det var en white trash-morsa utan koll på sina tre dampungar före mig i kön, medan den bilden kom att modifieras ganska betydligt efter att i bara några minuter lyssnat på deras samtal. Klyschorna om betydelsen av ett första intryck kanske sätter fingret på ett mänskligt beteende, att snabbt vilja sortera saker och personer.

Med lite tur har ovan händelse gjort mig aningen bättre på att inhämta först, innan jag ”vet” något om människor och händelser omkring mig. Med lite tur.