Om #metoo

Flödet svämmar över av #metoo. Länge känns det mest som ett flockbeteende. Alla springer åt samma håll; ett vanligt beteende i vårt samhälle. Okända och kända människor berättar sina historier och det blir på något vis bara ord på en skärm. Inte ens när Miriam Bryant och Molly Sandén – artister som jag respekterar för sitt artisteri – berättar sina historier om övergrepp blir det mer än ord på en skärm. Det har blivit en hype.

Jag känner mig utanför. Det är inte min värld. Det här berör inte mig. Jag är ju inte sån. Och det där med gulit by assosiation ogillar jag ganska starkt sedan länge. Det är andras berättelser. Berättelser från en annan värld. En värld där jag inte är med; jag sitter utanför och tittar in.

Och bitvis är det mest en akademisk debatt. Liksom i labform; teoretisk Det är statistik och fina termer. Det är siffror och klyschor som jag slutat lyssna på för länge sedan. Jag är ju inte sån. Det handlar ju inte om mig utan om en helt annan värld.

Det hela tilltar där ute i den digitala verkligheten och jag blir lätt immun. Bara hashtagen dyker upp så skrollar jag avmätt vidare. Ögonens slarviga jakt på något mer intressant. Jag stänger liksom av.

Nästan har jag glömt bort det hela när några berättelser från tjejer som har en plats i mitt hjärta dyker upp. Jag stannar upp. Deras berättelser tränger in. Biter sig fast. Går inte att slarvigt skrolla förbi. Det är ju människor jag bryr mig om. Som jag tycker om. Som ger mitt liv ljus. Dom har också historier att berätta.

Det träffar mig. Det gör ont i hjärtat. Hon? Men hon som är en så underbar människa? Varför hon? Varför är inte hon fredad från detta? Kanske för att det är en verklighet och när den verkligheten drabbar någon jag tycker om, då känns det. Då finns det. Det är inte bara anonyma personer. Inte bara statistik. Inte bara flockbeteende. Inte bara en hype. Det är på riktigt.

När det drabbar dom jag tycker om blir jag liksom involverad på något vis. Då berör dig även mig. Inte bara ”alla andra”.

Så det är väl lika bra att jag rannsakar mitt eget beteende. Var finns jag egentligen i allt det här? Var finns du?

Jag har sedan ganska länge insett att jag inte kan ändra någon annans beteende. Jag kan bara ändra mitt eget. Men det är i vart fall ett steg; att inte vara en del av problemet.

Vad kommer jag fram till? Inte bara trevliga tankar, men åtminstone att jag är bättre nu än vad jag har varit. Att jag är på rätt väg. På vilken väg är du?

Om åldrande

Det där med ålder har av någon anledning fascinerat mig under en stor del av mitt liv. Yoko Ono lär en gång ha sagt ”Some people are old at 18 and some are young at 90. Time is a concept that humans created”. I takt med min egen stigande ålder har jag kommit till att det må ligga något i det där citatet och att kognitiva färdigheter har ganska lite med fysisk ålder att göra.

För min egen del så har två förmenta milstolpar i mitt åldrande givit mig huvudbry; det som till vardags under stundom kallas för ålderskris. Det var dels när jag fyllde 20 – för 35 år sedan – och dels när jag fyllde 50 – för fem år sedan. Att jag väsentligen helt oskadd överlevt båda dessa – där och då – ödesstunder, leder mig till att jag har hyfsad prognos att överleva även några kommande hinder på livets resa.

När jag under åren hamnat i diskussioner om åldersskillnader i förhållandet mellan olika människor har jag ofta stött på idiomet ”vad man har gemensamt”. Det har fått mig att inse att det finns en social matris där ute som synes mena att jag har något gemensamt med personer som råkar vara lika gamla som jag är; och likaledes inte har det med de som inte är det. Som att jag skulle ha något (oklart vad) gemensamt med Tom Cruise, Jon Bon Jovi och Thomas Bodström av det enda skälet att vi råkar vara komna till denna förvirrade värld samma år. Jaha?

Bl.a. genom mina kontakter med ett antal musiker som är födda under 1990-talet – och livets övriga möten – har jag dock kommit att dra två andra slutsatser. Det är minsann högst möjligt att ha relevanta gemensamma nämnare med personer av en helt annan ålder än sin egen, och att en persons ålder säger ganska lite om dennes kognitiva färdigheter. Annorlunda utryckt så är flera av de nittiotalister jag mött på en påfallande högre kognitiv nivå är vad jag och mina jämnåriga var när vi en gång var i samma ålder som dessa nittiotalister är i nu. Vad må sorgligare vara är att jag också har mött personer i min egen ålder – och även däröver – som inte ännu förmått tillskansa sig samma kognitiva färdigheter som dessa nittiotalister redan har gjort. Färdigheter och gemensamheter har därmed – som jag lärt mig att uppfatta det – mycket lite med fysisk ålder att göra; det har i stället med något helt annat att göra (jag har dock ännu inte lyckats med att lista ut vad detta andra är). Yoko Ono synes sålunda ha något av en poäng.

Mitt eget förhållande till mitt egna åldrande har varit ganska olika över tiden. I perioder har jag tänkt att alla tågen liksom har gått och att det bra är väntan kvar. För närvarande tänker jag dock att det i stället gäller att fånga de möjligheter som varje ny dag har. Att varken jag eller någon annan har en evighet till vårt förfogande, är ett faktum. Enligt statistik från SCB är medellivslängden för män i Sverige i runda slängar 79 år. Det skulle i så fall innebära att jag i detta nu har tillryggalagt 79 % av mitt livs tid. Tänkvärt i sig; det gäller alltså att fylla de (statistiskt) återstående 21 % av livet med något vettigt.

En av dessa vettigheter är nog att tillbringa tid med personer som bidrar till att fylla resterande dagar med ljus och glädje. Och detta för att dessa personer är som dom är och alldeles oavsett vilken deras fysiska ålder må vara.

Om arenagig

Som jag svamlat om här några gånger tidigare så var det Hovet som gällde i unga år, när det skulle gås på gig. Det var väl liksom där jag blev inskolad i det där med att gå på konsert tror jag. Men visst förekom det att jag såg gig även på mindre ställen som Mariahissen, Fasching, Brygghuset och nåt hak på Götgatan vars namn jag inte längre minns (där jag för övrigt såg Ebba Grön, vilket var en särdeles kaotisk tillställning och kanske första gången jag upplevde att förbandet var bättre än huvudakten). Men arenagiget var liksom under många år standarden. Tyvärr är arenagig lite för ofta som en powerpoint-presentation; klar på förhand, fri från spontanitet och risken för infall från bandet effektivt undanröjda. Inte skitkul.

Jag tror mig dock av typ 40 års giggående (att uppfinna förment nya ord är alltid roligt för en skribent) ha kommit fram till att dom där klubbgigen är påtagligt mycket roligare än vad arenagigen är. Första aningen om detta uppstod kanske på tidigare omnämnda Mariahissen, sannolikt på mycket tidigt 1980-tal. Jag och några polare var där för att kolla på Wasa Express. Vi hade sett dom några gånger tidigare. I avbrottet mellan två låtar hojtade en av killarna i vårat gäng; ”får Åke komma ut och leka?”. Åke Eriksson var Wasa Express tämligen karismatiske trummis som minde lätt om Animal i mupparna ibland och som kunde hålla rätt underhållande trumsolon (smaka på den; trumsolon är väl annars det närmaste sömnpiller man kan komma i rocksvängen). Vipps stuvade bandet om i sin tänka lårordning och vi bjöds just på ett av dessa trumsolon innan bandet halkade in i nästa låt.

Jag har svårt att se något sådant hända i Globen.

Den där interaktionen mellan akt och publik uppstår ju liksom inte på ett arenagig. Visst kan akten ha publikkontakt även på ett arenagig, men med ett påtagligt bibehållet avstånd.

Ett annat – betydligt nyare – exempel på den där interaktionen (vilket ju också blev lite av en ego boost) var på Harry B James (på gamla adressen) när mitt ena favoritband Browsing Collection lirade där och sångerskan Mimi Brander mellan två låtar pekar på mig och säger ”och så en shout out till Nicklas Rydberg som gjort en egen tröja”. Där stod jag och log fånigt, iklädd min egenhändigt tillverkade Browsing Collection-tisha.

Jag har svårt att se även något sådant hända i Globen.

Samtidigt har jag respekt för det rent logistiska. Det skulle väl liksom knappast funka praktiskt om Bruce Springsteen lirade på Klubben på Fryshuset? Stora och framgångsrika akters logistik kräver på något sätt att dom kan riva av tusentals åhörare samtidigt. Och det kanske också är extra synd på något vis. Tänk vilket drag det skulle bli om den artist som kan få en arena i gung, skulle göra sin grej på typ Debaser…

Om min morfar

Min morfar hette Gustav Söderberg och föddes den 21 mars 1894. Han dog den 17 april 1971, då var jag nio år och mina minnen av honom är ganska sparsamma. Under senare år har jag dock fått lära mig lite mer om honom och skulle jag ge mig på en kort sammanfattning av honom så vore den nog att han var en besvärlig typ.

Morfars pappa hette Jakob och var 46 år när morfar föddes. Noterbart på den tiden var att Jakobs dåvarande fru inte var morfars biologiska mamma, utan detta var i stället den då 18-åriga Anna Matilda Johansson, en piga som bodde i närheten. Hur det faktiskt hänger ihop finns det numera inte någon som kan bringa klarhet i, men antingen var det så att Jakob var ute och vänstrade med den unga damen eller så var det så att Jakob och hans fru inte kunde få barn själva och den unga damen anlitades som typ surrogatmamma. För det senare talar det för tiden ganska ovanliga att Jakob tog hand om oäktingen Gustav. Jakob gifte om sig och senare fick Gustav en syster, Tyra.

1919 gifte sig morfar med Gunhild Palm (född i Malmö men uppväxt i Marstrand) och 1920 fick dom sonen Bill som föddes i Hacksta, en liten by utanför Enköping. 1921 klev morfar på en båt i Stockholm och den 2 september 1921 klev han iland i Los Angeles. Den 6 mars 1923 kom även Gunhild och Bill till Amerika. Gunhild och Bill tog dock vägen via New York. Det måste ha varit en strapats för dom att ta sig tvärs igenom hela USA, till Gustav i Kalifornien, utan att kunna ett ord engelska.

Morfar började bygga ett hus åt sin familj och livnärde sig i byggbranschen i Kalifornien. Inledningsvis verkar det ha gått ganska bra för morfar och ibland skröt han sedermera bl.a. om vilken stor bil hade hade haft råd att köpa, en Bugatti. Hans skrävlande får faktiskt ett visst stöd av fotografier från den tiden där han är iklädd påtagligt finare kläder än gemene man.

Riktigt vad som hände finns det inte längre någon som kan bringa klarhet i men i början av 1927 lämnade morfar sin fru och son i Los Angeles och åkte tillbaka till Sverige. Detaljerna kring det hela är alltså oklara men ska jag spetsa till det hela så dumpade morfar sin familj och bara stack… Gunhild och Bill blev inte bara lämnade, de blev också hemlösa. Medan Gunhild letade arbete och försörjning fick mor och son lösa sitt boende genom att under en period övernatta i en bordell.

Sonen Bill bar detta att pappa försvann med sig resten av livet. En tid innan Bill dog i januari 2003 fick han en stroke och när Bill hittades satt han ensam i sin fåtölj och på bordet bredvid honom fanns en tom whiskyflaska och foton på hans pappa… Känslan av att ha blivit övergiven av sin pappa hade Bill alltså med sig livet ut.

Bland dom amerikanska släktingarna spreds legenden att morfar emigrerat till Australien, blivit kommunist och supit ihjäl sig; ett av tre var rätt. Morfar åkte som sagt tillbaka till Sverige (enligt familjelegenden här i Sverige så skalade han potatis på båten för att betala för hemresan).

Redan innan morfar åkte till USA så hade han lärt känna min mormor. Vilken relation dom faktiskt hade är även det oklart. Känt är dock att under alla sina år i USA så skrev morfar regelbundet brev till mormor (fast han då alltså var gift med Gunhild och hade sonen Bill). Morsan smygläste senare några av breven när hon var tonåring, men när mormor sedermera dog i december 1985 så var alla breven borta.

1935 gifte sig mormor och morfar och 1936 föddes morsan. Dom bodde inledningsvis i samma Hacksta. En av ödets alla nycker är att morsan och hennes halvbror Bill båda föddes den 6 september, fast då alltså med 16 års mellanrum.

Morfar var alltså övertygad och hårdnackad kommunist; jag minns att det i hans och mormors lägenhet låg travar av kolorerade tidningar med titeln SOVJET (dom måste mormor dock ha kastat när morfar dog, för jag har inget minne av att dom fanns kvar hemma hos mormor när hon blivit änka). Morfar var dock inte bara övertygad kommunist, han var dessutom tjurskallig, diskuterade politik vitt och brett och blev inte sällan livsvarigt osams med folk i omgivningen med anledning av detta. Morsan har berättat att det minsann inte var någon dans på rosor at växa upp i en liten by med en sådan farsa. 1955 flyttade familjen från Hacksta och till Karlbergsvägen i Stockholm.

På morgonen den 17 april 1971 dog morfar, 77 år gammal. Han kom ut i köket, sa till mormor att han hade bäddat sängen och sen föll han ihop död på golvet. Han ligger begravd i en minneslund på Skogskyrkogården.

På något sätt letade sig ett fotografi på en kulstötande 17-årig Bill över till morfars svenska familj. Hur detta gick till är oklart och svårt att få ihop med att det i den amerikanska familjen berättades om att morfar skulle supit ihjäl sig i Australien. Varför skulle någon i USA i så fall ha skickat ett kort till morfar i Sverige på en 17-årig Bill, tio år efter att Gustav lämnat USA? Ingen (nu levande) vet.

Alltsedan jag första gången såg den där bilden som liten pojke har jag då och då undrat över dom där amerikanska släktingarna och främst kring om Bill fick några barn, i så fall mina kusiner. Med stigande ålder undrade jag detta mer frekvent och även mer påtagligt. Har jag några kusiner i USA? Vid några tillfällen under åren har jag gjort tafatta försök att bringa reda i detta. Verktygen för detta var dock få och eftersom det liksom inte pratades i släkten om morfars eskapader i USA så fanns det inte som kunde – eller ville – berätta. Det där med verktygen kom dock att förändras över tid och 2013 gjorde jag ett nytt försök; nu fanns ju Internet, google och flera släktforskningssajter att tillgå. Efter en del sökande på en sån där släktforskningssajt så formulerade jag i augusti 2013 en i mina ögon adekvat sökfras på google. Jag fick några träff och någon av dom översta klickade jag på på chans. Det var en amerikan som skrev på sin blogg om sina släktingar och snart framgick att det fanns svenska kopplingar. Jag slarvläste och skrollade och på något sätt kändes det som skrevs svagt bekant.

Plötsligt på denna blogg dyker då den där bilden på den 17-årige Bill upp. Det var en mycket märklig känsla. Bloggen innehades av Bills son Dan Soderberg. Se där, de amerikanska kusinerna var funna. Jag skrev till Dan via Messenger på Facebook och ett utbytande av kunskaper bröt ut. Vi kom båda två att lära oss saker om våra släktingar som vi inte visste innan. Och i april 2016 träffades vi i Kalifornien.

Jag vet att detta högst sannolikt är ett ganska klassiskt ålderstecken, men det har någon sorts betydelse att få lite vetskap om sin egen plats i familjehistorien. Och att få svar på de där gamla funderingarna om de amerikanska släktingarna har varit värdefullt. Så även om detta ämne är sjukt ointressant för resten av världen så har det alltså fått betydelse för mig.

Om att bli starstruck

Att hitta en riktigt bra definition på begreppet starstruck visade sig knepigare än jag väntat mig. Om jag dock framgent i denna text håller mig till den ungefärliga definitionen opåkallat fångad av en persons blotta existens eller närvaro och inte huvudsakligen av dennes gärningar, så har jag i alla fall något att hålla mig till. Mer handfast uttryckt, att stå och glo som ett fån med öppen mun bara för att just hen är där.

För egen del blir jag mycket sällan starstruck. Jag tror delvis att beror på att jag i hyfsat unga år jobbade som springsjas på Sveriges Radio och då handfast noterade att även s.k. kändisar var alldeles vanliga människor. Dom åren gjorde liksom att det där med förment stjärnglans blev just förment. Trots allt så har jag blivit starstruck tre gånger i mitt liv (om jag nu minns rätt).

Första gången var 1980 när jag hade fångats av filmen Barnens Ö och plötsligt befann mig i samma rum som filmens regissör Kay Pollak. Då blev jag sådär fånigt fångad av hans blotta närvaro i rummet. Jag minns att jag skrev ett brev till honom efter det mötet, och faktiskt fick svar.

Andra gången var för några år sedan när jag i förbigående mötte Björn Ulvaeus i Täby Centrum. Eller mötte, våra vägar korsades dryga metern ifrån varandra medan vi båda var på väg åt varsitt håll. Inte mycket till möte, men ändå infann sig den där starstruckkänslan där och då.

Tredje (och gissningsvis sista; om jag inte skulle råka springa ihop med Michael B. Tretow förstås) gången var den 9 oktober 2015. Under sommaren 2015 hade jag kommit till insikt om att Browsing Collection är ett skitbra band. Allra coolast i bandet var trummisen. Den där dagen skulle dom spela på Debaser Strand och självklart gick jag dit. Min vana trogen var jag ute i god tid och när jag stod och väntade i lokalen så kom trummisen gående över golvet, bara ett par meter från där jag hängde. Då infann sig den där känslan igen. Där var hon, coola och kompetenta Carro. På riktigt. Mitt framför näsan på mig. Wow. En mycket märklig upplevelse att liksom övermannas av det där starstruckiga. Och påtagligt skämmigt också för den delen, kunde jag konstatera. Jag vill ju vara en hyfsat klok och eftertänksam varelse, och inte allt för ytlig eller lättköpt. En mindre intern konflikt uppstod. Det tog väl inte så många minuter för den där känslan att klinga av, men den hade onekligen infunnit sig för en stund. Hur kom det sig?

Om jag ska försöka mildra mina egna svagheter skulle jag argumentera att det som jag lägger mig själv till last ovan inte är att vara starstuck ”på riktigt”. Att jag upplevde någon sorts överdriven respekt för dessa tre har ju i grunden med att göra vad de har skapat och inte bara att de är typ kända. Jag skulle sannolikt inte bry mig ett jota om jag skulle råka möta Beyoncé, eftersom jag inte är imponerad av hennes gärningar. Så möjligen var jag inte starstruck i ordets rätta bemärkelse ändå. Sådär, då har jag förbättrat självkänslan lite.

Vem skulle få dig att bli starstruck?

Om sen och döden

Den där RIP-trenden förbryllar mig en aning. Om du inte finner anledning att säga något vänligt om och till mig när jag fortfarande lever, är det lite svårt att se poängen i att du gör det efter att jag har kvitterat det jordiska. Säg det nu, eller låt bli. Typ. Lite som den där anglosaxiska bröllopsfloskeln; speak up now or forever hold you peace.

Den gamla traditionen att hedra någons minne verkar alltjämt ganska djupt rotad i vårt samhälle, trots att mycket annat förändrats. Och jag vänder mig inte alls mot den traditionen egentligen. Det som dock förefaller ske är att gillarna (ett ord som kanske inte fanns, fram till nu) liksom verkar bli fler när denna någon har lämnat in. Den sociala strömmen fylls lätt av försena hyllningar när någon (offentlig) person lämnat in.

Med detta sagt medges att även jag kan fångas av det där oåterkalleliga som döden ger. Det där, aldrig igen. Aldrig.

Nu är ju konstruktionen av systemet en gång sådan att livet både börjar och slutar och om det ska fyllas med något skall det göras mellan dessa båda händelser. Det gäller alltså att passa på. Jag har fler än en gång sett prov på det där med vad som kan hända med det som någon tänker sig göra ”sen”. Risken att det förblir ogjort och att det en dag är försent, är stor.

Inte så sällan tänker jag på en tidigare familjemedlem som minsann skulle köpa sig en stor motorcykel när han blev pensionär. Pensionsdagen kom och inte så läng tid därefter släcktes hans ljus för evigt och utan att någonsin ha haft den där motorcykeln. Symboliken blev stark av att på ganska nära håll se vad ”sen” kan åstadkomma. Ouppfyllnad.

Framtidstro är inte fel, det är inte så jag menar. Det är uppskjutandets faror jag försöker resonera kring. Det är klart att livet har ett flertal praktiska parametrar att beakta. Desto mer betydelsefullt att sortera fram det viktiga och inte låta just det bli ogjort. Fokus på rätt saker, typ.

Och detsamma gäller alltså, som jag ser det, det där med att uttrycka sin uppskattning för de personer som gör bra saker med mitt liv.

Livsläxan med detta kanske är att inte låta det där lilla besvärliga ordet ”sen” bli ett hinder för din egen och andras glädje. Så passa på…

Jag rundar därför av med en fråga. Till vem ska du framföra din uppskattning idag?

Om rockkonsertens väsen

Minnet sviktar men jag var förmodligen 13 år när jag gick på min första rockkonsert. Jag minns dock att det var på Hovet och att det var tonårstidens idoler Status Quo som estraderade. Jag minns att det var som att kliva in i en helt ny värld att komma in i det som även kallades Isstadion. Lokalen kändes ofantlig och jag kände mig liten. När jag gick därifrån var jag svettig, hes, lomhörd och euforisk. Den där nya världen som jag precis mött fick ett grepp om mig som i allt väsentligt håller i även idag.

En bra rockkonsert är en totalupplevelse. Det är uppfyllnad, eufori. Känslan är svår att klä i ord, den måste liksom upplevas. Men den är stor och den är stark. Det kom att bli ganska många konsertbesök – en del kassa, en del mediokra men dessbättre många fantastiska – under de följande åren. Nu har vanvettigt många år gått sedan jag för första gången jag klev in i den där nya världen. Hur och varför vet jag faktiskt inte men kanske halvvägs in i 1980-talet avtog mina konsertbesök och 1991 blev det liksom stopp.

För ungefär sex år sedan erbjöd jag mig att hämta mina då tonåriga telningar efter att dom varit på ett gig i Globens annex. Ute i god tid blev jag stående utanför en stund. Strömmande ut genom Annextes väggar hörde jag dom där tunga riffen och publikens högljudda deltagande. Då var det ju många år sedan jag själv varit på en rockkonsert och det kom att bli en märklig upplevelse att stå där och inse hur mina glin också fick vara med om det där som jag själv upplevt för så länge sedan. Och allt detta med gamla närbelägna Hovet där borta i blickfånget. När telningarna sedan kom ut från Annexet, sådär euforiskt uppskruvade, svettiga, tjattriga och hesa – då var det som om decennierna möttes och våra gemensamma upplevelser (låt vara med många år emellan) smältes samman. En handfast samhörighet infann sig. Obeskrivligt häftigt.

Det där blev också någon sorts nytändning för mitt eget gigintresse. Kort därefter gick jag på mitt första gig på närmare 20 år. Just det giget var inte helt övertygande, men jag var tillbaka på banan igen kändes det som. Att jag dessutom delade just den konsertupplevelsen med mina arvingar befäste den där samhörigheten. Cool känsla.

Såhär i modern tid finns det ett par band som får mig att känna allt det där häftiga som en rockkonsertupplevelse kan vara, igen. Känslan är densamma, men den är liksom lite annorlunda paketerad. Numera, när jag lämnar en bra konsert, är det inte längre svettig och hes; men ändå lika uppfylld av upplevelsen.

En gubbes eufori synes te sig något mer kontrollerad, men ändå finns den där. Och på insidan ter den sig inte särskilt annorlunda jämfört med hur det kunde kännas där på Hovet för över 40 år sedan. Tidlös eufori. En bra rockkonsert är en naturkraft, ett väsen.

Om den bästa tiden i livet

Ibland – inte alldeles sällan faktiskt – hör eller ser jag människor som talar om en mer eller mindre tydligt angiven svunnen tid och säger att just den tiden var den bästa tiden i deras liv. Det är något sorligt med att höra dylika konstateranden tycker jag. Tänk att ha det bästa bakom sig; liksom hjälplöst utom räckhåll. Det kan inte vara så hoppfullt inför idag, inför framtiden.

Fram till idag har livet bestått av en massa bra och dåliga saker. En rad av mer eller mindre genomtänka beslut som fått alla möjliga olika konsekvenser för oss själva och för dom runt omkring oss. Det är klart, att när en och annan tokighet inträffade i livet var det väldigt lätt hänt att bli fångad av den och låta den liksom skvätta över sin dystra färg även på allt annat. Det är också klart att det går att peka ut händelser genom livet som tvärt om har varit helt fantastiska och därmed tänt en massa livets ljus. Och tillsammans har alltså allt det där fört oss hit där vi är idag. Ska man koka ner allt det där som hänt hittills i ett ord så blir väl det gissningsvis erfarenhet.

Visst känns det liksom naturligt att vissa epoker eller händelser i livet har parkerat sig på en tydlig plats i minnets allra ljusaste rum. Att ha goda minnen om goda tider i livet ser jag som en tillgång. Men det som liksom känns lite sorligt är att bli kvar där i den tid som flytt; att tycka att det var då som livet var, och att det som sker nu inte är lika värdefullt. Den tanken finner jag alltså sorglig och påminnande om att ha gett upp på något vis.

För egen del tror jag i stället att det är bättre att tänka som Ture Rangström formulerade det hela i sin svenska översättning av La Cage Aux Folles; ”vår bästa tid är nu”. Det bästa kanske inte har hänt ännu och det som är kvar av livet är inte bara en transportsträcka. Men visst, om jag ägnar min tid åt att fundera över det som inte är längre, så kanske jag har nära till hands att får för mig att det var bättre förr. Men gårdagen kan jag ju ändå inte göra mycket åt; det är idag jag kan påverka.

Och det var inte bättre förr; det är bättre nu. För nu vet och förstår vi en massa saker som vi inte visste eller förstod förr. Och eftersom lärandet förhoppningsvis inte tar slut så kommer livet att bli snäppet ännu bättre i morgon. Och det där med att det skulle ha varit bättre förr kan nog också vara ett minnets bedrägeri; det är nog lätt hänt att minnas det man vill minnas och skuffa undan det där andra.

Så istället för att förlora sig i det där som ändå aldrig kommer åter, känns det bättre och mer närvarande att se det som att vår bästa tid är nu. Så tänker jag i alla fall.

Om exteriöra tillfälligheter

1987 hade den då 26-åriga brittiska sångerskan Alison Moyet en hit med en cover av låten ”Weak in the Presence of Beauty” (skriven av Michael Ward och Rob Clarke och ursprungligen framförd av deras band Floy Joy). Låten i sig var – i mina öron – inget mästerverk, men satte icke förty fingret på ett kraftfullt fenomen. Skönhetens styrka. Hyfsat nyligen skrev den nu 20-åriga svenska sångerskan Molly Pettersson Hammar något på Instagram om att hon drabbas av tourettes syndrom i närheten av snygga killar. Även det alltså om skönhetens styrka. Jag vågar, inte bara med det nyss nämnda i ryggen utan på helt eget bevåg baserat på helt egna disparata erfarenheter, göra gällande att skönhetens styrka faktiskt existerar.

Det råder en konflikt i mitt huvud angående denna styrka. Jag vill ju vara en någorlunda tänkande varelse och inte allt för ytlig och lättköpt. Därför blir det alltså en mindre inre konflikt när jag något motvilligt inser att även jag kan drabbas av skönhetens styrka. Ganska ofta dessutom.

Men vad är då snyggt och vad är det inte? Fler än en gång har jag mötts av en blandning av förvåning och oförstående när jag kostat på mig att inför andra förkunna att jag tycker att en viss angiven kvinna är snygg. Samtidigt har jag mer än en gång vänt mig om efter kvinnor som, när jag tänker efter, faktiskt inte är snygga egentligen. Inget verkar alltså vara så enkelt som det ser ut?

Detta får mig att tro att det finns dom som liksom är genetiskt mekaniskt attraktiva; dom där som jag vände mig om efter trots att dom egentligen inte fångade mig, och så finns det dom där som är snygga; som för något ögonblick genererar den där hissnande bergådalbanekänslan i maggropen – dom som jag kan stanna upp och tänka på även långt efter att de har försvunnit ut ur mitt synfält. Magnus Uggla formulerade det där med genetiskt mekaniskt attraktiv lite halvfinurligt 1980 i låten Skandal bjotis; ”när jag blir tänd på en vamp är det som känns inte kärlek, det är kramp”.

Det där leder mig till att tro att det både finns något mer eller mindre allmängiltigt när det gäller vem som är snygg, samtidigt – och det är väl just det där med samtidigt som gör det lite förvirrande – som det är en väsentligen subjektiv upplevelse.

Men den fagra ytan kan vara ack så förledande. Det gäller alltså att se upp för diskrepansen mellan utsidan och insidan; den som är snygg kan ju samtidigt vara ond. Din personlighet har alltså inte några fördelar av att ditt yttre är fagert. Uppfattningen att du är snygg står därmed liksom ensam för sig själv på något vis och har inget att göra med vad jag faktiskt tycker om dig som person.

Fast jag egentligen upplever att jag liksom skulle vilja vara lite bättre än en som blir klen av skönhet, som Alison sjöng på 1980-talet, så kan jag bara lika krasst som motvilligt erkänna att jag inte är bättre än så; jag blir klen av dessa exteriöra tillfälligheter. Dessa ack så fångade exteriöra tillfälligheter.

Not. Huruvida det är en hon/han/hen som är snygg beror ju blott och enbart på betraktarens synsätt.

Om att gilla ett band

Det där med musik har en framträdande plats i mitt liv och så har det nog alltid varit. Musikens grepp om mig har förvisso varierat under åren, men musiken har alltid funnits där.

När jag var ungefär 12 år drabbades jag första gången av fenomenet att gilla ett band. Min barndomskompis Uffe spelade skivan Hello! med Status Quo för mig och något hände. Jag köpte skivor som nöttes flitigt och jag gick på flera av deras konserter på Hovet under 1970-talet. Jag hade för första gången fångats av ett band.

Nästa band som gjorde det där med mig var Queen. Jag minns alltjämt känslan av magi när jag låg i mörkret i mitt pojkrum och i mina hörlurar lyssnade på A night at the opera och A day at the races. Såhär i backspegeln kan jag tycka att det är lite trist att jag bara hann se dom live en gång innan Freddy Mercury tog ner skylten. Men jag fick i alla fall se dom live en gång i april 1978 och det minnet sitter i.

Ett annat mycket påtaglig möte med ett band som kom att fånga mig inträffade våren 2010 när jag, förment långt från den där 12-årige gossen, som 48-åring av slentrian tittade på Melodifestivalen och liksom ännu en gång kom att bli i det närmaste överkörd av ett band; Crucified Barbara. År hade förvisso gått, men lite hade uppenbarligen hänt med mitt sätt att förhålla mig till ett, i mina öron, bra band.

Och just nu – ännu något äldre, men alltså näppeligen visare – är det två andra band som har det där greppet om mig; Heavy Tiger och Browsing Collection. Senaste året har jag kajkat landet runt för att få se dessa båda band live så ofta jag kunnat. Och på något märkligt vis är jag som gubbjävel liksom lika fångad av upplevelsen av ett bands storhet, som jag var som liten gosse. Vad kan det vara för mekanismer som skapar detta?

Noteras kan alltså att jag har en tendens av att kunna fångas av band som jag tycker är bra. Det kanske intressantaste med att gilla ett band är chimären av att ha en relation till dess medlemmar. Jag kan liksom få för mig att jag ”känner” medlemmarna, fast det naturligtvis inte alls förhåller sig på det viset. Och numera kan denna chimär bli än mer påtaglig på något vis, när den virtuella världen där ute ger en helt annan tillgång till dessa band än vad tittandet i tidningar och på konvolut kunde erbjuda då i en svunnen tid.

Att fångas av ett band och deras musik har varit, och är alltjämt, en källa till mycket glädje i mitt liv och något som jag hoppas att jag får fortsätta att uppleva livet ut.