Om att bli starstruck

Att hitta en riktigt bra definition på begreppet starstruck visade sig knepigare än jag väntat mig. Om jag dock framgent i denna text håller mig till den ungefärliga definitionen opåkallat fångad av en persons blotta existens eller närvaro och inte huvudsakligen av dennes gärningar, så har jag i alla fall något att hålla mig till. Mer handfast uttryckt, att stå och glo som ett fån med öppen mun bara för att just hen är där.

För egen del blir jag mycket sällan starstruck. Jag tror delvis att beror på att jag i hyfsat unga år jobbade som springsjas på Sveriges Radio och då handfast noterade att även s.k. kändisar var alldeles vanliga människor. Dom åren gjorde liksom att det där med förment stjärnglans blev just förment. Trots allt så har jag blivit starstruck tre gånger i mitt liv (om jag nu minns rätt).

Första gången var 1980 när jag hade fångats av filmen Barnens Ö och plötsligt befann mig i samma rum som filmens regissör Kay Pollak. Då blev jag sådär fånigt fångad av hans blotta närvaro i rummet. Jag minns att jag skrev ett brev till honom efter det mötet, och faktiskt fick svar.

Andra gången var för några år sedan när jag i förbigående mötte Björn Ulvaeus i Täby Centrum. Eller mötte, våra vägar korsades dryga metern ifrån varandra medan vi båda var på väg åt varsitt håll. Inte mycket till möte, men ändå infann sig den där starstruckkänslan där och då.

Tredje (och gissningsvis sista; om jag inte skulle råka springa ihop med Michael B. Tretow förstås) gången var den 9 oktober 2015. Under sommaren 2015 hade jag kommit till insikt om att Browsing Collection är ett skitbra band. Allra coolast i bandet var trummisen. Den där dagen skulle dom spela på Debaser Strand och självklart gick jag dit. Min vana trogen var jag ute i god tid och när jag stod och väntade i lokalen så kom trummisen gående över golvet, bara ett par meter från där jag hängde. Då infann sig den där känslan igen. Där var hon, coola och kompetenta Carro. På riktigt. Mitt framför näsan på mig. Wow. En mycket märklig upplevelse att liksom övermannas av det där starstruckiga. Och påtagligt skämmigt också för den delen, kunde jag konstatera. Jag vill ju vara en hyfsat klok och eftertänksam varelse, och inte allt för ytlig eller lättköpt. En mindre intern konflikt uppstod. Det tog väl inte så många minuter för den där känslan att klinga av, men den hade onekligen infunnit sig för en stund. Hur kom det sig?

Om jag ska försöka mildra mina egna svagheter skulle jag argumentera att det som jag lägger mig själv till last ovan inte är att vara starstuck ”på riktigt”. Att jag upplevde någon sorts överdriven respekt för dessa tre har ju i grunden med att göra vad de har skapat och inte bara att de är typ kända. Jag skulle sannolikt inte bry mig ett jota om jag skulle råka möta Beyoncé, eftersom jag inte är imponerad av hennes gärningar. Så möjligen var jag inte starstruck i ordets rätta bemärkelse ändå. Sådär, då har jag förbättrat självkänslan lite.

Vem skulle få dig att bli starstruck?

Om sen och döden

Den där RIP-trenden förbryllar mig en aning. Om du inte finner anledning att säga något vänligt om och till mig när jag fortfarande lever, är det lite svårt att se poängen i att du gör det efter att jag har kvitterat det jordiska. Säg det nu, eller låt bli. Typ. Lite som den där anglosaxiska bröllopsfloskeln; speak up now or forever hold you peace.

Den gamla traditionen att hedra någons minne verkar alltjämt ganska djupt rotad i vårt samhälle, trots att mycket annat förändrats. Och jag vänder mig inte alls mot den traditionen egentligen. Det som dock förefaller ske är att gillarna (ett ord som kanske inte fanns, fram till nu) liksom verkar bli fler när denna någon har lämnat in. Den sociala strömmen fylls lätt av försena hyllningar när någon (offentlig) person lämnat in.

Med detta sagt medges att även jag kan fångas av det där oåterkalleliga som döden ger. Det där, aldrig igen. Aldrig.

Nu är ju konstruktionen av systemet en gång sådan att livet både börjar och slutar och om det ska fyllas med något skall det göras mellan dessa båda händelser. Det gäller alltså att passa på. Jag har fler än en gång sett prov på det där med vad som kan hända med det som någon tänker sig göra ”sen”. Risken att det förblir ogjort och att det en dag är försent, är stor.

Inte så sällan tänker jag på en tidigare familjemedlem som minsann skulle köpa sig en stor motorcykel när han blev pensionär. Pensionsdagen kom och inte så läng tid därefter släcktes hans ljus för evigt och utan att någonsin ha haft den där motorcykeln. Symboliken blev stark av att på ganska nära håll se vad ”sen” kan åstadkomma. Ouppfyllnad.

Framtidstro är inte fel, det är inte så jag menar. Det är uppskjutandets faror jag försöker resonera kring. Det är klart att livet har ett flertal praktiska parametrar att beakta. Desto mer betydelsefullt att sortera fram det viktiga och inte låta just det bli ogjort. Fokus på rätt saker, typ.

Och detsamma gäller alltså, som jag ser det, det där med att uttrycka sin uppskattning för de personer som gör bra saker med mitt liv.

Livsläxan med detta kanske är att inte låta det där lilla besvärliga ordet ”sen” bli ett hinder för din egen och andras glädje. Så passa på…

Jag rundar därför av med en fråga. Till vem ska du framföra din uppskattning idag?

Om rockkonsertens väsen

Minnet sviktar men jag var förmodligen 13 år när jag gick på min första rockkonsert. Jag minns dock att det var på Hovet och att det var tonårstidens idoler Status Quo som estraderade. Jag minns att det var som att kliva in i en helt ny värld att komma in i det som även kallades Isstadion. Lokalen kändes ofantlig och jag kände mig liten. När jag gick därifrån var jag svettig, hes, lomhörd och euforisk. Den där nya världen som jag precis mött fick ett grepp om mig som i allt väsentligt håller i även idag.

En bra rockkonsert är en totalupplevelse. Det är uppfyllnad, eufori. Känslan är svår att klä i ord, den måste liksom upplevas. Men den är stor och den är stark. Det kom att bli ganska många konsertbesök – en del kassa, en del mediokra men dessbättre många fantastiska – under de följande åren. Nu har vanvettigt många år gått sedan jag för första gången jag klev in i den där nya världen. Hur och varför vet jag faktiskt inte men kanske halvvägs in i 1980-talet avtog mina konsertbesök och 1991 blev det liksom stopp.

För ungefär sex år sedan erbjöd jag mig att hämta mina då tonåriga telningar efter att dom varit på ett gig i Globens annex. Ute i god tid blev jag stående utanför en stund. Strömmande ut genom Annextes väggar hörde jag dom där tunga riffen och publikens högljudda deltagande. Då var det ju många år sedan jag själv varit på en rockkonsert och det kom att bli en märklig upplevelse att stå där och inse hur mina glin också fick vara med om det där som jag själv upplevt för så länge sedan. Och allt detta med gamla närbelägna Hovet där borta i blickfånget. När telningarna sedan kom ut från Annexet, sådär euforiskt uppskruvade, svettiga, tjattriga och hesa – då var det som om decennierna möttes och våra gemensamma upplevelser (låt vara med många år emellan) smältes samman. En handfast samhörighet infann sig. Obeskrivligt häftigt.

Det där blev också någon sorts nytändning för mitt eget gigintresse. Kort därefter gick jag på mitt första gig på närmare 20 år. Just det giget var inte helt övertygande, men jag var tillbaka på banan igen kändes det som. Att jag dessutom delade just den konsertupplevelsen med mina arvingar befäste den där samhörigheten. Cool känsla.

Såhär i modern tid finns det ett par band som får mig att känna allt det där häftiga som en rockkonsertupplevelse kan vara, igen. Känslan är densamma, men den är liksom lite annorlunda paketerad. Numera, när jag lämnar en bra konsert, är det inte längre svettig och hes; men ändå lika uppfylld av upplevelsen.

En gubbes eufori synes te sig något mer kontrollerad, men ändå finns den där. Och på insidan ter den sig inte särskilt annorlunda jämfört med hur det kunde kännas där på Hovet för över 40 år sedan. Tidlös eufori. En bra rockkonsert är en naturkraft, ett väsen.

Om den bästa tiden i livet

Ibland – inte alldeles sällan faktiskt – hör eller ser jag människor som talar om en mer eller mindre tydligt angiven svunnen tid och säger att just den tiden var den bästa tiden i deras liv. Det är något sorligt med att höra dylika konstateranden tycker jag. Tänk att ha det bästa bakom sig; liksom hjälplöst utom räckhåll. Det kan inte vara så hoppfullt inför idag, inför framtiden.

Fram till idag har livet bestått av en massa bra och dåliga saker. En rad av mer eller mindre genomtänka beslut som fått alla möjliga olika konsekvenser för oss själva och för dom runt omkring oss. Det är klart, att när en och annan tokighet inträffade i livet var det väldigt lätt hänt att bli fångad av den och låta den liksom skvätta över sin dystra färg även på allt annat. Det är också klart att det går att peka ut händelser genom livet som tvärt om har varit helt fantastiska och därmed tänt en massa livets ljus. Och tillsammans har alltså allt det där fört oss hit där vi är idag. Ska man koka ner allt det där som hänt hittills i ett ord så blir väl det gissningsvis erfarenhet.

Visst känns det liksom naturligt att vissa epoker eller händelser i livet har parkerat sig på en tydlig plats i minnets allra ljusaste rum. Att ha goda minnen om goda tider i livet ser jag som en tillgång. Men det som liksom känns lite sorligt är att bli kvar där i den tid som flytt; att tycka att det var då som livet var, och att det som sker nu inte är lika värdefullt. Den tanken finner jag alltså sorglig och påminnande om att ha gett upp på något vis.

För egen del tror jag i stället att det är bättre att tänka som Ture Rangström formulerade det hela i sin svenska översättning av La Cage Aux Folles; ”vår bästa tid är nu”. Det bästa kanske inte har hänt ännu och det som är kvar av livet är inte bara en transportsträcka. Men visst, om jag ägnar min tid åt att fundera över det som inte är längre, så kanske jag har nära till hands att får för mig att det var bättre förr. Men gårdagen kan jag ju ändå inte göra mycket åt; det är idag jag kan påverka.

Och det var inte bättre förr; det är bättre nu. För nu vet och förstår vi en massa saker som vi inte visste eller förstod förr. Och eftersom lärandet förhoppningsvis inte tar slut så kommer livet att bli snäppet ännu bättre i morgon. Och det där med att det skulle ha varit bättre förr kan nog också vara ett minnets bedrägeri; det är nog lätt hänt att minnas det man vill minnas och skuffa undan det där andra.

Så istället för att förlora sig i det där som ändå aldrig kommer åter, känns det bättre och mer närvarande att se det som att vår bästa tid är nu. Så tänker jag i alla fall.

Om exteriöra tillfälligheter

1987 hade den då 26-åriga brittiska sångerskan Alison Moyet en hit med en cover av låten ”Weak in the Presence of Beauty” (skriven av Michael Ward och Rob Clarke och ursprungligen framförd av deras band Floy Joy). Låten i sig var – i mina öron – inget mästerverk, men satte icke förty fingret på ett kraftfullt fenomen. Skönhetens styrka. Hyfsat nyligen skrev den nu 20-åriga svenska sångerskan Molly Pettersson Hammar något på Instagram om att hon drabbas av tourettes syndrom i närheten av snygga killar. Även det alltså om skönhetens styrka. Jag vågar, inte bara med det nyss nämnda i ryggen utan på helt eget bevåg baserat på helt egna disparata erfarenheter, göra gällande att skönhetens styrka faktiskt existerar.

Det råder en konflikt i mitt huvud angående denna styrka. Jag vill ju vara en någorlunda tänkande varelse och inte allt för ytlig och lättköpt. Därför blir det alltså en mindre inre konflikt när jag något motvilligt inser att även jag kan drabbas av skönhetens styrka. Ganska ofta dessutom.

Men vad är då snyggt och vad är det inte? Fler än en gång har jag mötts av en blandning av förvåning och oförstående när jag kostat på mig att inför andra förkunna att jag tycker att en viss angiven kvinna är snygg. Samtidigt har jag mer än en gång vänt mig om efter kvinnor som, när jag tänker efter, faktiskt inte är snygga egentligen. Inget verkar alltså vara så enkelt som det ser ut?

Detta får mig att tro att det finns dom som liksom är genetiskt mekaniskt attraktiva; dom där som jag vände mig om efter trots att dom egentligen inte fångade mig, och så finns det dom där som är snygga; som för något ögonblick genererar den där hissnande bergådalbanekänslan i maggropen – dom som jag kan stanna upp och tänka på även långt efter att de har försvunnit ut ur mitt synfält. Magnus Uggla formulerade det där med genetiskt mekaniskt attraktiv lite halvfinurligt 1980 i låten Skandal bjotis; ”när jag blir tänd på en vamp är det som känns inte kärlek, det är kramp”.

Det där leder mig till att tro att det både finns något mer eller mindre allmängiltigt när det gäller vem som är snygg, samtidigt – och det är väl just det där med samtidigt som gör det lite förvirrande – som det är en väsentligen subjektiv upplevelse.

Men den fagra ytan kan vara ack så förledande. Det gäller alltså att se upp för diskrepansen mellan utsidan och insidan; den som är snygg kan ju samtidigt vara ond. Din personlighet har alltså inte några fördelar av att ditt yttre är fagert. Uppfattningen att du är snygg står därmed liksom ensam för sig själv på något vis och har inget att göra med vad jag faktiskt tycker om dig som person.

Fast jag egentligen upplever att jag liksom skulle vilja vara lite bättre än en som blir klen av skönhet, som Alison sjöng på 1980-talet, så kan jag bara lika krasst som motvilligt erkänna att jag inte är bättre än så; jag blir klen av dessa exteriöra tillfälligheter. Dessa ack så fångade exteriöra tillfälligheter.

Not. Huruvida det är en hon/han/hen som är snygg beror ju blott och enbart på betraktarens synsätt.

Om att gilla ett band

Det där med musik har en framträdande plats i mitt liv och så har det nog alltid varit. Musikens grepp om mig har förvisso varierat under åren, men musiken har alltid funnits där.

När jag var ungefär 12 år drabbades jag första gången av fenomenet att gilla ett band. Min barndomskompis Uffe spelade skivan Hello! med Status Quo för mig och något hände. Jag köpte skivor som nöttes flitigt och jag gick på flera av deras konserter på Hovet under 1970-talet. Jag hade för första gången fångats av ett band.

Nästa band som gjorde det där med mig var Queen. Jag minns alltjämt känslan av magi när jag låg i mörkret i mitt pojkrum och i mina hörlurar lyssnade på A night at the opera och A day at the races. Såhär i backspegeln kan jag tycka att det är lite trist att jag bara hann se dom live en gång innan Freddy Mercury tog ner skylten. Men jag fick i alla fall se dom live en gång i april 1978 och det minnet sitter i.

Ett annat mycket påtaglig möte med ett band som kom att fånga mig inträffade våren 2010 när jag, förment långt från den där 12-årige gossen, som 48-åring av slentrian tittade på Melodifestivalen och liksom ännu en gång kom att bli i det närmaste överkörd av ett band; Crucified Barbara. År hade förvisso gått, men lite hade uppenbarligen hänt med mitt sätt att förhålla mig till ett, i mina öron, bra band.

Och just nu – ännu något äldre, men alltså näppeligen visare – är det två andra band som har det där greppet om mig; Heavy Tiger och Browsing Collection. Senaste året har jag kajkat landet runt för att få se dessa båda band live så ofta jag kunnat. Och på något märkligt vis är jag som gubbjävel liksom lika fångad av upplevelsen av ett bands storhet, som jag var som liten gosse. Vad kan det vara för mekanismer som skapar detta?

Noteras kan alltså att jag har en tendens av att kunna fångas av band som jag tycker är bra. Det kanske intressantaste med att gilla ett band är chimären av att ha en relation till dess medlemmar. Jag kan liksom få för mig att jag ”känner” medlemmarna, fast det naturligtvis inte alls förhåller sig på det viset. Och numera kan denna chimär bli än mer påtaglig på något vis, när den virtuella världen där ute ger en helt annan tillgång till dessa band än vad tittandet i tidningar och på konvolut kunde erbjuda då i en svunnen tid.

Att fångas av ett band och deras musik har varit, och är alltjämt, en källa till mycket glädje i mitt liv och något som jag hoppas att jag får fortsätta att uppleva livet ut.

Om musiken som bärare av minnen och känslor

Under något av 1980-talets första år hörde jag en låt med det just då ganska hajpade bandet Isterband (det var kanske egentligen inte ett riktigt band; det var mer ett skolprojekt i någon skola i Nynäshamn). Under en tid vill jag minnas att jag hade den på något blandband eller så. Men nu är det vansinnigt många år sedan jag hörde den. Trots tiden som gått så har låten på något diffust men envist vis dröjt sig kvar hos mig. Jag har tänkt på den då och då men aldrig lyckats hitta den igen. Eftersom Isterband bara framförde eget material drog jag automatiskt slutsatsen att även denna låt var deras egen. Trots bruk av moderna ting som YouTube och annat, har jag inte lyckats återfinna låten i fråga. Förrän häromdan!

När jag googlade på en strof i texten som jag tydligt minns, fick jag ett överraskande svar (vilket inte hänt när jag gjort samma försök tidigare för flera år sedan). Det fanns en låt med Dolly Parton som hade denna strof. Ett par sekunders lyssning gav besked; det var den “försvunna” låten som Dolly Parton sjöng. Lite fortsatt sökande förkunnade att det inte var Dolly som skrev den, utan i stället Donna Summer (och hennes make Bruce Sudano). Det hade alltså varit en Dolly-cover som Isterband framförde då för en massa år sedan och som hade bitit sig fast i mitt minne (Reba McEntire hade tydligen en mindre hit med en cover på låten kring 1995). Det var som tusan. Men versionen med Isterband synes vara för evigt borta.

Och när jag nu igen efter alla dessa år lyssnar på låten så slår mig nostalgin hårt. Inte så att jag längtar tillbaka. Inte heller så att jag drabbas av vanföreställningen att det var bättre förr. Men nostalgin drabbar mig ändå hårt, och påfallande konturlöst. Jag blir bara grovt nostalgisk utan att varken önska, hoppas eller tro någonting. Bara grovt nostalgisk under de ungefärliga fyra minuter som låten pågick i mina öron. Sen framträder lite konturer i den där obarmhärtiga nostalgin. Konturen minner om ångest. Musiken har öppnat en minnets lucka till något inre som jag inte kunnat minnas under decennium. Jag minns ett inre kaos som jag dessbättre har lämnat bakom mig. När nostalgins vågor bedarrat landar jag något; att vara femtionånting är behagligare än att vara tjugonånting.

Låten heter Starting Over Again och finns på Spotify både med Dolly och Reba om du känner för det.

Om den försvunna odödligheten

I början av sommaren var jag på begravning. Det var Kalles begravning; Kalle var en ett år yngre polare från högstadietiden (och den första gitarrist jag träffade som liksom satt ihop med – var ett med – gitarren). Alltså en polare från en helt annan tid och ett helt annat liv. Jag hade inte träffat Kalle på sisådär 35 år när jag nåddes av beskedet att han kvitterat det jordiska. Ändå kändes det, av någon anledning, helt självklart att gå på hans begravning den där soliga junidagen.

Det blev inte bara ett farväl av Kalle utan även några insikter, bl.a. om att nästan en generation har gått sedan jag träffade Kalle och att livet gjort saker med oss under den tiden. Att det liksom gått en generation blev också tydligt genom att Kalles barn var där för att ta farväl av sin pappa; barn som idag är äldre än vad Kalle var sista gången jag träffade honom då i en svunnen tid.

På begravningen träffade jag även tre andra gamla polare från samma svunna tid och samma svunna liv. Tre medelålders gentlemen; vi som var på gränsen till odödliga när vi hängde då för en generation sedan. Det var något rofyllt i att titta på de där tre åldrande gamla polarna, krama om dom och garva åt hur jävla gamla vi (plötsligt) hade blivit. Hade vi sagt då för ungefär 30 år sedan när vi sågs senaste gången, ”vi ses på Kalles begravning”, så hade vi kanske hört orden men omöjligt förstått dessas innebörd. Nu var det plötsligt en oundviklig realitet. Vad som är begripligt för oss människor kan onekligen ändras över tid.

När jag landat lite i den där upplevelsen som Kalles begravning blev så slog det mig att det är något befriande i att inte längre leva i villfarelsen att jag skulle vara odödlig. Det känns lite som att det där kriget i vilket man skall bevisa sig, är över. I stället har en fred inträtt i vilken jag kan bortse från det där bevisandet och sånt som hör det till, för att i stället se och uppskatta dom små sakerna i livet – dom som gör att dagen idag blir en bra dag (skit samma om gårdagen blev sådär eller vad morgondagen må slänga framför mig).

Visst består livet även idag av ett och annat predikament. Men insikten att jag klarat mig hyfsat väl hittills, trots en och annan motgång, leder mig att tro att det kommer att gå hyfsat bra även den tid som jag har kvar. Och att oroa sig över den framtid som ingen av oss ändå känner eller bemästrar, framstår numera mest som ett meningslöst slöseri (finns det meningsfulla slöserier?) med energi; que sera sera…

Tack Kalle. Tack för att jag fick vara din polare då en gång för länge sedan, men mest för att du såg till att skapa en stund där jag förstod att insikten om den försvunna odödligheten inte är ett problem, utan en befrielse och en väg till inre ro.

Om nya perspektiv

Nej, det här ska inte handla om Ola Magnells låt från 1975. Eller kanske lite på något avlägset vis, fast ändå inte. Nåväl, till saken.

Det är lätt hänt att få för sig att man själv har rätt; att det egna synsättet är det korrekta och det sunda förnuftets nav. Jag har dock kommit att erfara att det kanske inte alls är på det viset.

Under ganska lång tid hade jag ett merendels träskalligt och väsentligen negativt sätt att se på livet. Jag var allt för obefogat säker på det mesta och därtill såg jag livet kanske mest som ett problem som skulle hanteras och en kamp som skulle genomlidas. Att kalla mig för surgubbe var befogat.

Men något hände.

För några år sedan dök en person upp i mitt liv, som genom sin blotta varelse utmanade mitt synsätt. När hen med viss värme – och med ett leende, nästan i förbigående – talade väl om en företeelse som jag länge stört mig på, så drabbades jag obönhörligt av insikten att jag kanske inte hade rätt ändå? Själva sakfrågan var knappast väsentlig egentligen, men skeendet som sådant var lätt omtumlande. Det som liksom hade varit ack så självklart för mig, utmanades på ett enkelt men påtagligt effektivt sätt. Tänk om, gubbe!

Den där upplevelsen startade en process. Var det kanske så att även allt det där andra som jag var sådär träskalligt övertygad om, inte heller var så självklart egentligen?

Låt mig ta ett banalt, men påtagligt, exempel. Under många år hade jag stört mig på s.k. studentflak. Vafan var det för jävla mening med att med skrän och neandertalarbeteende högljutt bräka och fira sin nyvunna arbetslöshet och därigenom dessutom störa flödet för oss vanliga människor; fy fan. Våren 2013 – en tid efter att hen hade utmanat mina invanda perspektiv – förvånades jag över att jag plötsligt tänkte och kände något helt annat när jag såg ett sånt där studentfalk. Jag blev i stället alldeles mjuk och varm på insidan, över dessa framtidspiloters uppenbara glädje över att dom tagit ett, för dom, stort steg i sina liv. Det var glädje som kringgärdade det där flaket, och inte alls det där mörka som jag tidigare trott.

Sen föll flera av mina övertygelser pladask, likt dominobrickor som ger varandra en knuff. Och allt detta bara för att en person, med förvånansvärt små medel, på ett liksom självklart övertygande sätt lyckades utmana min syn på tillvaron; utmana mina invanda perspektiv.

En av livets mest intressant upplevelser har onekligen varit just denna; insikten att det inte alls är så säkert att jag tänkt rätt; att mina synsätt behöver utmanas; att jag ständigt måste vara beredd på, och mottaglig för, just nya perspektiv.

Om den första ryckningen i min genusnerv

Länge var jag övertygad om att jag inte ens hade någon genusnerv. Alltsedan mitten av 1970-talet har jag haft en tämligen sträv inställning till den s.k. genusdebatten. Orsaken är enkel, jag slutade lyssna på morsans indignerade suffragettbabbel tidigt och sedan dess har nog det örat varit mer eller mindre avstängt. Och detta trots att hela västerlandet numer verkar segla fram på en flodvåg av genusdebatt.

Men plötsligt och oväntat kunde jag ändå känna en ryckning i vad som måste betraktas som min genusnerv. Att jag ens hade en sådan?

För inte så länge sedan var jag och besåg en musikföreställning. Det var framtidens hopp som estraderade; en avgångsklass i ett estetiskt gymnasium hade slutföreställning. Utan att ha räknat uppfattade jag det som att kanske två tredjedelar av ensemblen var tjejer och den sista tredjedelen killar. Det framfördes allsköns gamla och nya låtar under några timmar. Fördelningen av de estraderande på scenen motsvarade i allt väsentligt de där tredjedelarna.

Men plötsligt under ett nummer var det enbart killar på scen. Och till min oförställda förvåning slog det mig hur enastående omodernt det kändes. Det skulle spelas en rocklåt och där står plötsligt framtidens hopp och liksom skanderar att brudar kan minsann inte lira rock… Det var ingen som sa så och det kan ju faktiskt vara så enkelt att ingen av tjejerna ens ville vara med på just den låten; jag har alltså ingen aning om hur det kom sig att det blev som det blev och jag riktar därför inte något finger åt någon annan. Men för mig blev det ändå livets kanske första ryck i genusnerven.

Redan sommaren 1978 såg jag The Runaways på Grönan. Ett gäng tjejer som spelade rock och dom var dessutom just då precis i samma ålder som de där esteterna som jag såg helt nyligen är i nu, typ 18-19. Sedan dess har raden av rockande brudar varit lång, kompetent och känts helt naturlig. Men så plötsligt en afton 2015 töms alltså scenen från tjejer (trots att dom var i majoritet) när det ska rivas tunga riff. Förvånande; både att det skedde och att jag reagerade.

Kanske mest intressant är nog ändå att när en gubbjävel som jag som nästan varit genusimmun reagerar, då kanske framtiden redan är här?